Att våga vara svag...

Det är inte speciellt många som faktiskt vågar visa sig svaga ibland, eller som vågar säga att de är ensamma, känner sig utanför eller andra saker som på ett felaktigt sätt kan tolkas som svagt.
Det är starkt!
Starkt att våga berätta för människor att de sårat en, att man känner sig utanför att de har behandlat en fel.
Det är fegt att bara muttra för sig själv eller snacka skit bakom ryggen på de som sårat en.
Många är rädda för att ta en konflikt, men ar man den ite så består den, även om det kanske är långt inne i ens egna hjärta och den andra parten inte alls vet om den.

Nu skriver jag bara självklarheter, saker som egentligen alla borde hålla med om, men som ganska få lever efter.
Varför är folk så fega?
Är jag så feg?
Ja, eller nej... jag vet inte. Jag kan nog vara ganska bra på att tala om att folk sårat mig, iallafall ett tag, men sedan ger jag upp. det är ingen mening att göra det om ingen bryr sig.

En kvinna som jag känner var otroligt stark och stod upp mot en hel grupp och berättade att hon kände sig utanför och var sårad. Inte helt hennes ord, men något sånt.
Jag är så imponerad av henne och det gjorde mig mer besluten att fortsätta att stå upp för de som lämnas utanför, de som mobbas, de som ingen pratar med, de som alla snackar skit om. Nu menar jag inte att denna kvinnan hamnade inom alla de här grupperna som jag nämnde, men hon lämnades utanför och vågade säga det högt.
Jag är imponerad av det. jag är imponerad av alla de människor som vågar stå emot en grupp människor, som vågar säga till då det känns fel.

Jag har flera gånger i mitt liv varit den som som stått emot en grupp, sagt emot, tagit någon annans parti, försökt medla mellan enskild människa och gruppen. Det har alltid resulterat i samma sak, jag mår skitkasst. Ibland har det till och med blivit så att jag har blivit utestängd, att jag har hamnat i onåd mm. Det mest klassiska är väl att jag har ansetts vara obekväm, men varför?
För att jag inte håller mig till det gruppen anser är rätt? För att jag inte följer ledaren?  'Nejnej, tänker ni nu, det finns ingen ledare. Klart att det finns och det vet vi alla. Man har olika platser i en grupp, men de platserna kan förändras om man vill det.
Skriver jag detta för att jag är imponerad av mig själv?
Jag faktiskt. Jag är stolt och glad över att jag vågar och vill stå emot, vågar säga till om det är orättvisa eller mobbing eller utestängande. Jag mår skit då det sker, jag ångrar mig då jag säger något, men samtidigt så är jag så jäkla stolt över att jag i de här fallet faktiskt är en människa som jag är imponerad av!