och du är rynkig...

Idag har det hänt mig, det där som man bara fantiserar om och hör om. Eller ja, det är kanske bara jag som fantiserar om det.
Jag sprang på en gammal klasskompis som jag läste med för några år sedan. Vi hejade glatt och började prata.
Jag nämnde att jag fått min dotter och hon tittade på mig och sa, ja då blir det ju lätt att man går upp i vikt och så log hon.
Vad då? Vad menade hon nu? Dum fråga, alla vet exakt vad hon menade, hon tyckte att jag blivit tjock. Jag väger faktiskt något kilo mindre än då vi läste ihop, men hennes bild av mig då var tydligen inte kopplad till hur jag såg ut då. Man har ju alltid en bild av människor, den kan vara den tjocka, eller den där som säger smarta saker, eller hon som är så jobbig mfl. Hennes bild av mig var tydligen inte "den tjocka". Nu blir jag naturligtvis väldigt nyfiken på vilken bild hon hade av mig, ja, jag skriver hade, för oavsett vad det var, så lägger hon förmodligen till "som lagt på sig lite".
Ja vad svarade jag henne då? Och du har blivit rynkig, vilket hon var, väldigt rynkig. Nej naturligtvis inte, så snabb är jag inte och framförallt så är jag fortfarande alldeles för inne i att be om ursäkt för mig själv. Ja, jag började förklara mig själv, förklara att jag inte gått ner klart ännu och att jag bla, bla, bla.
Varför gör jag så? Varför ber jag om ursäkt för mig själv? Det är något som jag verkligen inte är stolt över och jag blir lika irriterad varje gång, men tyvärr är det alltför vanligt att vi gör så. Vi är flera som börjar att förklara oss så fort vi inte passar in i andras ögon. Vi behöver något att skylla på istället för att bara svara tillbaka. Hon kommenterade att jag gått upp i vikt, jag borde sagt att hon bar solbränd och ja då blir man ju lite rynkig.
Det här får jag fundera mer på, troligen kommer det ett inlägg till som handlar mer om detta
Ha en skön sommardag