Jag är ganska trogen jag, vilket förmodligen är rätt korkat

Jag menar inte sexuellt, ledsen om jag gör er besvikna. Eller jo, jag är trogen där också, men detta kommer inte handla om sån trohet. Detta kommer att handla om känslor. 

De flesta människor tycker jag inget speciellt om, ett fåtal tycker jag direkt illa om, och en hög tycker jag mycket bra om, men i det stora hela så tycker jag inget speciellt om de flesta människor som jag råkar på i livet. 

Det är skönt, man bryr sig inte så mycket.

Detta ska inte handla om dem, detta ska handla om dem som jag en gång har kommit att börja tycka om. När jag väl tycker om någon, ja då ligger den känslan kvar, länge, länge. Jag pratar om år, även om kontakten mellan oss är borta. Även om personen övergivit, sårat eller svikit mig. Jag tycker om. 

Detta upptäckte jag idag när jag fick höra av någon att en annan person har råkat illa ut och blivit dåligt behandlad. Känslorna vällde upp inom mig och jag ville bara störta dit och krama om henne, massor! Sedan är jag ju inte människan som kan visa sånt sådär lätt, men känslan finns där. 

Det finns andra fall, människor som var viktiga för mig för något år sedan eller jag fortfarande tycker om, fastän jag inte träffat dem sedan dess. 

Pojkvänner som jag hade för 15-20 år sedan. Jag tycker om dem, mycket, även om jag inte umgås speciellt mycket med dem idag, så finns känslan där oavsett vad de gjort mot mig. 

Angående trogenhet, så yttrar det sig på fler sätt. Om någon säger något i någorlunda förtrolighet eller visar mig en bit av sitt liv som är mycket privat, ja då stannar det hos mig och jag kommer aldrig nämna det för någon annan, oavsett vad som händer. Jag kan inte svika ett förtroende som någon gett mig, inte ens om personen behandlar mig illa eller sviker mig efteråt. 

När det gälelr jobb är det samma sak. Har jobbat som lite olika saker i situationer där det varit väldigt löst angående hur mycket jobb det blir eller när. Ändå är jag trogen och väntar och tar vad jag får. Har varit hos personer som totalt utnyttjat detta, men efter några år så har jag äntligen börjat att inse att jag inte behöver ställa upp så på andra. För dem är jag en anställd, deras företag går först. Jag har börjat tänka likadant, fast tvärtom. Det är därför som jag aldrig vill jobba som assistent igen. Där är det likadant, fast det är brukaren som alltid går först och som ställer kraven. Jag försvinner i min iver att vilja vara till lags.

Så, vad har jag då lärt mig? 

Inte ett skit, jag är en trogen person, har jag än gång tyckt om någon, ja då sitter den känsla i för alltid, men det betyder inte att folk får komma och gå som de vill i mitt liv. Har de svikit mig, ja då kanske jag inte vill ha tillbaka dem, oavsett hur mycket jag tycker om dem.  

När det gäller jobb så är det inte så mycket att lära sig ännu, jag har ju inget jobb, så jag får ta det med ro, men när jag väl får ett... ja då faller jag säkert in i samma mönster. Som tur är så har jag lärt mig att inte stanna på ställen där jag inte trivs eller där jag blir utnyttjad, överkörd eller sviken. :-)