upp som en sol och ner som en pannkaka.

Ja, så känns mitt liv just nu.
Jag letar utbildning. Var helt klar med vad jag skulle bli, sedan lite orolig för att inte komma in och sedan knäckt.
Det är nämligen så att man måste använda alla sina gymnasiebetyg när man söker in. Man kan läsa upp betygen, men alla de där skumma el-ämnen som jag fick streck i räknas med. Att läsa upp de 11 IG:n som jag lyckades skrapa ihop under mina glansdagar på gymnasiet, ja det går inte. Eller, det kanske går, men det skulle ta en hel del år och bara självstudier. Det funkar inte.
Ett annat alternativ är att läsa in en massa andra ämnen så att snittet höjs. Om ett IG är = = och MVG = 20, så krävs det en massa betyg för att höja sitt snitt till över VG.
Så, därför är min dröm om en KY-utbildning helt körd.

Då återstår högskolan, för hur konstigt det än kan verka så kan jag söka in på högskoleprovet på högskolan, men inte på en kvalificerad högskoleutbildning.
Det har jag bara gjort en gång, min svaga länk där är absolut engelskan, men jag fick 1.4 utan arbetslivserfarenhetspoängstillägg om det nu fortfarande finns. Det är inte skitkasst, fast jag hade kanske tur, vem vet.
Högskola... Det låter så jäkla allvarligt, så svårt, så mycket tid som måste gå till studier, så många arbeten som man ska göra, och jag vet ju inte ens hur man gör?
Skulle jag klara en högskoleutbildning?
Jag känner de som gått där och en del av dem är rätt korkade, men de kanske har kvalifikationer som jag inte vet om.

Om jag nu skulle våga ta det språnget, hur vet man vad man ska läsa? Vad är lagom svårt, vad är roligt, vad får man jobb inom?

Jag får nog masa mig till arbetsförmedlingen och skaffa mig en jobbcoach, tror jag.

Ge mig era tankar, mina vänner, jag behöver lite perspektiv.