Att tycka synd om folk

Det finns olika sätt att definiera vad "synd om" är.
En del ser det som något negativt, som att de är ett offer och blir ömkade med. Ny tycker jag inte att offer är något som är negativt, men det är också ett ord som många ser ner på lite. Inte på ordet, alltså, men på den som är det. I ett fall när en är våldtäcksman och en är den våldtagna så är den våldtagna ett offer. Det är till och med synd om henne/honom, men man ser inte ner på den.
Likaså är det synd om människor som har "otur" i livet. Jag menar de som inte kan göra så mycket åt sin situation. Det är naturligtvis även synd om de som kan göra något åt den, men faktiskt en aning mindre synd om dem, enligt mig. Det kan vara jag som är kall.

Det är tex inte synd om oss.
Vi har aningen för lite pengar, aningen för lite är flera tusen i månaden, men vi gör inte allt vi kan för att förändra den situationen. Vi har en dotter som sover hyfsat dåligt, men vi har förmånen att faktiskt kunna lösa det genom att en av oss tar nätterna och då kan sova lite på dagen. Dessa två saker hänger naturligtvis ihop. Om jag börjar jobba heltid eller studera en mer krävande utbildning, så kommer inte nätterna fungera lika bra. Då får vi sömnbristen istället för pengarbrist. Sedan är det väl en fråga om vad som är viktigast egentligen.
Vi har annan sjukdom i familjen och andra problem som jag inte vill ta upp här, men inget som vi int ekan hantera lagom bra och inget som inte blir bättre och bättre.
Därför är det inte speciellt synd om oss.

Jag har flera kompisar som det faktiskt är synd om. De har det supersvårt, de får sova alldeles för lite, de är mycket sjuka, deras familjer är sjuka, några är ensamstående med allt ansvar och några har till och med nära familjemedlemmar som gått bort. Dem är det synd om, på ett alldeles icke-nedlåtande sätt. Jag tycker synd om dem och jag skulle vilja hjälpa dem. Jag skulle vilja vilja hjälpa dem tillräckligt mycket för att helt enkelt bara göra det, men det gör jag inte. Jag vill hjälpa, men inte tillräckligt för att helt enkelt bara åka dit och göra det och kanske riskera att bli avvisad. Nej, det vågar jag inte, så istället kommer jag med lite sympatier, lite råd, någon förfrågan, men det där hjälper inte ett skit egentligen.
De, liksom jag ber inte om hjälp, de kommer inte att fråga mig, liksom jag aldrig skulle fråga dem.
Varför?
Vet inte, det kanske beror på att man innerst inne vill att någon helt enkelt bara ska komma och hjälpa till, utan att man behöver fråga och om de frågar, så ska de helt enkelt inte lyssna på svaret, svaret som förmodligen är ett nej.

Vågar/vill du be om hjälp?