Skönhetshets, bara mycket lösa tankar...

Läste just artikeln http://www.aftonbladet.se/sofismode/sofiscityliv/article7391615.ab
Den handlar om nya sätt för kändisar att hålla sig unga och vackra. Läs ung = vacker.
Varför är det vackrare att vara ung?
Varför kan vi inte se livets spår i folks ansikte som något vackert och levande?
Varför är stram hud över höga kindkotor normen för vad som är vackert?
Förlåt, nu ska inte huden vara för stram, den ska vara naturligt stram, så naturligt det nu är när man sprutar in blod för att huden ska få extra näring, eller rullar en rulle med massor med små vassa piggar över huden i syfte att det ska bli små sår som ökar nybildningen av hud.
Det är enligt mig patetiskt att det ska vara så viktigt.Okej, nu erkänner jag att jag är på den andra delen av skalan, jag bryr mig inte speciellt mycket om mitt utseende och jag sminkar mig inte ens. Det är kanske extremt det också, men jag tror att det är hälsosammare än det som kändisarna håller på med.

Jag förstår dem dock, för det är ju vårt fel att de måste hålla på så. Det är vi som köper tidningarna som skriver om deras rynkor och deras gropar i låren och annat. Saker som vi naturligtvis aldrig erkänner att vi är intresserade av, men jag tror inte att jag är ensam som gottat mig åt en närbild på någon obetydlig detalj som zoomats in på en stackars ovetande kändis. Elakt har jag tänkt, ha! hon är minsann inte så snygg, vilka fula fötter. Mina är mycket snyggare. Fötterna ja, det är tyvärr det enda som jag anser att jag kan skryta med i mitt utseende, där av den kommentaren.
Nu får jag väl erkänna att 1. det vimlar inte av närbilder på fula fötter i skvallerblaskorna och 2. ja, jag har tänkt så och nej, jag är inte stolt över det.

Hur långt ska man gå i jakten på skönhet och vem ska bestämma det? Ska jag sitta här och berätta att det är fel, jag som inte tjänar pengar på mitt utseende och jag som inte får miljontals blickar på bilder av mig varje gång jag varit på en strand.
Jag tror och håppas på att vi kan förändra om inte världen, så åtminstone oss själva i den frågan. Ja det yttre, det förändras hela tiden, men i samma takt som alltmer skönhet går att köpa för pengar, så kanske de inre kvalitéerna blir viktigare, eller går vi mot ett mer och mer ytligt samhälle? Ett samhälle där vi väljer inte bara partner efter hur han/hon ser ut, utan även vänner?