inget speciellt, bara för mig...

Jag har än en gång fått höra att någon tycker att det är bra att  jag är sak, att jag står för mina åsikter, att jag säger vad jag tycker. Att personen hoppas att jag funnit vänner som uppskattar det mm, men inte heller den här gången så var personen en sån som blev en vän.

Jag vet, jag är naiv och blåögd. Jag tror att folk vill ha ärlighet och att man ska våga stå för en själv och för andra. Det vill folk, i teorin, men inte på det sättet som jag är.

Nej, nu överdriver jag, men det känns så, jag har blivit sårad. Inte av en människa, utan av mig själv och mina förhoppningar. Människan var rak och ärlig och sa som det var, jag uppskattar det otroligt mycket, men likväl blir jag sårad av mina förhoppningar.  Jag vet inte vad jag gör för fel. I detta fallet så var det kanske inte mig det var fel på, det fanns bara andra som var intressanta och vars partner var intressanta. Personen ville ha ett parumgänge och det skulle förmodligen inte funka med min partner då, antar jag.

Ja, båda jag och min partner sätter nog käppar i hjulet för varandras umgänge. Han är lite för tyst, innan man känner honom och jag är lite för rak, oavsett man känner mig eller inte.
 Detta stör mig hyfsat mycket, men å andra sidan så är de som inte fixar oss tillsammans eller var för sig kanske inte så himla intressanta heller. Nä nu snackar jag skit, det klart att de kan vara intressanta, men de är inte viktiga för oss.

Jag fick även höra att jag skulle ta tag i människor mer och kolla om de vill umgås. Såklart att jag ska det, jag suger på att skaffa nya kompisar och på att bevara dem jag redan har. Jag strävar efter det perfekta och glömmer bort det bra som jag faktiskt har runt omkring mig. Ni är inte så många, men ni finns där.
Min favoritgranne som motionerar mig och pratar vett med mig. Min andra granne som jag genast dyker ner djupt med och delar olika paranojor och diverse problem med. Min vän som är här så ofta och som ska flytta hit (tycker jag). Min vän sedan 25 år, kanske inte så nära just nu, men hon är min syster på gott och ont.  Min vän som jag tycker så mycket om att pyssla med och prata om allt med. Ja ni finns och jag tycker så mycket om er, även om ag såklart aldrig säger det för jag är ju lite känslomässigt hämmad när det gäller att uttrycka känslor verbalt :-D
Så, ta tag i nya och gamla kompisar, ja jo, men jag känner mig så tjatig. Fast jag ska kanske utgå ifrån att de som någon gång säger att de vill träffa mig, verkligen vill det och inte bara är snälla? Är de så snälla så får de ju skylla sig själva.

Jaha, tack för er tid, ni som råkade på detta. Som ni ser så var det inte så mycket behållning för er del, mest för min. Skönt att få skriva av sig ibland. :-)