Jag måste verkligen köpa kläder!

Jag har inte ett enda par snygga byxor som sitter ok. Inte ett enda par. I min ägo har jag 4 par jeans av vilka 3 par är mycket för stora och i par bara är lite stora. De är en sån där tight modell, så att de sitter lite löst är för stort, fast de funkar bra ändå.
Problemet är att jag inte har några snygga byxor alls. Jag måste ha det, för jag är ju egentligen inte en kjol-människa.
Var köper man såna på lättast och någorlunda billigast sätt?
Jag antar att jag måste prova, men jag skulle vilja att de passade direkt och att jag inte behöver sy ypp dem, men ja, jag vet. Jag lever inte i den typen av världar, så jag får väl nöja mig med att någon hjälper mig att hitta dem, så får jag sy upp dem själv.
Alltså, en någorlunda billig affär, med personal som vill hjälpa till att hitta byxor till mig.

Vart ska jag?

Ja, jag behöver såklart tröjor också, men det kan jag nog fixa då jag åker till ge-kås, om det inte är för mycket folk eller jag blir irriterad :-)
I mitt nästa liv ska jag bli snuskigt rik, då kan manha en som shoppar åt en :-)

Strunta i era nyårslöften!

Ja, jag tycker att ni ska strunta i att lova er själva eller varandra en massa saker.

Fokusera på att helt enkelt försöka få ett riktigt bra år, bra för just dig, bra för de vänner som du tycker mycket om, bra för dina barn, bra för din man, men åter igen, bra för dig.
Löften är tunga, antingen bryter man dem och sviker sig själv, eller så håller man dem och det kan vara jobbigt och påfrestande att lyckas med.

Njut av livet och inse att just du, ät huvudperson i ditt liv. Det är just du som är viktigast, just du som bestämmer hur det ska vara, vad du ska göra och vad du vill.

Strunta i måsten. gör saker för att du vill göra dem, eller för att du vill ha resultatet som blir.

Ha en riktig härlig nyårsafton och njut av livet.

Nästa år kommer att bestå av många härliga stunder, nya bekanskaper som kan bli vänner, gamla vänner som kommer närmare. Familjen som finns för dig och du för dem och om den inte gör det, ja då är den inte viktig.

Nästa år kommer att bli så jävla bra, helt enkelt!

barnen drunknar i julklappar!

Läste den här krönikan http://www.niomanader.se/contentChronicle.asp?cID=15 där författarinnan ondgjorde sig över att ungarna får för mycket julklappar.
Varför får de det? Är man en bättre förälder för att man ger ungarna mycket julklappar?
Nej, naturligtvis inte det.
Jag älskar ju själv paket och presenter och vill gärna ha många, MÅNGA till och med. Jag struntar i hur stökigt det blir på golvet efteråt (som var ett problem enligt författaren). Det är inget problem om man inte gör det till ett problem och det vill jag inte.
När jag skriver många och till och med MÅNGA så menar jag många, jag menar inte massvis. Jag menar inte 50 paket, men jag menar minst 15.
Barn, beroende på ålder vill också ha många och MÅNGA paket. De vill känna att det är en massa paket som de bara vill öppna, NU. Det betyder inte att man måste köpa massor med paket till dem, för de får förmodligen paket från andra också.
Nu är jag ute på hal is, eftersom jag inte har koll på barn i olika åldrar, men en 2 åring kanske är nöjd med 6 paket, en tioåing kanske vill ha 15. En sjuttonåring kanske bara vill ha två, men då två dyrare saker så att man får lägga ihop  flera stycken.
Ett annat problem enligt föräldrar är att barnen har så mycket saker redan.
Varför har de det? Är det för att de får saker hela tiden under året? Ja förmodligen för de har med största sannolikhet inte varit ute och snott dem. Det är alltså föräldrarna som hela tiden ger saker till barnen och då blir det mycket saker.
Jag säger inte att det är fel, men ska man gnälla över att ungarna har mycket saker, så ska man kanske fundera på sin egna roll i det.
Blir barn lyckligare av att få nya grejer hela tiden, eller blir de lyckligare av att få skriva önskelista, drömma, tjata lite, hoppas och sedan kanske få 15 roliga och bra saker på en gång?
Tja inte vet ja, men jag vet vad jag blir lyckligast av och då tänker jag föra det vidare till min unge.

stress, stress stress...

Jag avskyr att stressa och speciellt kring jul. Jag vill att julen ska vara lugn och skön och bara helt underbar. Nu är det bara stress, ekonomisk stress, skol-stress, betygs-stress, inköps-stress- privat stress och lite allmän stress.
Snart, efter julafton, eller rättare sagt på julafton ska jag bara slappa och ha det trevligt. Jag ska inte ta i en trasa på flera veckor och knappt ens något pyssel (vilket kommer att misslyckas, såklart)

Nu tar jag mig en kopp te och ska bara sitta ner och andas och ta det lite lugnt. Jag ska faktiskt vila i 20 minuter,  lyxigt va?

Jag säger vad jag tycker... Och lite vardag

...betyder inte att jag säger allt jag tycker.
Det är många som inte kan förstå den skillnaden, märker jag.
ok, jag gör det inte alltid, ibland ljuger jag, eftersom jag tycker att det är enklast och människan som frågar något är så oviktig för mig att det inte gör mig något att ljuga. Japp, så hemsk är jag. Jag ljuger iallafall inte för någon jag bryr mig om, det lovar jag :-)

Lucia idag, tänk, min dotter var absolut sötast och duktigast på hela dagiset. Hon insåg att hon inte kunde alla orden  och lät därmed bli att sjunga. Rörelserna som de skulle göra till var hon inte helt förtjust i, så hon improviserade och gjorde andra, de passade mycket bättre till låtarna.
Hon ville inte riktigt sitta still på trappan, men hon satt ju längst ner och där vill ju ingen sitta.
Efteråt fikade vi och hon vann då det gällde att äta upp snabbast och kunde därmed springa runt bordet, många varv. Motion är ju bra, de andra satt minsann bara och latade sig.
Sedan gick vi in på avdelningen och där berättade hon för alla de andra barnen som närmade sig att jag var hennes mamma och maken var hennes pappa. Bra att hon upplyste dem, tänk då dumt om de tagit fel.
Glittret som hon hade i håret, eller rättare sagt som alla andra hade i håret valde hon att på ett kreativt sätt ha runt halsen. Hon tvingade de andra barnen och de vuxna att klappa på hennes pälsmudd som hon hade på klänningen. Eftersom alla inte har hennes språkbegåvning så förstod de inte riktigt vad hon ville, men handlingskraftig som hon är satte hon igång att gråta tills de kom till insikt och gjorde som hon ville. En ren välgärning för deras skull så att de inte skulle missa den mjuka mudden, för den var verkligen gosig.
När vi skulle gå fällde hon stora krokodiltårar så att vi skulle veta att hon skulle sakna oss. Snäll som hon är så egoboostade hon fröken genom att låta henne bära henne och trösta henne.

Så där ja, vårt luciafirande från en mycket objektiv mamma

Jag gillar facebook.

Jag har stött på en hel del människor som nedlåtande säger att de minsann har ett liv irl och att internet bara är internet. Jag har sett folk småle och säga, nej jag har inte facebook, det hinner jag inte med eller någon annan anledning.

Först och främst så har de en åsikt om något som de inte vet något om, de tycker att det är lite löjligt, men har aldrig själv testat. De andra, de anser att umgänget via internet är mindre värt än det man har irl.
Jag håller inte med. Jag anser att det är minst lika viktigt, det är en vardagskontakt som gör att man känner sig närmare varandra, eftersom det inte går att ringa alla människor som man tycker om varje dag, bara för att se hur de mår.

Just facebook gillar jag för att alla man vill ser det man vill att de ska se. Man ser vännners vänner och deras kommentarer. Jag har "hittat" en himla trevlig människa, som jag visserligen har träffat irl också, via en vän. Ger mig intellektuella utmaningar och det bästa av allt, min vän tycker att det var helt okej att vi började snacka. Mycket generöst av dig, vännen :-)
en annan vän har ett ex som skriver en massa roliga och tykna kommentarer som jag uppskattar, fastän jag råkar ut för dem själv också. En tredje vän har en annan vän som jag roas av då jag läser dennes kommentarer och jag har haft en hel massa samtal om etik med den i min väns statusrad.
Facebook gör min värld så mycket bredare och ger mig inblick i människor som jag inte alls känner, men som ändå känns ganska nära. Det är otroligt intressant, det är praktiskt och det är ett trevligt tidsfördriv.
Nu har jag visserligen märkt att inte alla uppskattar att man börjar att diskutera i deras status, men det kan man ju inte veta innan. Jag kör på som vanligt och är det någon som har något emot det så får ni säga till mig, helst innan ni blir sura på mig.  Det ni inte säger till mig, kan jag inte veta.

Så, lite nattliga tankar om min förtjusning i internets möjligheter :-)

inte konstigt att barn blir klädintresserade...

Vi har lev helt förskonade från att behöva tampas med ett barn som vill välja vad hon ska ha på sig, kanske för att hon aldrig haft den möjligheten.
Jojo, hon får välja. Hon får välja en av två jackor, ett par av två par skor, men inte vilken tröja eller så.
Vi pratar inte heller om hennes kläder eller hur hon ser ut i dem. säger tex aldrig -åh vad fin du blev i den klänningen. Dels så blev hon inte fin, hon var fin innan, men också för att jag inte anser att hon behöver börja bry sig om sitt utseende ännu. Hon ska ju veta att hon är fin, bra, bäst, duktig, snäll, arg, glad, charmig, stark och allt annat, oavsett vilka kläder hon har på sig.
Det är väldigt viktigt för mig, då jag tycker att utseendehetsen har gått för långt ner i åldrarna. Det beror på oss vuxna, det är bara så.
Ja, de påverkas av äldre barn och barnen på dagis, men vilka påverkas de av då? Vi vuxna.
Ja, iallfall, så ska jag komma till saken nu.
Jag tog på henne en blå klänning med glitter idag. Vi pratade om den innan, eftersom hon inte var speciellt intresserad av att ta av sig pyjamasen. Pratade om att den var mjuk och glittrade och så. På med klänningen och jag sa, åh vad fin du är!
Snapp! -Memina fin, memina fin! Memina fin klänning, hördes det från henne sedan. Det första hon sa då hon kom till dagis var det.

Vi säger att hon är fin annars också, men inte pga kläderna. Hon är lika fin då hon är nybadad och rufsig som då hon är kammad och har på sig vanliga kläder. Hon får höra att hon är fin ofta, så det är inte ett nytt fenomen för henne.
Jag kan förstå de som har ungar i samma ålder som säger att ungarna har bestämda åsikter om kläder och vill ha komplimanger. De har ju lärt sig att de får uppmärksamhet så.

Läskigt egentligen, för tänk om de fastnar för det och bara vill se fina ut. Att det blir viktigt för dem? Det är ju så oviktigt i livet, det finns så många andra kvalitéer som man vill se hos sina barn och som de ska veta om.
Menar itne att de som bryr sig om utseendet inte bryr sig om något annat, men små barn, ja de borde inte behöva göra det.

Religion är intressant!

Jag har en ypperligt bra religionslärare!
Nej, han läser inte den här bloggen, så det är inget fjäsk :-D

Han är först och främst empatisk och förstående då det blir lite struligt i livet, så som denna hösten har varit.
Som lärare är han tydlig, rätt rolig, informativ och mycket öppen. Vi har gått i genom kristendom, judendom, islam, hinduism, budism, cirkelreligionerna och nu är vi inne på etik, humanism, existensialism, privatreligion mm.
Proven börjar med lite faktafrågor och sedan är det bara "tänka själv" frågor. Han försöker verkligen få oss att lyfta fram det vi tycker är bra i varje religion, vilket får oss att tänka utanför våra vanliga fördomar.

Nu ska jag inte fortsätta min hyllningstal om honom, för det är förmodligen tämligen ointressant för er, men han är verkligen bra! Jag kan så otroligt mycket mer nu.

Nej, jag ahr inte blivit religiös ännu, jag har inte funnit någon religion som tilltalar mig så mycket att jag anser att den är rätt, mend et är ganska vanligt nu för tiden. Vi binder inte upp oss vid en religion, de av oss som har en religion har en privatreligion där vi plockat lite gobitar av alla religionerna. Vi har en livsåskådning som vi lever efter. Det har alla människor, en del har ett inslag av övernaturlighet och andra har det inte.
Skumt ord. Övernaturlighet. Om det finns något som är övernaturligt, så borde det vara rätt naturligt och varför är det då övernaturligt?
Nej, det här hinner jag inte med, jag ska ju skriva ett arbete om humanism mm.

Lite funderingar...

Jag har funderat lite på det här med dagis. Många jobbar 80% och är lediga en dag i veckan. Samtidigt ser jag barn som är helt slut  på eftermiddagarna när jag hämtar på dagis.
Vore det inte bättre för barnen att få 1,5 timme kortare dagar varje dag, hellre än en ledig dag?
Hur tänker ni?

En annan sak som jag funderat på är det där med mat.
Dottern äter ju konstant nu, men för några veckor sedan åt hon inte alls. En del föräldrar trugar och lockar och stoppar tillslut i ungarna vad som helst, bara de äter. Ska man göra så? Vi var nöjda med att hon åt välling, så länge hon kände för det.

Julklappar.
Vi har en paketkalender, vilket är väldigt skoj. Synd bara att paketen inte är till mig, men vem vet, jag kanske får en nästa år :-)
Iallafall, hur får man henne att förstå att det där kommer att ta slut efter julafton?

Ute... Melina avskyr att vara ute, gråter konstant och vill verkligen inte vara ute. Det är inte att hon fryser, hon gillar bara inte att vara ute nu på vintern. Det skär i hjärtat då jag vet att hon måste vara ute någon timme på dagis, helst vill jag bara ha henne hemma.  Gillar era ungar att vara ute?

Nu kommer vi till de djupare tankarna.
Jag och Melina har några kompisar tillsammans, men tyvärr träffar vi dem nästan aldrig. Jag tror att hon saknar sin kompis för om vi umgåtts mycket ett tag så pratar hon om kompisen efteråt. Det känns skittaskigt att hon inte får träffa kompisen då.
Kan så här små barn sakna sina kompisar? Isåfall tänker jag faktiskt inte umgås så mycket med någon mer, inte förrän hon kan leka med sina kompisar "ensam". Hon får vara med dem på dagis och de på gården och bara i enstaka fall träffa andra, men inte så intensivt.
Fast, jag kanske har fel, de kanske inte kan sakna andra?

min blogg är MIN blogg...

Jag måste få skriva vad jag vill i den här bloggen utan att ni tar det personligt. Jag tänker inte speciellt ofta på en speciell person då jag skriver, jag rensar mitt huvud på de tankar som jag tycker är intressanta eller helt enkelt vill skriva av mig.
Det betyder inte att jag riktar detta till just dig, så ta inte åt dig om du inte är helt 100% säker på att jag menar dig.
Exemplet igår, då jag skrev om patetiska människor som trodde att de gjorde någon skillnad då de ändrade bilder mm. Fick en hel del skit för det, av människor som minsann berättade för mig att de gjorde mer än så.
Bra! Men varför tar ni då åt er?
Ni kommer att må mycket bättre och ta livet med ro om ni inte tror att allt som kan misstolkas bör misstolkas.
Jag vet, jag talar av egen erfarenhet. Jag har länge trott att hela världen och ungefär allt andra gjorde förmodligen hade något med mig att göra och då förmodligen negativt. Så är det inte, jag är tämligen oviktig i de flesta sammanhang där jag inte är direkt inblandad och jag är ledsen att säga det....men det är ni också.
Jag tycker förmodligen väldigt mycket om några av er och rätt mycket om andra av er och en del av er tycker jag kanske inget om alls, men det vet jag inte, vet ju inte vilka som läser. Men, oavsett hur mycket jag tycker om er eller kanske avskyr er, så handla väldigt lite av det här i bloggen om just er. Det handlar om mig, det är därför det är MIN blogg.

Hur vill ni fira jul?

Hur skulle din drömjul vara om du fick bestämma?

Min skulle firas med människor som tycker om varandra och julen.
Man träffas och dricker lite glögg och äter en pepparkaka tillsammans allihop, samtidigt som man tittar, verkligen tittar, på kalle tillsammans.
Sedan dukas maten fram och man äter länge och alldeles för mycket.
Det är fri placering och det pratas högt och mycket. det serveras i stort sett ingen alkohol, kanske bara någon öl till maten.
Sedan samlas vi i vardagsrummet och äter godis som ingen orkar och pratar om att tomten kanske kommer snart. Alla julklapparna ligger under granen och det är paket till alla som är där, många paket. Varje människa borde få minst fem paket var, minst alltså.
Oj, nu kommer tomten!
Han sätter sig på en stol och det tisslas om vem det kan vara (om man inte vet det) och han bjuds på glögg och gott. Paketen delas ut en och en man sitter i tomtens knä och fotar och är alldeles lagom barnslig och har roligt.
Nu måste tomten vidare, det är ju så många som ska ha paket!
Vi sitter alla utspridda med alla våra paket framför oss och så börjar en att öppna. Nej, först läser den upp rimmet och gissar på vad det kan vara, sedan öppnar man paketet. Alla ser vad de andra får och utdelningen tar lång tid och man får tid att tacka alla. Man ser även hur ens presenter tas emot av andra, med glädje, hoppas man.
I slutet blir det lite ojämt, så en del får kanske öppna två i taget, för att alla ska få vara med och öppna länge.

När allt är öppnat och tittat på så äts det efterätt. Jag är inte så förtjust i den, men den hör till och senare på kvällen spelas det spel, om det är lämpligt, eller så leks det med grejerna eller bara pratas det.

Det är min jul det!

Jag förstår inte de som anser att julen är för barnen. Klart att julen är för barnen, men den är till för alla och varför inte njuta av den? Förstår inte heller de som inte tycker att man ska köpa till vuxna. Det är så tråkigt, men alltför vanligt.
Min värsta jul som jag varit med om var för några år sedan. Firade hos pappa och alla ungarna fick julklappar och deras föräldrar gladdes med dem. Där satt jag och maken och tittade på, vi hade ingen att glädjas med och det var bara.. jäkligt tomt. Jag var otroligt ledsen den julen och jag önskar fortfarande att jag inte hade behövt uppleva den. Det låter inte som en stor grej att man inte får julklappar, men det är det. Det är att inte vara med i gemenskapen, att inte få lite spänning, att ingen har brytt sig om att ordna en liten sak till en.
Julklappar och presenter är inte att byta pengar, det är att ta sig tid och kraft att hitta något litet som kanske kan passa den personen som får det.
Nu har jag turen att ha en svärmor och svärmoster som gillar att köpa julklappar och att ge bort saker. Där är det en självklarhet att man ger varandra julklappar, flera stycken, eftersom man blir glad av det. Det är inte jobbigt eller hysteriskt eller ett pengabyte. Det är roligt och glädjande att göra det för varandra. Det är glädje och kärlek.
Alla de där tankarna om att det är jobbigt och hysteriskt... ja, det är så supertråkigt att jag tänker ignorera att det finns såna tråkmånsar. Tänker sluta att lyssna så fort någon säger något sånt, för de ska inte få förstöra min julglädje :-)

Tror ni verkligen att det hjälper?

Ja, jag pratar om alla de här grupperna som ni går med i för att visa att ni stödjer kampen mot barnpornografi, kvinnomisshandel, pedofiler och diverse annat.
Likaså sätter ni små rosa band på era bilder och ni ändrar dem till seriefigurer och annat tjafs för att visa att ni stödjer en kamp mot något.

Tror ni på fullt allvar att det där hjälper, eller vill ni bara visa upp för omvärlden att ni bryr er, bryr er ungefär i 30 sekunder, alltså den tiden det tar att klicka på ett par knappar och byta en bild eller så.

Vad förändrar detta?

Ja, jag förstår, det känns bra för er, men sådär lätt slipper ni inte undan. Ni borde inse att de där som är drabbade. De där som är utsatta för övergrepp och som ser era bilder, ja det är bara ett hån, för de vet att ni inte gjort mer än så. Ni har inte skänkt pengar, arbetat ideellt, tagit ert ansvar och anmält något som far illa, hjälpt en hemlös till ett bättre liv eller vad det nu är ni brinner för.

Ni sitter förmodligen i era sköna soffor och tänker på hur illa det är i livet och att man måste göra något. Bra att andra gör det, då kan jag stödja den kampen genom att... ja... hm, vad ska lilla jag göra som inte stör mitt liv för mycket? Ja, jag vet, jag ändrar min proilbild till en seriefigur, det kommer säkert att hjälpa massor med misshandlade barn.

Läs det här, ni som går med i en massa grupper
http://kulturbloggen.com/?p=16754
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8236791.ab