Jantelagen

Min mor fick mig att tänka på jantelagen för ett tag sedan.
Inte så att hon förespråkade den, men hon nämnde författaren.
Jag visste inte ens att det var en författare till den, jag trodde att den liksom bara hade blivit till, som ett resultat av folks missunsamhet. Aksel Sandemose heter författaren som skrev en bok där den ingick.

Det är ganska fantastiskt att en enda människa som skrev en bok 1933 kan få ett så stort gehör.
Jag anar att mina små eller ibland stora blogginlägg inte kommer att kommas ihåg om 80 år.

Jantelagen ja. Den är så hemsk, det värsta är nog att den faktiskt stämmer. Vi är ju såna till så stor del, vi unnar inte varandra att ha det bra, eller jo, men inte för bra. Man får inte vara för bra, för snygg, för rik, bara lite lagom och helst lite mindre av allt det där än man själv är.
Vad är det som är så hotfullt? Är det ens egna kassa självkänsla som får oss att vilja vara lite bättre än andra, eller är det ren och skär avundsjuka?

Jag jobbar rätt mycket med att inte vara en jante-tänkare, men jag måste erkänna att jag trots allt är det ibland, men mest i mina tankar...