Långt, flummigt, rörigt om det där med att vara chef.

Nu ska jag skriva om något som jag tänkt på ett bra tag, i över ett halvår faktiskt.
Jag har samlat på mig lite, dels genom kursen pedagogiskt ledarskap, dels olika tv-program, några artiklar och 4-5 personer i min närhet som pratar om detta.

Det handlar om att vara en bra chef.

Är det så svårt egentligen? Vad är en bra chef och vad är chefens uppgift?

Ja den sista frågan är svår att svara på, för det beror ju helt och hållet på vad det är för arbete.

Flera personer i min närhet har sagt att det är svårt att vara chef eller att de inte vet hur de ska vara som chefer eller vilken typ av chef de vill vara.
Jag har lite svårt att förstå det, för för mig är det helt självklart hur en bra chef ska vara och hur den ska agera.
Jag har andra personer i min närhet som klagar på sina chefer, nästan som att det är lite fritt fram att klaga på chefen, för att den är chef. De klagar på saker som naturligtvis har med chefsskapet att göra, men de klagar även på chefens sätt att klä sig, vad den gör privat mm.  Naturligtvis så är det få som säger något till cheferna om detta (vilket är bra då det gäller de saker som inte har med chefskapet att göra).
Hur ska en chef veta vad den kan bli bättre på om ingen berättar det för den? Eller så är de inte intresserade att höra det, för en del chefer verkar lägga väldigt stor vikt vid att de är chefer. Som att det är någon stor grej egentligen.  Det kan är det inte, om det nu inte handlar om ett stoort företag med många under sig. Då kan det vara komplicerat och man kanske får lite hybris, men annars borde det vara rätt lätt och ingen större sak.

De blivande/kommande/pratande cheferna som jag hört prata funderar på sin chefsroll.
Vill inte alla vara demokratiska chefer som vill ha och ge konstruktiv kritik, som vill ha en lugn och avslappnad relation till sina anställda? Vill inte alla att de anställda ska vara självgående, ta initiativ, jobba med det som behövs och se vad som ska göras?  Vill inte alla chefer vara en chef som delegerar uppgifter till de som är bra på dem, för alla är ju inte bra på allt.  Vill inte alla chefer veta hur de uppfattas som chefer, liksom alla anställda vill veta hur de uppfattas som anställda? Vill inte alla chefer kunna ge beröm och se det bra som folk gör?  Att vägleda, uppskatta, fånga upp idéer, men ändå släppa på kontrollen?
En demokratisk chef, med andra ord.

Jag har själv varit chef i praktiken för många av mina brukare, då de själva inte kunnat vara det. Det är inte alltid det går att vara som jag beskrev det, men då beror det mycket på den som man är chef över, tror jag. En del behöver mer ledning, mer order, mer beröm, mer kritik mm, andra är mer självgående.

Jag har jobbat med de flesta andra alternativen också.
Låt-gå chefen. Han tänkte, det blir nog bra, jag orkar inte bry mig. Jag har ingen lust att jobba nu, så då kan hon sitta och vänta hon också. Det var supertrist. Jag vill jobba, inte sitta i ett kök och läsa tidningar. Jag hade kunnat göra lite vad som helst, men fick det inte, för då fick han dåligt samvete.

Diktatorn. Hon detaljstyrde allting. Hon berättade hur jag skulle vrida ur disktrasan, hur jag skulle vattna blommorna... Jag var där en dag.

Konflikträdd optimist. Allt var superbra, sedan ändrade hon allt man gjorde. Jag arbetade helt i onödan, kändes det som, för hon gjorde om allt. Vek om all tvätt, ordnade om det jag hade sorterat in i skåpen osv. Hon var inte ens min chef, bara en kollega.

Nedbrytaren. Bryt ner för att bygga upp. Hon var hemsk, Hon skulle bryta ner varje anställd och sedan göra om dem till vad hon ville. Där slutade jag efter en månad, mycket stukad.

Besservissen. Hon visste allt, kunde allt och hade inte så ofta rätt. Då var jag yngre, kaxigare och med intresserad av att säga emot. Det skar sig kraftigt, många gånger och hon var långsint som få. Jag är inte alls långsint, inte rädd för att ta upp problemen och snacka om det och sedan är det klart. Hon var inte likadan. Nu är jag lugnare och kan lättare ta en sån chef, men då gick det inte alls.

kompisen. vi skulle mest sitta och hänga och prata. Det var inte alls mitt intresse. Jag ville jobba, göra något vettigt och framför allt ta hand om den jag skulle ta hand om, inte hänga i vardagsrummet med henne. Jag hade inget att göra, behövde inte göra något alls, utan var mest en kompis till brukarens anhöriga.

Ja... det var nog de mest utmärkande som jag kunde nämna och som låg så långt tillbaka i tiden att ingen kan ana vilka de är, eftersom jag har tystnadsplikt angående många av de här situationerna.

Nu ska jag börja fundera på det där med att vara anställd. :-D

lite barnuppdatering från en barnledig mamma

Dottern är hos sin farmor och har det gott. Vi har det också rätt gott här hemma, men undrar varför hon sover som en stock och äter som en häst där borta, men inte här. Hon kanske ska bo där jämnt?  Nä, det blir inget med det, det skulle jag aldrig fixa!

I tisdags köpte maken och melina foppatofflor. 10 minuter senare fick jag ett sms där det stod att ena tofflan låg i ån. Lite gulligt och rätt ok eftersom de bara kostade 30 spänn.

Farmodern tog med melina för att köpa nya tofflor. Melina berätta bestämt för henne och expediten att hon bara behövde en toffla, eftersom hon hade en annan hemma.
Supersött! Efter lite dividerande så gick hon med på att de skulle köpa två tofflor.

Hon har det bra hos farmor och frågar någon gång per dag var vi är och farmor berättar och frågar om det är okej med bara farmor. Det är det alltid, vilket känns så himla skönt!
På söndag åker vi ner och hämtar hem henne, någon måtta på bortavistelsen får det allt vara, oavsett hur kul hon än har det.

Jag blir lugn och mår så bra...

...när det är ordning omkring mig. När det är rensat och man vet att allt som är omkring en är sånt som man ska ha kvar. När saker ligger där de ska ligga och när det är ordning och reda.
Då mår jag bra, då blir jag lugn.
Idag har jag varit hemma hos en kompis och rensat i alla hennes lådor. Hon var naturligtvis med och två andra tjejer hjälpte till. Vi gick igenom allt hon ville och rensade, sorterade, sorterade bort och gjorde det fint, riktigt fint. Det känns som en befrielse när allt är bra, riktigt bra!

Ni som känner mig vet att jag på intet vis är någon pedant och vi har det sällan superstädat hemma, mer en normal levnadsnivå som funkar i vardagen. Ni som varit inne i pysselrummet vet att där är det massor, massor med saker, men det mesta ligger verkligen där det ska vara. Detta behöver jag för att få energi, få kraft att vara skapande och kreativ. Jag behöver veta vad jag hittar det jag behöver och jag mår bra då det är nystädat där inne, och var jag än är.
Jag tror att väldigt många känner som jag, fast vi har olika nivå vad som är ordning nog. Vad som är en acceptabel nivå, men det gäller att komma dit och att hålla den. Det gör man inte, man kommer dit, som idag och sedan fylls det på med grejer igen och igen och igen...
Jag mår så gott nu och om bara ett par veckor är det dags igen, hos en annan av tjejerna som var med idag.
Det ska bli skoj!

Min tid är lika dyrbar som din!

Jag blev så irriterad idag.
Jag var iväg och hjälpte en kompis i några timmar, med något som hon behövde lite hjälp med. Mycket trevligt och grymt effektivt, så det var välanvänd tid, enligt mig.
När jag åkt där i från mötte jag en bekant i affären. Vi pratade lite ytligt om typ ingenting, så där som man gör med människor man inte känner.  Jag berättade att jag varit och hjälpt en kompis på morgonen. Vi pratade lite runt vad jag gjorde annars och så sa hon.
-Ja du har ju så mycket tid, så du kan ju hjälpa till utan att få betalt, det hade jag aldrig gjort.
Jag blev helt paff och kom inte på något vettigt alls att säga, såklart. Det gör man ju sällan när man får höra idiotsaker. Jag svarade något vagt om att jag tycker om att vara snäll och jag tror att jag någon gång får tillbaka på att jag är snäll och generös blablabla...

Nu, ska jag svara! Jag har henne visserligen inte på fb och hon vet inte om min blogg, men jag tänker svara ändå.

Min tid är exakt lika viktig som din tid. Jag har mycket jag vill och behöver göra. Jag prioriterar min tid hur jag vill (i stort sett), men det betyder itne att jag inte värdesätter den elelr tycker att 2 timmar av mitt liv är exakt lika viktigt som 2 timmar av ditt liv!
Jag VILL hjälpa till, jag tror att allt det goda går runt. (Jaja, jag vet, man blir utnyttjad ibland, jag är inte helt korkad, men på det stora hela så går det goda runt)

Så, där fick du!


Nu kan väl ni länka det här till henne, om ni har någon aning om vad hon heter eller vem hon är :-D

Gjorde något jag inte alls gillar...

Jag avbokade en lekdejt, som var bestämd för att jobba. Jag tycker verkligen inte om att göra så och jag anser inte på något sätt att jobb eller pengar är viktigare än vänskap, men ändå gjorde jag det.

Naturligtvis så ringde jag och kollade hur den som blev bortbokad tog det och hon sa att det var helt okej och att hon hade gjort så själv, men det känns ändå skitkasst av mig.
Nåja, nu är det gjort och det var okej för alla (utom mig), så nu ska jag släppa det dåliga samvetet och se fram emot en massa gratismotion på jobbet i morgon :-)

Att göra eller tänka?

Är du en "doer" eller en "thinker" ?

Jag har länge trott att jag är en tänkare, en ganska typisk tänkare, eftersom jag tänker massor och hela tiden. Har långa diskussioner i huvudet och kan i detalj planera exakt hur jag ska göra en sak, vilket sedan inte blir så ändå. Till och med mina dagdrömmeritankar innan jag somnar är detaljstyrda.

Detta är skitjobbigt. Jag spär bara på mitt kontrollbehov genom att försöka ha koll på varenda detalj och jag missar så mycket av det som bara är runt omkring mig. Dessutom så blir det ju ingenting gjort.

Jag har tagit tag i detta, tänkt på det (såklart) och kommit fram till att jag ska bli mer "doer". Saker ska bli gjorda. Att sitta och fundera på vilka stämplar jag ska köpa till mitt pyssel, ja det blir inte speciellt mycket som blir klart då. Att ta tag i att verkligen sätta igång att måla, utan att bry sig så mycket om vad som målas och hur (bara det blir bra) ja då snackar vi effektivitet.

Jag är en "doer" då det gäller jobb. Jag packar upp kartonger, sorterar, städar, fixar och jobbar konstant, för att det ska bli klart, för att göra ett bra jobb, för att känna att jag kommer någonstans.
Jag vill känna att jag hinner klart med så mycket som möjligt, så att man kan känna att man är nöjd.

Likadant har jag bestämt att jag ska göra här hemma. Jag har massor med trasor som ska målas. Det är oöverstigligt mycket och jag har annat som känns "viktigare" tex shoppa nya stämplar, köpa lite ny färg, blanda till lite färg, fundera ut vilka motiv som ska stämplas... Allt det här tar skitmycket tid, eftersom det ska kollas facebook, det ska kollas mail, kanske lite på aftonbladet osv.
NEj, jag ska bli mer effektiv, så att jag kommer ikapp.

Det är grymt stressande att ha saker som är ofärdiga, lådor och påsar med osorterade saker, högar med trasor som ska målas, grejer över halva golvet, så jag hittar ingenting och därmed köper nya grejer, trots att jag redan har det jag behöver.

Någon jag också har lärt mig är att ta hjälp. Jag är inte bäst på allting, inte ens på speciellt mycket, så det finns massor med människor som kan hjälpa mig med lite av allting.
En kompis kommer hem och ska hjälpa mig att sortera några av mina "svarta hål"backar, där allt hamnar. En annan brukar hjälpa mig att skriva text på trasorna osv. Det finns så många som kan saker bättre än jag kan, då kan de hjälpa mig, liksom jag hjälpter dem med det jag är bra på .


Vad är du för en? En "doer" eller en "thinker" och trivs du med det?