Långt, flummigt, rörigt om det där med att vara chef.

Nu ska jag skriva om något som jag tänkt på ett bra tag, i över ett halvår faktiskt.
Jag har samlat på mig lite, dels genom kursen pedagogiskt ledarskap, dels olika tv-program, några artiklar och 4-5 personer i min närhet som pratar om detta.

Det handlar om att vara en bra chef.

Är det så svårt egentligen? Vad är en bra chef och vad är chefens uppgift?

Ja den sista frågan är svår att svara på, för det beror ju helt och hållet på vad det är för arbete.

Flera personer i min närhet har sagt att det är svårt att vara chef eller att de inte vet hur de ska vara som chefer eller vilken typ av chef de vill vara.
Jag har lite svårt att förstå det, för för mig är det helt självklart hur en bra chef ska vara och hur den ska agera.
Jag har andra personer i min närhet som klagar på sina chefer, nästan som att det är lite fritt fram att klaga på chefen, för att den är chef. De klagar på saker som naturligtvis har med chefsskapet att göra, men de klagar även på chefens sätt att klä sig, vad den gör privat mm.  Naturligtvis så är det få som säger något till cheferna om detta (vilket är bra då det gäller de saker som inte har med chefskapet att göra).
Hur ska en chef veta vad den kan bli bättre på om ingen berättar det för den? Eller så är de inte intresserade att höra det, för en del chefer verkar lägga väldigt stor vikt vid att de är chefer. Som att det är någon stor grej egentligen.  Det kan är det inte, om det nu inte handlar om ett stoort företag med många under sig. Då kan det vara komplicerat och man kanske får lite hybris, men annars borde det vara rätt lätt och ingen större sak.

De blivande/kommande/pratande cheferna som jag hört prata funderar på sin chefsroll.
Vill inte alla vara demokratiska chefer som vill ha och ge konstruktiv kritik, som vill ha en lugn och avslappnad relation till sina anställda? Vill inte alla att de anställda ska vara självgående, ta initiativ, jobba med det som behövs och se vad som ska göras?  Vill inte alla chefer vara en chef som delegerar uppgifter till de som är bra på dem, för alla är ju inte bra på allt.  Vill inte alla chefer veta hur de uppfattas som chefer, liksom alla anställda vill veta hur de uppfattas som anställda? Vill inte alla chefer kunna ge beröm och se det bra som folk gör?  Att vägleda, uppskatta, fånga upp idéer, men ändå släppa på kontrollen?
En demokratisk chef, med andra ord.

Jag har själv varit chef i praktiken för många av mina brukare, då de själva inte kunnat vara det. Det är inte alltid det går att vara som jag beskrev det, men då beror det mycket på den som man är chef över, tror jag. En del behöver mer ledning, mer order, mer beröm, mer kritik mm, andra är mer självgående.

Jag har jobbat med de flesta andra alternativen också.
Låt-gå chefen. Han tänkte, det blir nog bra, jag orkar inte bry mig. Jag har ingen lust att jobba nu, så då kan hon sitta och vänta hon också. Det var supertrist. Jag vill jobba, inte sitta i ett kök och läsa tidningar. Jag hade kunnat göra lite vad som helst, men fick det inte, för då fick han dåligt samvete.

Diktatorn. Hon detaljstyrde allting. Hon berättade hur jag skulle vrida ur disktrasan, hur jag skulle vattna blommorna... Jag var där en dag.

Konflikträdd optimist. Allt var superbra, sedan ändrade hon allt man gjorde. Jag arbetade helt i onödan, kändes det som, för hon gjorde om allt. Vek om all tvätt, ordnade om det jag hade sorterat in i skåpen osv. Hon var inte ens min chef, bara en kollega.

Nedbrytaren. Bryt ner för att bygga upp. Hon var hemsk, Hon skulle bryta ner varje anställd och sedan göra om dem till vad hon ville. Där slutade jag efter en månad, mycket stukad.

Besservissen. Hon visste allt, kunde allt och hade inte så ofta rätt. Då var jag yngre, kaxigare och med intresserad av att säga emot. Det skar sig kraftigt, många gånger och hon var långsint som få. Jag är inte alls långsint, inte rädd för att ta upp problemen och snacka om det och sedan är det klart. Hon var inte likadan. Nu är jag lugnare och kan lättare ta en sån chef, men då gick det inte alls.

kompisen. vi skulle mest sitta och hänga och prata. Det var inte alls mitt intresse. Jag ville jobba, göra något vettigt och framför allt ta hand om den jag skulle ta hand om, inte hänga i vardagsrummet med henne. Jag hade inget att göra, behövde inte göra något alls, utan var mest en kompis till brukarens anhöriga.

Ja... det var nog de mest utmärkande som jag kunde nämna och som låg så långt tillbaka i tiden att ingen kan ana vilka de är, eftersom jag har tystnadsplikt angående många av de här situationerna.

Nu ska jag börja fundera på det där med att vara anställd. :-D