tusen små ostbitar....

pryder nu mitt hem.
Detta är resultatet av en ostmacka till frukost och en mamma som fastnade vid datorn och facebook.
Det känns ju konstigt att säga till henne, för jag har ju suttit bredvid henne hela tiden medan hon har pyntat. Pyntat ja, ost är klibbigt, det fastnar bra på soffan, på mina byxor, på hennes ben, på hennes kind, på golvet, på altandörren och förmodligen på väldigt många fler ställen.
Jag upptäckte det när hon började pynta min kind.

Härom dagen så berättade jag stolt för hennes pappa att hon åt upp nästan hela mackan med ost och allt. Han tittade på mig och sa, nej. Det hade tydligen legat ost lite varstans som jag inte sett.
Jag har en flexibel blick när det gäller att se sånt som jag inte vill se. Då sorterar hjärnan helt enkelt bort de synintrycken, mycket praktiskt...för mig, inte för den jag lever med....