viktväktar-sammanfattning

Andra veckan med viktväktarna är avklarad.

vecka 1 -0,7kg
vecka 2 -1,3kg


vecka 1
Skötte mig perfekt, men åt inte upp veckopoints och aktivitetspoints. Rörde mig rätt mycket.
Började äta mild lättyoghurt och havrefras med banan på morgonen = gott.
Började med bonjour på mackan = gott

vecka 2
Skötte mig, men åt klart mer och rätt mycket godis, det var ju påsk. Åt upp alla mina points och nästan alla veckopoints. Rörde mig rätt lite
Började tycka att yoghurt med havrefras var rätt okej som frukost.
Började äta färskost på mackan = inte gott
I slutet upptäckte jag att smör på mackan är rätt äckligt och fett, inte alls så gott som jag mindes det.

Så, en sammanfattning

vardagsuppdatering

Vilodagen långfredag tillbringade vi med "farmor" och "mormor". Det innebar att vi röjde rejält i trädgården och tvättade staket och hade oss. Det går så fort när man är många och det går så lätt. Idag för jag erkänna att jag är lite stel, jag gjorde övningar som jag inte gjort på många år...

Påskdagen startades lite lugnt...trodde jag. Nepp, iväg till gardencenter och handla bark och gödsel och blommor. 1259:- fattigare, hade vi blivit om vi inte fått alltihop av min svärmor. Inte nog med att hon hjälper till med melina, hon röjer i rabatterna, hon tvättar grejer och hon hjälper till med allt möjligt som man inte ens behöver be om. Hon är dessutom generös till tusen.
Jag inser ju att jag aldrig får tröttna på maken...

Jag fixade pannkakor och de andra fixade lite med planteringarna. Nu sover Dottern (och kanske maken) och jag surfar slappt i soffan. Inser att eftermiddagen kommer att bestå av arbete ute.

Viktväktandet går bra. Inte fort, men jag lever på ett hållbart sätt. Det är inte alls jobbigt, jag har inte fuskat, eller ja, man kan inte fuska. Det enda som mans ka göra är att äta upp de proponts som man ska äta och inte övertransera veckobufferten. Det är rätt väl tilltaget så trots godis både i torsdags och fredags så är det ändå ingen fara.
Det går inte så fort, men jag har tid på mig. Ju längre tid det tar att gå ner, desto mer nöts tankesättet in i min hjärna.

Visst är jag äckligt positiv?

Nu ska jag pyssla lite innan arbetet börjar. I morgon väntas en hel dag av arbetspyssel och dagen där efter så kommer det två lekkompisar hit till mig och två till Melina. Som tur är så sitter en del av dem ihop i en familjekontallation.

Jaja, jag får väl göra det officiellt då...

Det tog ett tag innan  jag bestämde mig för att säga det högt, men nu har jag bestämt mig, så då kan jag ju likagärna berätta det också.
Jag har börjat med viktväktarna.
Ja, jag vet, jag gick ju ner 17 kilo med cambrigdesoppor, så varför skulle jag behöva viktväkta? Jo, serru, jag lärde mig nämligen inte något alls på det där, bara att det var lätt att banta, så då kan jag ju likagärna äta en massa mellan bantningarna.
Är det vanor som jag vill lära melina?
Nepp, såklart inte. Så, nu viktväktar jag sedan i fredags. Än så länge så känns det varken svårt eller jobbigt. Systemet som är nu är rätt bra. Man har ett visst antal pp man ska äta och så har man ett antal vecko-pp som man får äta om man vill. Bra med lite buffert ibland.
Mitt problem är att jag inte lyckas äta tillräckligt, så ikväll fick jag äta två glasspinnar, stackars  mig...

En sak som är intressant, som jag läste om i Fredrik backmans blogg . Det handlade om en del olika saker, men främst att vi tjockisar helst bråkar om vilken metod som är bäst. lchf, gi, vv, soppor, atkins mm. Vi bråkar och tjafsar så mycket om dem att vi nästan glömmer bort att genomföra dem.

När jag körde soppor så sa alla att de inte trodde på det, inte skulle kunna leva så, inte tyckte att det var bra osv. Det funkade för mig, var bra för mig. Att jag sedan inte skötte mig efteråt, det är mitt fel, inte dieten. Nu kör jag vv, då säger flera stycken att lchf är bättre.

Förr var jag, som många av er vet, en mästare i att tjafsa emot och att bevisa med diverse fakta att jag hade rätt (om jag hade det). Nu har jag sedan en tid tillbaka lagt av med det. Jag är mycket väl medveten om att mina kunskaper i näringslära, träning, fysik och diverse liknande ämnen är bra mycket större än de flesta av de som snackar om vilken metod som är bäst. Vill de veta, ja då berättar jag gärna, men annars behöver jag inte bevisa något längre.
Okej, okej om det blir en diskussion och det är läge så kommer jag ändå att besservissa mig, för det är ju sån jag är, men jag släpper rätt mycket nu för tiden.

Den bästa metoden att gå ner i vikt, är den man genomför med resultat. Sedan är det upp till en själv att förvalta resultatet

Stackars gamla dam...

Jag var iväg ett ärende idag och när jag kom ut från stället så står det en gammal dam och tittar in i min bil.
Jag frågar henne om hon har låst in nycklarna?
-Nej, jag bara tittar, den är så smutsig så jag ville se om det var stökigt i den, svarade hon
-Ja, den är faktiskt rätt smutsig, var det stökigt då?
-Ja lite, men inte så farligt. Hade det varit min bil så hade den minsann varit städad och fin.
- Åh vad duktig du är, svarade jag. Men det är ju en rätt fin bil i övrigt, den ser stor och bra ut.
-Ja, jo, men den är för stor, alldeles för stor för mig, svarade damen.
Jag skrattade lite och sa att den är nog perfekt för mig, så jag tar den, och så låste jag upp den och klev in.
Hon vände sig tvärt om och spatserade iväg.

Jag roade mig helt på hennes bekostnad, jag vet, men fasen vad skoj jag hade :-D

människor kommer och går i ens liv...

Jag har en stark... nej, jag är rätt lojal när det gäller vänskap. Jag kan kritisera, säga vad jag tycker, och säga emot nästan vem som helst, men då jag har börjat tycka om någon så räknas den in i min flock och jag har svårt att släppa den människan.

Jag har under hela mitt liv haft människor som kommit, varit nära och sedan försvunnit igen. Några av dem kom aldrig så nära, jag gav dem förmodligen aldrig chansen, men andra berörde mig. Jag tyckte om dem och tycker fortfarande om dem, så som de var då. Nu vet jag inte, jag känner dem ju inte direkt längre.

Jag har svårt att acceptera att folk försvinner, inte har tid, inte har lust eller blir sura och sticker. Jag förstår det inte, jag vet inte hur jag ska hantera det, så jag stanna kvar och fortsätter att hoppas.
Jag gör mig påmind några gånger, jag säger ibland att jag saknar dem, men om det inte "hjälper", ja då sitter jag här och väntar.
Nej, jag väntar inte hur länge som helst, inte i flera år... eller jo det gör jag nog egentligen, men jag ska sluta med det. En del kommer nämligen tillbaka, då de har "tid" igen eller slutat att vara sura eller vad det nu är.

En brasklapp. Jag har all förståelse för människor som har det jobbigt i sitt privatliv, människor som är nykära, nyblivna föräldrar eller på något annat sätt mycket just nu. Det är inte dem jag pratar om.

Jag ska sluta att vänta och jag ska sluta att ta så allvarligt på det. Jag ska se tillbaka på de fina minnen vi hade, hur mysigt det var, hur roligt ungarna hade, vilka härliga promenader vi tog, alla våra djupa samtal, våra vilda fester, allt skojigt städande och röjande vi gjorde... Ja helt enkelt allt mysigt och roligt och givande som jag upplevt med de här människorna.

Jag saknar dem fortfarande och jag tycker fortfarande om dem, men jag har väntat klart nu.
Det jag kallar vänskap är inte flyktigt, men det var roliga och bra kompisar, den tiden vi hade.

En sån saknad och så mycket gos!

Jag jobbade idag (tisdag) och när jag kom hem studsade Melina upp från soffan och berättade överlyckligt för sin pappa att- mamma kom hem, mamma har kommit hem. Minas mamma har kommit hem. 

Det där värmer. 

Sedan skulle maken natta henne, men fick avbryta för han beövde åka iväg. Jag smög in i rummet och möts av ett- Vem kommer nu? Mamma kommer nu. Mamma sova här, och så klappade hon på kudden. 

Jag la mig där och de skulle gosas och pussar och kramas och klängas och gosas lite till. Sedan skulle jag hålla om henne och hon om mig och jag om henne och helst skulle hon ligga lite på mig.
Jag blev alldeles översköld av kärlek och saknad. Så underbart att känna sig så älskad och att hon verkligen saknat mig. Att nattningen sedan tog 90 minuter istället för 30, ja det är väl något man får ta.

Hur sjutton gör de med flera barn? De måste bli helt kvävda...

på så olika ställen i livet

Jag tänkte på alla olika människor man möter och alla de olika facebookstatusar som man läser.

Jag har några som är mitt inne i spädbarnstiden och den konsta sömnbristen man lider av då. Jag ser tillbaka och minns hur det var.

Jag har en som är mitt uppe i att utveckla sig själv. Hon sprider förnuftiga tankar omkring sig och jag ser tillbaka och minns hur det var när jag var sådan.

En jag mötte härom dagen berättade att när man är 20 så är man vuxen och helt ansvarigt för vad man gör och varför man gör det. Jag höll med om det första men inte det andra. Hon förstod inte min syn på att allt man varit med om påverkar hur man är idag. Men, hon är 25 år äldre, så jag kanske har hennes syn när jag är där, men jag hoppas inte det.

En annan är mitt inne i karriären och jobbar som sjutton. Kommer hem sent varje dag och jag undrar hur hon orkar, jag håller på att sakna ihjäl mig efter melina när jag inte får träffa henne och hon saknar mig.

En person festar varje ledig helg. Jag minns när jag gjorde det, det var roligt, men jag är glad att jag kommit förbi det stadiet. Jag vet äldre människor som nu har stora barn som tagit ett varv till med festandet. Det kanske blir så, men just när man har små barn så tror jag att det är bäst att ta det lite lugnt.

En annan har just flyttat ihop med sin första "riktiga" pojkvän och är så kär så kär. Statusarna sprudlar av kärlek och inte den där uppenbara kärleken som en del skriver bara för att visa omvärlden hur lyckliga de är, utan en bubblande nyförälskad kärlek som bara är så härlig. Jag blir själv lite kär när jag ser hennes status.

Det är roligt att möta så många människor på så många olika ställen i livet. Man ser tillbaka, man ser framåt, man funderar och känner igen. Man lär sig så mycket.

Jag har varit så avundsjuk....

...i flera år var jag så avundsjuk på en del människor. Det gjorde så ont i mig och jag kände mig så ensam, men nu har jag det där som jag saknade, själv. Jag har en liten härlig människa som vill krypa upp i min famn, som blir glad då hon ser mig. En liten hand som letar efter mig i mörkret när hon sover, en liten röst som glatt säger -Mamma! och drar mig i håret för att vända mig. Två små händer som grabbar tag i mina öron och som drar till sig mitt ansikte så att vi kan gnugga våra näsor.
Det är fantastiskt mysigt och härligt och jag hoppas att alla ni som längtar får uppleva det här snart. Jag hoppas också att alla ni som tycker att det är jobbigt just nu, som inte orkar, inte får sova, inte mår bra, lägger märke till de här stunderna när ni upplever dem.
Missa inte vardagen och all den kärlek som finns i den.