Jag säger vad jag tycker... Och lite vardag

...betyder inte att jag säger allt jag tycker.
Det är många som inte kan förstå den skillnaden, märker jag.
ok, jag gör det inte alltid, ibland ljuger jag, eftersom jag tycker att det är enklast och människan som frågar något är så oviktig för mig att det inte gör mig något att ljuga. Japp, så hemsk är jag. Jag ljuger iallafall inte för någon jag bryr mig om, det lovar jag :-)

Lucia idag, tänk, min dotter var absolut sötast och duktigast på hela dagiset. Hon insåg att hon inte kunde alla orden  och lät därmed bli att sjunga. Rörelserna som de skulle göra till var hon inte helt förtjust i, så hon improviserade och gjorde andra, de passade mycket bättre till låtarna.
Hon ville inte riktigt sitta still på trappan, men hon satt ju längst ner och där vill ju ingen sitta.
Efteråt fikade vi och hon vann då det gällde att äta upp snabbast och kunde därmed springa runt bordet, många varv. Motion är ju bra, de andra satt minsann bara och latade sig.
Sedan gick vi in på avdelningen och där berättade hon för alla de andra barnen som närmade sig att jag var hennes mamma och maken var hennes pappa. Bra att hon upplyste dem, tänk då dumt om de tagit fel.
Glittret som hon hade i håret, eller rättare sagt som alla andra hade i håret valde hon att på ett kreativt sätt ha runt halsen. Hon tvingade de andra barnen och de vuxna att klappa på hennes pälsmudd som hon hade på klänningen. Eftersom alla inte har hennes språkbegåvning så förstod de inte riktigt vad hon ville, men handlingskraftig som hon är satte hon igång att gråta tills de kom till insikt och gjorde som hon ville. En ren välgärning för deras skull så att de inte skulle missa den mjuka mudden, för den var verkligen gosig.
När vi skulle gå fällde hon stora krokodiltårar så att vi skulle veta att hon skulle sakna oss. Snäll som hon är så egoboostade hon fröken genom att låta henne bära henne och trösta henne.

Så där ja, vårt luciafirande från en mycket objektiv mamma