ibland blir jag lite konfunderad...

...över människor som svarar "fel"

Jag ska förklara lite olika situationer som jag varit med om, för att förklara vad jag menar.

Alldeles nyss frågade jag en person en sak och den svarade och la till, något mer du vill veta?

Hur menar man då? Var det fel av mig att fråga? Ja, kanske, jag kanske inte hade med det att göra, men ska de det så, så ska man inte fråga någonting. Man ska inte fråga hur någon mår, hur dess barn sovit på nätterna, om någon amma sitt barn, vad någon jobbar med. För alla de här sakerna har ingen annan med att göra, men det fungerar ju inte. Då skulle alla samtal ta slut och vi har inget mer att säga varandra.
Var går då gränsen för vad man får fråga?
Jag anser nog att man får fråga nästan vad som helst, är det för privat, ja då får väl den andra säga det. Och, naturligtvis ska man inte fråga saker som mansjälv inte är beredd att svara på.

Ett annat exempel var då jag pratade med flera samtidigt. Vi pratade om ifall man fick ljuga för en eventuell arbetsgivare. En av tjejerna sa att hon tyckte att det var ok. Jag frågade henne varför det var ok att göra det och hon svarade - Jag visste att du skulle haka upp dig på det.
Varför svarar man så? För mig var det en intressant fråga, då vi alla ser olika på etiska frågor och jag ville prata om det. Det ville tydligen inte hon.
Nåja, det är ur vägen nu, men varför svarar man så?

Angående att fråga. Jag har flera bekanta och kompisar som reser mycket i jobbet, en del av dem är kvinnor. Jag frågar alla ungefär samma saker. Hur går det, hur känns det att vara borta så mycket och vad tycker din partner? Det är relevanta frågor som ja är genuint intresserad av svaren på, men ändå trodde två av kvinnorna att jag bara frågade dem sånt för att de är kvinnor. Nu har jag ju berättat att jag faktiskt frågar männen samma sak, men jag blev lite konfunderad över att de trodde det.

Jag var i en affär härom dagen. En kvinna kommenterade hur duktig min lilla pojk var och att han var snabb och allt vad det var för sin ålder. Sedan frågade hon hur gammal han var och jag svarade 2år. Genast kom ett litet bekymrat uttryck och hon frågade om han inte var lite liten för sin ålder? Jag svarade glatt att det var helt normalt och att kurvan följs. Då kom frågan vad den lilla pojken hette? - Melina heter hon, svara jag.
Ojojoj, vilken harang det kom om att jag inte hade sagt att det var en flicka och att jag minsann inte borde ha pojkkläder på en flicka så att andra inte skulle göra fel, mm.
Hon höll på så länge att jag faktiskt fann mig och svarade. Varför är du så intresserad av mitt barns kön? Borde jag se dig som ett hot mot mitt barn?
Hon blev tvärilsk och gick i väg.

Jag var faktiskt inte alls arg utan bara rätt road och synnerligen imponerad av mig själv att jag kommit på ett bra svar, iallfall bra enligt mig,
Så, varför anser hon att jag har en skyldighet att upplysa henne om vad min unge har mellan benen?
Jag förstår att hennes egna förlägenhet då hon sagt fel gjorde henne arg, men så där arg... ja det var ju mest komiskt.

Neppp, sängen för mig, jag kom ändå av mig då jag skulle berätta om folk som säger "fel" saker