Nu, för nästan exakt 2 år sedan kom Melina till oss. 730 dagar och 15 minuter.
730 dagar, vad har vi gjort all den tiden, det var ju inte så himla länge sedan hon kom till oss, men ändå känns det som hon varit här en evighet.
Tänk vad fort man vänjer sig vid att något och tar det så självklart att det är så. Hon är ju här och ska stanna här, hos oss, sina föräldrar,
Föräldrar, tänk att jag är mamma till någon. en sån självklar grej nu, men ändå så stort. Jag har fullt ansvar för en annan människa och jag ska skydda henne mot allt ont, allt som kan skada henne och jag ska hjälpa henne att bli en fri individ. En vuxen människa som inte är stöpt i samma form som så många andra.
Jag ska ge henne alla möjligheter i livet, ge henne chansen att bli vad hon vill, tycka om vad hon vill, trivas med vad hon vill och inte vad jag vill att hon ska göra, tycka och känna.
Hjälpa henne att bli en person som är stolt över sig själv, som vet att hon kan allt hon vill och inte en som lärt sig att andra människor uppskattar henne då hon är någon hon själv inte valt.
Det finns alldeles för många små barn som lär sig, redan nu, att de får uppmärksamhet då de är finklädda, gärna som en prinsessa och andra barn får beröm för att de kan en massa olika fordon. Barn vill ha vår uppmärksamhet, så varför "lär" vi dem att de ska göra/se ut på ett visst sätt. Det är inget de själva valt.
Detta var bara en parantes i inlägget, men det skrämmer mig att så många små barn redan nu har blivit styrda in i vad de ska gilla och tyvärr så träffar min älskade unge på dem och blir påverkad. Hon, mitt barn som är så alldeles perfekt som hon är, utan att hon har på sig några speciella kläder som jag roas av att se henne i, utan att hon behöver göra eller leka med saker som jag tycker är att hon ska gilla. Min unge, som är perfekt, just som hon är och som hon vill vara!
söndag 9 januari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Angående det här med att styra barn till att gilla vissa saker. Vår son älskar alla fordon av nån anledning. Jag ser det inte som att vi på något sått styrt honom till detta. Han har en docka som han leker med ibland, och hans pappa har gjort allt för att få honom djur/naturintresserad, men tyvärr så är det leksaksfordonen som lockar mest. Jag undrar ibland vad som har gjort att vår pojke gillar typiska "pojkleksaker", då jag inte alls tycker att vi styrt in honom på¨det.
SvaraRaderaOkej, nuförtiden så kanske han har fler fordon än vad han har dockor, men det är ju av den enkla anledningen att han gillar dom så. Och man vill ju ge sitt barn saker som den gillar.
Grattis på födelsedagen fina Melina!!
Man kan ju välja att se på saken så enkelt som att han gillar fordon och inte fundera på att det kan anses vara en pojkleksak.
SvaraRaderaEn del gillar djur, lego, rita, är det pojk eller flick-saker?
Min förhoppning och önskan är inte att ungarna inte ska leka med de leksaker som vi har bestämt tillhör deras könstillhöringhet, utan att ungarna ska leka med de leksaker de själva har valt att de vill leka med och att vi föräldrar ska sluta fundera på vad det tillhör och vad vi vill att de ska leka med.
Hon tackar förmodligen inte får grattiset, ty hon är inte helt upplärd när det gäller sån artighet ännu :-D