människor kommer och går i ens liv...

Jag har en stark... nej, jag är rätt lojal när det gäller vänskap. Jag kan kritisera, säga vad jag tycker, och säga emot nästan vem som helst, men då jag har börjat tycka om någon så räknas den in i min flock och jag har svårt att släppa den människan.

Jag har under hela mitt liv haft människor som kommit, varit nära och sedan försvunnit igen. Några av dem kom aldrig så nära, jag gav dem förmodligen aldrig chansen, men andra berörde mig. Jag tyckte om dem och tycker fortfarande om dem, så som de var då. Nu vet jag inte, jag känner dem ju inte direkt längre.

Jag har svårt att acceptera att folk försvinner, inte har tid, inte har lust eller blir sura och sticker. Jag förstår det inte, jag vet inte hur jag ska hantera det, så jag stanna kvar och fortsätter att hoppas.
Jag gör mig påmind några gånger, jag säger ibland att jag saknar dem, men om det inte "hjälper", ja då sitter jag här och väntar.
Nej, jag väntar inte hur länge som helst, inte i flera år... eller jo det gör jag nog egentligen, men jag ska sluta med det. En del kommer nämligen tillbaka, då de har "tid" igen eller slutat att vara sura eller vad det nu är.

En brasklapp. Jag har all förståelse för människor som har det jobbigt i sitt privatliv, människor som är nykära, nyblivna föräldrar eller på något annat sätt mycket just nu. Det är inte dem jag pratar om.

Jag ska sluta att vänta och jag ska sluta att ta så allvarligt på det. Jag ska se tillbaka på de fina minnen vi hade, hur mysigt det var, hur roligt ungarna hade, vilka härliga promenader vi tog, alla våra djupa samtal, våra vilda fester, allt skojigt städande och röjande vi gjorde... Ja helt enkelt allt mysigt och roligt och givande som jag upplevt med de här människorna.

Jag saknar dem fortfarande och jag tycker fortfarande om dem, men jag har väntat klart nu.
Det jag kallar vänskap är inte flyktigt, men det var roliga och bra kompisar, den tiden vi hade.