ny dator!!!

Jag har en ny dator, jag har en ny dator,, jag har en ny dator!
Ja, som en del av er vet så har min gamla dator krånglat en del och nu har vi äntligen tagit oss i kragen och beställt en ny dator och nu är den hemma, installerad och gosthad. Det där sista är något som ni inte behöver bry er om om ni inte vet vad det är och om ni vet det så inser ni att det inte är så intressant ändå. :-)

Nubörjar det jobbiga, man ska lära känna den. Det är en annan webbläsare, alla lösenord ska in, alla favoriter ska in, alla inställningar ska göras, man ska lära känna tangentbordet, mm.

Det är faktiskt mycket jobbigare än man tror.

Är ledsen att jag inte har hunnit med bloggen på sistone och att det inte kommit så mycket djupsinnigheter från min sida på ett tag. Själv tycker jag ju att de är intressantast, men det kanske inte ni tycker. Ni kanske tycker att det är roligare med lite mer vardagsliv, vem vet :-D

En skoj grej med den här webbläsaren är att det är stavningskontroll i den. Visste inte ens att det fanns, och nu är jag klantig nog att berätta det för er, så jag har inget alls att skylla på i fortsättningen :-D

Nej, vänner, jag har inte tid med er, jag ska fortsätta att testa grejer :-D

dubbelmoral -> en skitsak

Eller , ja moral och moral vet jag inte, men det var det bästa ordet som jag kom på. Bästa ordet, nja det vet jag inte heller, jag vet en massa bättre ord, om man nu kan definiera ord som mer eller mindre bra utan ett sammanhang.
Om ni vill så kan jag lämna just det här ämnet och återgå till det som jag tänkte prata om.
Jag anade att det var det ni ville så jag ska prata om det.
Ämnet är toalettpapper.

Här hemma så hade vi ett fasligt sjå att hitta ett papper som passade oss båda. Maken hade starka åsikter om det där billiga returpappret i ett lager som jag ansåg dög bra, innan jag kom till insikt. Det var billigt och vem fasen vill lägga ut mängder av pengar på toapapper? Ja så tänkte jag då jag var en fattig arbetslös stackare.

Maken ville ha tjockt, mjuk, men inte för mjukt och kraftigt papper. Inte så mjukt att det bara smälte bort då han torkade sig.
Jag ville ha mjukt, då jag inte ville ha billigt. Jag är väldigt flexibel i vissa fall och ändrar uppfattning rätt snabbt om jag får för mig det. Något som förvirrar maken och gör hans liv med komplicerat. Mitt blir lättare då jag inte behöver komma ihåg vad jag tycker eller varför.

Nåja, efter mycket pappersköp så enades vi om att Serla var bäst. Det var lagom mjukt, men inte smältmjukt, lagom billigt, men inte för billigt om det nu hade kunnat vara det (svar nej) och lagom tjockt.

Allt var frid och fröjd tills de ändrade det pappret och det blev raspigt. Ja, jag erkänner det var jag som tyckte att det var raspigt, min tidigare ståndpunkt att pappret skulle vara billigt, tunt och, ja de biverkningar som följer med det bla. raspigt, försvann.
Vi återupptog jakten på det perfekta pappret. Lambi valde vi bort, det var för dyrt, men slutligen hittade vi ett. Hemköps guld de luxe tror jag att det heter.
Jag hade sedan länge slutat att kolla priset eftersom min uppfattning om hur ett papper ska vara och vilket pris det ska ha inte gick att kombinera.
Nu lever vi i lyckans harmoni med ett papper som smeker, men inte smälter mot våra rumpor.

Denna jakt på det perfekta pappret har gjort mig uppmärksam på andras papper.
När jag kommer till ett hem med billigt papper, så tänker jag, vilka snåljåpar! Nej, jag tänker inte riktigt så, men nästan iallfall.
När jag kommer till en som har Lambi tänker jag, sicken lyx, så slösaktigt!

Nu vet ni vad jag tänker på då jag besöker era toaletter...

hysteriskt skoj!

Jag har en statestikräknare som har koll på hur många som besöker den här bloggen per dag. Den visar även vilken väg som besökaren tagit, alltså om man klickat sig hit via facebook eller något sånt. Den visar även om man har hittat min blogg via googles sökväg.
Det är det flera som gjort, de har sökt på asiatiska killar och svenska tjejer och då kommit till http://jessica-envanligblogg.blogspot.com/2010/07/snoppstorlekar.html
Stackars de där killarna, om det nu är killar. De väntar sig något smaskigt och kanske till och med lite bilder, sedan läser de mitt dravel :-D

Dygnet som gått... enbart privat

En kompis och hennes dotter har varit här sedan igår. Hon har en dotter i samma ålder som min dotter och de leker så himla bra ihop! Igår satte vi ut lite vatten i trädgården, sedan roade de sig länge med den och varandra. Vi mammor satt inne och målade och pratade och kollade till dem genom fönstret.
Det är sko när de sover över, det blir mer vardagsliv då och inte bara ett besök, inte för att just de någonsin kan kallas besökare, de är så gott som inneboende, de har bara inte flyttat hit än. :-)
Nästa vecka ska jag dra igång med cambridge soppor igen och gå ner de sista tio kilona, så vi gjorde ett ordentligt försök att äta allt som är gott och onyttigt det här dygnet, vi lyckades hanska bra, så det blir kanske 11 kilo...

Jag saknar den tiden då man sov över hos varandra. Jag och min äldsta kompis gjorde det långt upp i åren, till jag var över 20 iallafall, men sedan tog det slut. Undrar varför egentligen?

Jag gillar inte att ha gäster hemma, jag gillar att ha vänner hemma som trivs här och som känner sig hemma.
En skön grej var när jag hade min första "mammafika", eller det kanske inte var den första, men nästan. Jag hade varnat alla att jag är en urusel värdinna, här hemma är det självbetjäning. Jag kan bjuda på allt, men man får laga det själv.
Iallafall, vi satt med våra nya små bebisar och pratade och pratade och tillslut sa den enda som inte fått sin ännu att hon var hungrig och så gick hon ut och fixade fikan. Helt perfekt. Samma tjej ställde sig och bakade kladdmuffins här en annan gång. Precis som det ska vara :-)
Jag är till och med av den uppfattningen att om man är väntad hit och varit här mer än en gång så kan man knacka på och gå rakt in, om nu dörren är olåst. Tyvärr så har inte alla lärt sig det ännu, men de är på god väg.
Åter till dagen som var. Det är så skoj att se hur tjejerna jagar varandra, kastar boll till varandra, busar med kuddar och leker lekar som vi vuxna inte ens förstår, men de har skoj!

Hela augusti ska vi åka runt och hälsa på alla vi känner som har barn så att hon får leka av sig ordentligt och för att knyta lite starkare band inför hösten då man nog tappar kontakter mer och mer med en del.

Jag fattar inte...

Det är väldigt mycket som jag inte vet något om. Många ämnen är ett klart hål i min allmänbildning, men det är inte något större problem. Det är mycket värre med det som jag vet lite om, men inte tillräckligt mycket för att förstå.
Jag vet att forskarna kan beräkna hur stor rymden är, men jag fattar inte hur.
Jag vet att de kan räkna ut hur gammal en stjärna som ligger skitlångt bort, men jag fattar inte hur.
Jag vet att man inom kvantfysiken använder Shrödingers katt i ett exempel för att bevisa att något kan vara både dött och levande samtidigt, men jag kan absolut inte förstå hur sjutton de menar.
Forskarna säger att universum är krökt, men jag fattar inte hur och sedan är det något om att man då kan flyttas i tiden.
Apropå tid, varför går tiden saktare i rymden?

Hade jag inte vetat alla de här sakerna så hade jag förmodligen inte känt mig så korkad som jag gör nu, nu när jag vet, men inte förstår det.

Vad vet ni utan att förstå?

en riktigt trevlig kväll

Ja det har vi haft idag.
Ett par goda vänner var över med sina barn och det var så avslappnat, trevligt och skönt, det känns verkligen som vi funkar riktigt bra ihop, allihop och då menar jag även ungarna. Varför är inte allt ens umgänge så enkelt och okomplicerat? Varför lägger man ner tid och kraft på människor som inte är så lätta att vara med?
Ja, svaret är ju självklart, man tycker om dem och man utvecklas och mår bra av att allt inte bara är superenkelt och lätt Men, ibland, ja ibland så behöver man såna här lätta och bra dagar :-)

inte min ensak...

Ja det där säger folk lite då och då, eller så säger de att det inte är någon annans ensak.
Vad menas med det egentligen?
Ämnena som det handlar om kan vara allt ifrån pengar, val av klädfärg, amning, uppfostring och diverse andra saker.
Om inte det är någon annans ensak och man då inte ska prata om det eller fråga om det, vad ska man då prata om? Ska man hålla sig till vädret, kanske någon tredje persons trädgård (för att inte lägga sig i) och kanske om det ska byggas en ny macdonalds i närheten. Gud förbjude att man går in på den politiska och den etiska aspekten, för det kan ju leda till frågor som man inte "får ställa"

Vilka supertrista relationer vi skulle få om man inte får prata om saker som kan vara någon annans ensak...

fiskar och backar...

Helgen tillbringades med svärmor och svärmoster och så klart min man och mitt barn.
Lördagen var lagom slapp och trevlig och söndagen tillbringades i en bil och mellan bilfärderna även på nordens ark och havets hus.
Nordens ark... Jag gillar djur, är intresserad av djur och tycker att det är roligt med djur.
Jag är inte intresserad av att gå, jag tycker inte om att titta på saker långtifrån, jag roas inte av klumpar med människor, jag hatar backar.
Dessa två olika kategorier av intressen eller ickeintressen borde få mig att förstå att jag inte ska följa med till djurparker.
Som en liten droppe som fick min bägare att rinna över var att melina inte sov i bilen dit utan behövde sova där, men hann bli övertrött innan sällskapet tyckte att det var ok att hon sov. Det innebar att hon sov lätt och kasst och på något sätt så blev det mitt problem. Det slutade med att jag gick igenom parken själv med ett halvsovande barn som inte fixade ljudet från folksamlingar utan att vakna. Inte sådär jätteskoj, till och med skittrist.
Mitt i den värsta backen där jag stånkade upp med vagnen som jag dessutom fick hålla upp så att dottern inte skulle hamna i för upprätt läge och därmed vakna, så kommenterar två män att det ser tungt ut. Ja sa jag, då skrattade de lite och jag sa ytterst (o)vänligt, hjälp till eller håll käften. De sa, ojoj och ökade takten och försvann.
Sur som jag var så hade jag pinnat iväg från de andra, de fattade ju inte bättre ändå, enligt mig då. 
Nu är det utrett och klart och vi är hemma, så jag är glad igen :-)
Efter det blev det havets hus. Det är ett litet hus med några hundra fiskar i. Som universeum, men väldigt mycket mindre och tråkigare.
Fiskar är inte mitt specialintresse. Snäppet roligare än att gå i uppförbackar, men klart mindre roligt än äta glass.

Jantelagen

Min mor fick mig att tänka på jantelagen för ett tag sedan.
Inte så att hon förespråkade den, men hon nämnde författaren.
Jag visste inte ens att det var en författare till den, jag trodde att den liksom bara hade blivit till, som ett resultat av folks missunsamhet. Aksel Sandemose heter författaren som skrev en bok där den ingick.

Det är ganska fantastiskt att en enda människa som skrev en bok 1933 kan få ett så stort gehör.
Jag anar att mina små eller ibland stora blogginlägg inte kommer att kommas ihåg om 80 år.

Jantelagen ja. Den är så hemsk, det värsta är nog att den faktiskt stämmer. Vi är ju såna till så stor del, vi unnar inte varandra att ha det bra, eller jo, men inte för bra. Man får inte vara för bra, för snygg, för rik, bara lite lagom och helst lite mindre av allt det där än man själv är.
Vad är det som är så hotfullt? Är det ens egna kassa självkänsla som får oss att vilja vara lite bättre än andra, eller är det ren och skär avundsjuka?

Jag jobbar rätt mycket med att inte vara en jante-tänkare, men jag måste erkänna att jag trots allt är det ibland, men mest i mina tankar...

testar bara lite

Detta är bara en test för att se om rss-grej funkar på en annan sida. strunta i det här inlägget och läs mina andra istället.

Varför skrubba, plocka, skära, klippa, ansa?

Satt i badet idag och filosoferade över varför folk skrubbar bort sina döda hudceller med diverse olika krämer, vantar, borstar, svampar och gud vet vad mer som används. Varför ska de bort?
Jo, jag vet, man får en jämnade hud och en jämnade färg och solbrännan håller längre, men hur viktigt är det egentligen?
Jag tror att de döda hudcellerna har en funktion, troligen så skyddar de den levande huden lite och gör så att de cellerna inte dör lika fort. Man vill att ens celler ska leva och ha det bra så länge som möjligt, för celler kan inte dela sig hur många gånger som helst. Nu är jag ingen expert på ämnet, men det sitter en liten svans på någon dna sträng eller vad det nu var... nej, skit i det, det finns iallafall en liten svans som blir kortare och kortare för varje gång cellen delar sig och tillslut tar den slut.
Detta kan ju vara lite stressande att veta, tänk om svansen tar slut? Lugn, det är ingen större fara, den varar rätt länge, men jag använder svansen som argument för att inte skrapa bort döda hudceller från min kropp.
Åter till det ämnet, det var det jag skulle skriva om.

Varför denna hysteri? En hypotes jag har är att det ska vara så rent och fräscht, allt ska vara rent och fräscht.
 Folk säger till och med att könshår är ofräscht, när det i själva verket är det som håller underlivet rent från diverse ofräscha saker som kan hamna där annars.

Hår under armarna är ofräscht, när det i själva verket är det som transporterar bort svetten från hålorna. Rakar man bort det så samlas svetten i drivor där och då måste man använda antipersperant deo för att inte svettas. Den täpper till svettkörtlarna så att svetten, gifter, mineraler och annat inte kan komma ut. Den stoppar en fullt fungerande process som det tagit miljontals år att utveckla.

Hår på benen är ofräscht, jag hörde till och med ordet onaturligt om hår på tjejers ben. Det där fick ju den killen ta tillbaka ganska snabbt. ;-)
Hur kan hår på benen vara ofräscht? På vilket sätt påverkar det ens liv över huvudtaget? Det är fasen så mycket jobbigare att ta bort det, för det är stubbigt och kliar då det växer ut igen och då tröttnar man och tar bort det igen.
ÄR det då fult? Ja det skulle förmodligen ganska många säga.
Vad är fult? Är det fult på män?

Nu har jag två olika hypoteser angående det här.

Ett:
Det är ett känt och effektivt sätt att kuva kvinnor. Inte bara håret på benen, utan hela skönhetshysterin och alla andra krav på dem. Om de får en massa krav som de ska leva upp till så har de inte kraft och självförtroende att hävda sig mot andra och kan då hållas på plats. Detta av både män och kvinnor. Kvinnor har historiskt sett inte fått ta plats och därför har både män och kvinnor varit aktiva i att inte låta dem göra det. Att göra så att de känner att de inte riktigt duger är ett effektivt sätt.

Två.
Det som är svårt är få är det vi vill ha.Det ger oss status och visar andra att vi minsann har tid och pengar att få det.
Förr när vi jobbade på fälten, ja då skulle vi vara bleka och då maten var en bristvara skulle vi vara mulliga. Sedan kom tiden då alla satt inne på kontor eller i fabriker, då var det modernt att vara brun. Man solade solarium.
Nu har man upptäckt att solen är farlig, så nu ska man vara lagom brun, men de som är för bruna är WT och de som är för bleka är... ja vad är vi egentligen? förmodligen lite konstiga och äckliga.
Nu är maten ingen bristvara längre, så då ska man vara smal, är man tjock eller mullig så är man misslyckad och kan inte kontrollera sig. Att vara smal, supersmal är ett tecken på att man har kontroll på sitt liv.

I ett mer jämnlikt samhälle så hade man kunnat tro och hoppas på att kraven på oss kvinnor skulle sjunka lite, men så har de inte blivit. Nu har männen börjat få lika höga krav på sig. De ska vaxa bort hår på ryggen och bröstet och de ska vara snygga och perfekta.
Jag såg på "fråga doktorn" en dag och där kom en fråga om sjukvården kunde hjälpa en kille med att ta bort håret på ryggen, de svarade att det kunde de inte, men att han kunde testa att vaxa bort det. Ingenting om att det finns massor med tjejer som gillar hår, eller som inte bryr sig. Det var nämligen därför som han ville ta bort det.  Helt sjukt!

Varför accepterar vi det här, eller är det så vi vill ha det?

Att våga vara svag...

Det är inte speciellt många som faktiskt vågar visa sig svaga ibland, eller som vågar säga att de är ensamma, känner sig utanför eller andra saker som på ett felaktigt sätt kan tolkas som svagt.
Det är starkt!
Starkt att våga berätta för människor att de sårat en, att man känner sig utanför att de har behandlat en fel.
Det är fegt att bara muttra för sig själv eller snacka skit bakom ryggen på de som sårat en.
Många är rädda för att ta en konflikt, men ar man den ite så består den, även om det kanske är långt inne i ens egna hjärta och den andra parten inte alls vet om den.

Nu skriver jag bara självklarheter, saker som egentligen alla borde hålla med om, men som ganska få lever efter.
Varför är folk så fega?
Är jag så feg?
Ja, eller nej... jag vet inte. Jag kan nog vara ganska bra på att tala om att folk sårat mig, iallafall ett tag, men sedan ger jag upp. det är ingen mening att göra det om ingen bryr sig.

En kvinna som jag känner var otroligt stark och stod upp mot en hel grupp och berättade att hon kände sig utanför och var sårad. Inte helt hennes ord, men något sånt.
Jag är så imponerad av henne och det gjorde mig mer besluten att fortsätta att stå upp för de som lämnas utanför, de som mobbas, de som ingen pratar med, de som alla snackar skit om. Nu menar jag inte att denna kvinnan hamnade inom alla de här grupperna som jag nämnde, men hon lämnades utanför och vågade säga det högt.
Jag är imponerad av det. jag är imponerad av alla de människor som vågar stå emot en grupp människor, som vågar säga till då det känns fel.

Jag har flera gånger i mitt liv varit den som som stått emot en grupp, sagt emot, tagit någon annans parti, försökt medla mellan enskild människa och gruppen. Det har alltid resulterat i samma sak, jag mår skitkasst. Ibland har det till och med blivit så att jag har blivit utestängd, att jag har hamnat i onåd mm. Det mest klassiska är väl att jag har ansetts vara obekväm, men varför?
För att jag inte håller mig till det gruppen anser är rätt? För att jag inte följer ledaren?  'Nejnej, tänker ni nu, det finns ingen ledare. Klart att det finns och det vet vi alla. Man har olika platser i en grupp, men de platserna kan förändras om man vill det.
Skriver jag detta för att jag är imponerad av mig själv?
Jag faktiskt. Jag är stolt och glad över att jag vågar och vill stå emot, vågar säga till om det är orättvisa eller mobbing eller utestängande. Jag mår skit då det sker, jag ångrar mig då jag säger något, men samtidigt så är jag så jäkla stolt över att jag i de här fallet faktiskt är en människa som jag är imponerad av!

om du gillar mig så kritisera mig...

ja så säger man inte så ofta, men varför inte? Det är ju så man har en chans att utvecklas och att lära känna sig själv.
Nej, vi är "snälla" mot dem vi gillar och kritiserar dem vi inte gillar. Med "snäll" menar jag naturligtvis att vi inte säger sanningen, utan vi säger saker som gör den andra glad. 
Vi skriver jag, det där är nog en liten sanning med modifikation. Jag är nog inte alltid så "snäll", jag säger vad jag tycker ganska ofta (förrutom då jag är en ja-sägare ). Detta gör att jag är lite obekväm att vara med eftersom få människor verkligen vill höra hur andra uppfattar dem, även om de säger det.
Likaså är det här med "raka rör", att ta upp en konflikt direkt eller vad det nu är. Alla säger att de vill att man ska vara rak, men få klarar av det.

Så hur ska man då vara? Lagom rak och sedan hålla tyst om allt som är för obekvämt?

Egentligen så ska man kanske inte säga något om sin åsikt om någon/något om de inte bett om den, men stannar inte samtalet av ganska mycket då?
Jag är synnerligen bra på att berätta vitt och brett om vad jag tycker om allt möjligt och jag har ingen känsla för att inte rätta folk då de har fel.
Ska man verkligen vara sån, har man den rätten?
Tja, man ska ju samtidigt behandla folk som man själv vill bli behandlad och jag vill bli rättad, jag vill höra folks åsikter och jag vill bli kritiserad. Det behöver inte ens vara konstruktivt, jag kan hantera det ändå, jag lovar.
Så passa på nu, ni kan vara helt anonyma och jag kan inte kolla vilka ni är :-D

en vanlig blogg...: Att skaffa nya vänner. (ego)

en vanlig blogg...: Att skaffa nya vänner. (ego): "Ja, egentligen menar jag inte vänner, så som i vänner som står en väldigt, väldigt nära, utan mer kompisar. Varför är det så svårt att få n..."

Att skaffa nya vänner. (ego)

Ja, egentligen menar jag inte vänner, så som i vänner som står en väldigt, väldigt nära, utan mer kompisar.
Varför är det så svårt att få nya vänner/kompisar?

Jag och maken har nästan inga gemensamma kompisar. Vi har några stycken och när det gäller dem så är det verkligen en lyckoträff, vi trivs väldigt bra med dem, så vi ska inte klaga, men hur får man fler?

Jag har under set senaste två åren haft en regelbunden och ganska intensiv kontakt med ett tjog mammor. Vi har pratat med varandra genom vår graviditet och och bebistiden och nu... Ja nu börjar folk att jobba och det är först nu som man märker vilka som är kvar i ens liv. Vilka som kommer att vara där ett tag till, förhoppningsvis.
Det är få, väldigt få.
Är det då mig det är fel på, för andra i gruppen har ju hittat varandra. Tja, ja, så kan man ju säga, men det låter negativt.
Det är naturligtvis inte fel på mig, det är kanske bara det att min personlighet inte passar de andra. Det är såklart väldigt tråkigt, men eftersom jag är som jag är och att ändra på det tar lång tid och kräver mycket arbete, så får jag nog inse att just de människorna som inte passar ihop med mig nu, ja de kommer nog försvinna ut ur mitt liv. Tyvärr. Väldigt många av dem tycker jag mycket om, men jag är kanske kass på att visa det.
Så, hur hittar man vänner? Och när man väl hittar någon så gäller det att ha en jäkla tur om hela parkonstallationen ska fungera ihop.
På något sätt så känner jag mig lite missförstådd, eller nej, men jag känner att jag vill så mycket mer än andra vill.
Jag tror och tycker att jag försöker ta kontakt och visa att jag vill umgås, men det funkar inte, så vad gör jag för fel? Är det så att jag bara tänker det mest och inte gör så mycket som jag tror att jag gör?
Borde jag satsa mer på de kompisar som jag redan har? Försöka få ihop ett parumgänge tillsammans med dem?
Och varför är det så viktigt att umgås hela par?

Vill ni köpa lite sex?

och är det isåfall fel av er eller av den som vill sälja det?

Ja som ni säkert inte missat så har en någorlunda känd svensk man "anklagats" för att ha köpt sex av en helt okänd kvinna. Jag skriver "anklagats" eftersom jag har lite svårt för att använda det ordet i sin rätta betydelse i det här sammanhanget.
Jag tycker nämligen inte att det är fel med prostitution om det sker på lika vilkor och helt frivilligt.
Jag tänker utgå ifrån att mannen köpte sex helt frivilligt, visst är det fel, det är ju olagligt och som en representant för en del av sverige så är det onödigt att bryta mot lagen. Hade det inte varit olagligt så hade det inte varit fel enligt mig.

Kvinnan sålde sex frivilligt, av vad som framkommit i de få artiklar som jag har läst om just det här ärendet.
Det är hennes kropp, det är hennes sexualitet, hon är vuxen, så varför inte?

Det finns de som hävdar att det alltid finns ett uns av tvång på något sätt prostitution, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det har blivit så mycket vanligare nu än vi som inte lever i den världen förstår. Det är människor som vill leva lite lyxigare och för att ha råd med det så säljer de sex. Säljer förresten, jag ser det med som uthyrning av sin kropp och sitt kunnande, liksom det är då någon hyr en golvläggare.

Jag skriver inte att alla säljer frivilligt och inte att alla lever i lyx, men det finns såna, det är jag helt övertygad om. Jag tror till och med att en del kan tända på det, må bra av det, men det är naturligtvis inget som jag skulle vilja att min dotter valde som yrke, liksom jag inte skulle vilja att hon blev golvläggare...

Varför tycker vi då att detta är fel? Är det bara det att vi tycker synd om tjejerna? Varför talar vi då aldrig om de killar som säljer? Är det inte synd om dem?
Eller är vi lite hotade av "de där" kvinnorna? Varför det? För att de "vill" ha sex närsom helst och vi kanske inte är helt bekväma med vår egna sexlust? De är kanske "bra" på att ha sex och vårt egna självförtroende inom det området sviktar. Kan det vara för att de är så tillgängliga och vi då oroar oss för att våra män ska gå dit?
Eller ser vi helt enkelt lite ner på dem, de som lever lite utanför samhället och som inte "kan få ett riktigt jobb"? 
Eller är det samhället som har uppfostrat oss att vi ska tycka att det är fult och fel? Nästan som vi ska tycka att det är lite fel att inte städa efter oss själva utan hyra in en städerska, men det är ett annat ämne som jag ska blogga om en annan dag.
Eller är vi avundsjuka för att de vågar och vill något som vi aldrig skulle våga?

Jag är en ja-sägare...

Hemskt att medge det, men så är det.
Idag hände det igen
.
Vi har haft en heldag ute på havet i min pappas båt. Det var strålande sol och varmt.
Andra: Åh vad härligt
Jag:  Ja verkligen! Men nejnej, det var för varmt och dottern var för trött och solen sken för mycket, inte så himla härligt, men visst, trevligt var det.

Solen och värmen kommer
Andra: åh vad härligt när solen skiner och det är så varmt och gott, äntligen!
Jag: ja verkligen, äntligen sommar! Men, nejnej, jag gillar inte värmen och solen bränner mig och jag har ont i huvudet nästan hela tiden, bara mer eller mindre mycket.

Andra: Vi ska ha fredagsmys och äta räkor och dricka vin
Jag: åh vad gott och mysigt. Men nejnej, jag tycker ju inte ens om räkor och vin dricker jag rätt sällan.

Andra: Nu ska jag ta mig ett gott kallt glas vin i solen på balkongen.
Jag: åh vad gott och härligt. Men, nejnej, jag tycker inte vin är så himla gott och solen, ja den pratade jag om förrut.

Andra, Det är så gott med en fräsch sallad nu på sommaren/ lunchen.
Jag: ja det är gott och fräscht. Men nejnej, jag är inte speciellt förtjust i sallad, eller jo det är gott, men jag föredrar en massa andra saker istället.

Andra. Man blir liksom inte sugen på någonting nu på sommaren.
Jag. Nä det blir man inte. Men, nejnej, jag är sugen på allt möjligt, främst glass, milkshake, godis, grillat och coca cola.

Andra. Det är så skönt att ta en kvällspromenad och röra på sig lite.
Jag: ja det friskar upp en. Men, nejnej, jag går om jag har trevligt sällskap, annars så har jag det alldeles lagom trevligt inne med mig själv.

Andra. Det är så skönt att röra på sig, att träna.
Jag: ja man blir piggare och mår ju så mycket bättre. Men, nejnej, jag tycker inte att det är speciellt skönt och jag mår mycket bättre om jag får pyssla lite istället.


Jag är inte direkt rädd för att säga emot folk annars, som ni vet. Diskuterar gärna det mesta med de flesta och håller inte alltid med andra.
Varför håller jag på såhär? Varför svarar jag som jag tror att folk förväntar sig att jag ska svara, eller svarar jag så för att jag inte vet vad jag själv tycker ännu och svarar innan jag tänkt?

155 spänn för en böj

det och diverse andra faktauppgifter kom till mig idag då vi tillbringade en avsevärd tid med att gå runt en gång på ett byggvaruhus. Vad just denna böjen var till för har jag dock inte listat ut, men den var stor, så den var säkert värd pengarna.

Ja, det var naturligtvis min dotter som var intresserad av att gå runt, runt och runt igen. Jag följde snällt med eftersom det inte var det minsta barnanpassat där inne, något som man kanske kan förstå. Maken sågade brädbitar till mig.

Har ni tänkt på vad barn upplever mycket? Hur roligt och spännande allt är för dem. Okej inte allt, en del saker är tydligen pest och pina för dem också, men för det mesta så är de på toppenbra humör och finner allt roligt och spännande.

När tappar man den glädjen? När slutar man förundras över bladet som flyger i vinden, sanden som rinner mellan fingrarna, de små fantastiska myrorna som sliter och släpar på och arbetar för fullt. Ok, hon var inte lika glad över myrorna då hon upptäckte att hon stod i deras gång och de därmed kröp upp på henne och innanför både byxor och tröja, men jag förstår henne.

Min make var ett väldigt snällt barn. Ja, nu kom jag in på ett annat spår, så kan det bli, men vänta, det har lite med saken att göra.
Han blev tillsagd att stå och vänta på ett ställe och där stod han, mitt i en myrstack. Han var inte helt glad när de kom tillbaka, stackarn...och lite mesig...

Åter till glädjen över allt i livet.
Jag tycker att jag har hittat med glädje nu efter att jag fått barn, eller djupare glädje. Innan var man glad, men nu är man glad för någon annans skull, på ett djupare plan, liksom. Det är intressant, hoppas att det består och att denna nya djupa glädjen inte planar ut och blir lika blasé som den man kände innan.

Vad har du blivit glad över idag?
Vad har du gjort för att någon annan ska bli glad?

vill ni att jag ska länka

till era bloggar eller hemsidor så säg till

Jävla egoist...

...ja det är vi alla, faktiskt.
Jag hävdar bestämt att det inte finns en enda handling som inte grundar sig i egoism. Åh nejnej, utbrister en del nu, så är det inte alls. Jag vet många som gör saker som inte är egoistiska.
Jasså, vilka saker då?

Hjälper de kanske människor i sin närhet? Eller de kanske skänker pengar till välgörenhet? Ja, då mår de förmodligen bra av att känna att de hjälper till eller hade mått dåligt av att inte hjälpa till.
Offrar de sig och sina intressen för sin man och sina barn? Ja, eftersom de älskar sin man och sina barn så vill de att de ska ha det bra.
Springer de in och räddar barn  och hundar ur brinnande hus? Ja, då är de för det första väldigt ovanliga och förmodligen väldigt få, men de mår fortfarande bra av att kunna rädda någon, eller fruktansvärt dåligt av tanken att den som är där inne ska brännas inne.
Kommer de alltid ihåg när folk fyller år eller uppmärksammar då folk mår dåligt. Ja då mår de förmodligen bra av att ge andra lite uppmärksamhet och kanske även i förhoppning att någon annan ska uppmärksamma dem.
En stor anledning till att "hjälpa till" tror jag är att andra sak veta om att man gör det, då stiger man några pinnhål på stegen. De med bättre självkänsla behöver inte att andra vet om det, men de mår bra av att själva veta om det.

Så, hur många håller inte med mig om detta och varför?

En helg hos familjen och rekordslagning i ullared (bara privat)

Eller ja, makens familj, men eftersom jag lyckades gifta in mig i den så är den min också :-)

Vi kom till svärmor i måndags och åkte hem i dag. Trivs så himla bra där och min svärmor är nog en av de bästa svärmödrar som finns och som bonus så har jag fått en svärmoster som är riktigt bra också. De är så trevliga, snälla, generösa och enkla att ha att göra med, så det är bara att vara. Dessutom så förstår de att jag har en del "arbete" att göra så jag kan med gott samvete sitta och klippa och måla hela tiden. De funkar så bra med Melina och de vill verkligen vara med henne, man ser glädjen i deras ögon.
I tisdags så kom en annan del av en ingift släkt, mycket trevliga, kompetent,a lätta och roliga människor. Ska definitivt försöka få oss att umgås mer med dem :-)

Idag åkte vi alltså hem och på hemvägen ligger ullared, eller ja, kanske inte exakt på hemvägen, men nästan. Det handlar ju bara om några mil. Skitmycket folk, men det hindrade oss inte från att spendera en massa pengar på 2 timmar och naturligtvis bara saker som vi behövde, så är det ju alltid.
Nej, vi köpte en vattenkokare för 400 spänn, jag trodde att den kostade 100, så det var en miss, men annars så var det bara bra saker. Jag tror att desto mer stressad man är, desto dyrare blir det. Denna gången slog jag rekord, 1800:- i  timmen, det brukar vara runt 1000 annars.

Varför bryr man sig om andra?

Jag hör här och där folk klaga på andras kläder eller smink. De klagar på inredning eller val av bil mm.
Just nu ska jag fokusera på varför folk klagar på andras utseenden och kläder.

Ett kärt klagomål är dessa leggings som är så inne nu. När jag hade såna, var jag 18 år och då hette det tights, men det hör inte hit.

Folk klagar på att för tjocka människor har dem, för smala människor, för kobenta, för hjulbenta och de klagar på att folk har shorts utanpå dem, att tunikan inte är lång nog mm.

Ett forum där jag är aktiv skrivs det ofta att man inte vill se andras rumpor när de har leggings. De använder ordet röv, men jag tycker att det är ett rätt fult ord, så jag kallar det rumpa. Jag kan inte på något sätt förstå att man bryr sig om ifall man ser någon annans rumpa i ett par tighta byxor. På stranden ser man väldigt mycket mer än så, för att inte tala om i omklädningsrum.
Är det avundsjuka? Vill man inte se att en del har snyggare rumpa än en själv? Får man lite mindervärdeskomplex helt enkelt? Eller vill man inte att ens partner ska se de där fina rumporna?

Jag kan lätt erkänna att det sista stämmer på mig, men andra ord ljög jag då jag skrev att jag inte på något sätt kan förstå...  Jag tycker inte att folk ska visa sina fina rumpor, de som har fula kan gärna visa upp dem, det gör inget alls.
Visst är jag hemsk? Japp, men jag tror inte att jag är helt ensam faktiskt, fast jag tror att en del har svårt att erkänna det, till och med för sig själva.
Det handlar om att man har en dålig självkänsla, jag vet. Jag vet även att man ska jobba med att stärka den och enligt Mia Törnblom så ska man stå och titta på sig i spegeln och säga det man vill ska bli sant, tills man tycker att det är sant.
Nu ska jag sluta skriva, jag ska gå och ställa mig och säga till mig själv att min rumpa är fin, tills den blir det. Förmodligen blir det bättre effekt om jag gör några knäböj samtidigt.

Jag tror att jag är gravid...

... ungefär 4 gånger i veckan.
innan jag var gravid så tänkte jag aldrig på hur det kändes i magen, förrutom då jag vräkt i mig alldeles för mycket pizza, eller möjligtvis då jag druckit alldeles för mycket alkohol.
Iallfall, det var då. Sedan blev jag gravid och kände hur det började röra sig där inne, den lilla bebisen sparkade.
Nu, ja nu rör det sig också lite mysigt där inne, men saken är att jag inte är gravid, det är mina tarmar som bökar runt. Eller ja, det är ju luften i tarmarna som flyttas, men fasen vet om det inte känns som en spark då och då....


Nej morsan, var lugn, jag ÄR inte gravid

Ska man svara på kommentarer?

Jag har ett dilemma.
En del kommenterar mina inlägg, vilket är väldigt roligt, men hur ska jag göra? Ska jag svara på dem och läser någon de svaren då?
Jag vill helst svara, för då får man ju en kommunikation, vilket är målet med mitt liv, iallafall känns det så ibland, men om ingen läser det så blir det ju fånigt att hålla på att svara.

en vanlig blogg...: Alex Schulmans blogg...

Jag är inget fan av Alex Schulman, men jag tänkte att jag skulle ge hans blogg en chans. Först och främst ska jag förklara varför jag inte gillar honom. Han gjorde sig känd genom att ha en massa kända kompisar, men framförallt genom att vara otrevlig och nedlåtande om ungefär alla han kunde komma på.
Det där tilltalar inte mig alls.

Nu har jag hört att han på senare år mjuknat lite och att hans blogg är rätt bra.

Jag gav den en chans, men vilket jävla dravel. Vem sjutton är intresserad av att se en massa bilder på hans tjej och läsa om när han kom till konditoriet på morgonen?

Nej, nu kanske jag kastar sten i glashus, för min blogg är kanske inte heller så intressant, men jag får iallafall inte betalt av aftonbladet för att skriva den.

Man ska inte klaga...

säger folk. Varför ska man inte det?
Jag pratar naturligtvis om värmen som var idag (lördag) temperaturen var närmare 30 grader och solen sken konstant.
Jag klagar på vädret då det är mindre än -5 grader och mer än +25. Med andra ord så är jag väldigt, väldigt nöjd majoriteten av dagarna på året, så då kan jag väl få klaga lite?
Jag tror att fler vill klaga, men inte tycker att de "får" De går hela vintern och längtar till sommaren och värmen. De klagar de sommardagar då det är 18 grader eller om det regnar. De gnäller över att våren aldrig kommer att hösten kom för fort, att vintern är för kall, för lång, för snöig eller för lite snö. Det är ett jäkla gnäll, så när temperaturen är 30 grader och det är för jävla varmt, ja då kan de helt enkelt inte med att klaga över det också.

Jag gnäller, jag gnäller massor och precis så mycket som jag vill gnälla, när det är så här jävla varmt, så det så.

Är dock väldigt tacksam över solfilmen på våra fönster som antec http://www.solskyddsfilm.se/ satte upp. Nu går det att vara på övervåningen, även om solen skiner.

Om man går lite djupare ner i uttrycket, man ska inte klaga. Det där säger folk nästan bara just innan de tänker klaga, så de menar egentligen ingenting med det. Varför ska man inte klaga? Är det något som man kan göra något åt, eller något som någon kan lära sig något av, så varför inte? Är det något som man absolut inte kan påverka varesig man klagar eller inte klagar så kanske man mår bättre av att bara acceptera faktumet, men vad ska man då blogga om?

Snoppstorlekar

När en del tjejer pratar sex så nämns deras partners snoppstorlek. Kanske inte i detalj, men väldigt, väldigt ofta så säger de att den är stor och ibland nästan lite för stor och så flinar de lite menande. Enligt http://www.penisfakta.se/ (jo det finns en sån sida) så är en genomsnittlig svensk penis mellan 14 och 15 cm.
1996 gjordes en undersökning i usa och deras snitt var 12, 9 cm.  Enligt http://www.girltalk.se/story.asp?storyID=16 så har svarta killar marginellt större än vita killar, så det kan inte vara de svarta killarna som drar ner det amerikanska snittet. Undra vilka som har yttepyttesmå då, där borta. Vad finns det kvar? Asiatiska? Googlade lite men hittade ingen direkt info om deras snittstorlek, men det är ju en eventuell myt som florerar runt, att asiatiska killar har mindre, men jag vet inte om det stämmer.

Min man säger pytt och snopp, dock är pytta samma sak som höna, så jag vet inte hur det ska tolkas.
Jag använder ordet pytteliten ganska ofta, borde det då innebära 14-15 cm i sverige?

Det var egentligeninte alls det här som jag skulle skriva om, jag skulle skriva om att tjejerna "skryter" om sina killars utrustning
Om "alla" har killar med stor snopp, vilka har då de med liten? Rimligtvis så borde det finnas de också, men dem hör man aldrig något om.
Nästa gång ska jag säga att alla mina killar har haft skitsmå, men att jag är så trång att de känts gigantiska.
Det måste ju slå högre...

Skönhetshets, bara mycket lösa tankar...

Läste just artikeln http://www.aftonbladet.se/sofismode/sofiscityliv/article7391615.ab
Den handlar om nya sätt för kändisar att hålla sig unga och vackra. Läs ung = vacker.
Varför är det vackrare att vara ung?
Varför kan vi inte se livets spår i folks ansikte som något vackert och levande?
Varför är stram hud över höga kindkotor normen för vad som är vackert?
Förlåt, nu ska inte huden vara för stram, den ska vara naturligt stram, så naturligt det nu är när man sprutar in blod för att huden ska få extra näring, eller rullar en rulle med massor med små vassa piggar över huden i syfte att det ska bli små sår som ökar nybildningen av hud.
Det är enligt mig patetiskt att det ska vara så viktigt.Okej, nu erkänner jag att jag är på den andra delen av skalan, jag bryr mig inte speciellt mycket om mitt utseende och jag sminkar mig inte ens. Det är kanske extremt det också, men jag tror att det är hälsosammare än det som kändisarna håller på med.

Jag förstår dem dock, för det är ju vårt fel att de måste hålla på så. Det är vi som köper tidningarna som skriver om deras rynkor och deras gropar i låren och annat. Saker som vi naturligtvis aldrig erkänner att vi är intresserade av, men jag tror inte att jag är ensam som gottat mig åt en närbild på någon obetydlig detalj som zoomats in på en stackars ovetande kändis. Elakt har jag tänkt, ha! hon är minsann inte så snygg, vilka fula fötter. Mina är mycket snyggare. Fötterna ja, det är tyvärr det enda som jag anser att jag kan skryta med i mitt utseende, där av den kommentaren.
Nu får jag väl erkänna att 1. det vimlar inte av närbilder på fula fötter i skvallerblaskorna och 2. ja, jag har tänkt så och nej, jag är inte stolt över det.

Hur långt ska man gå i jakten på skönhet och vem ska bestämma det? Ska jag sitta här och berätta att det är fel, jag som inte tjänar pengar på mitt utseende och jag som inte får miljontals blickar på bilder av mig varje gång jag varit på en strand.
Jag tror och håppas på att vi kan förändra om inte världen, så åtminstone oss själva i den frågan. Ja det yttre, det förändras hela tiden, men i samma takt som alltmer skönhet går att köpa för pengar, så kanske de inre kvalitéerna blir viktigare, eller går vi mot ett mer och mer ytligt samhälle? Ett samhälle där vi väljer inte bara partner efter hur han/hon ser ut, utan även vänner?

Ett förlåt betyder ingenting.

Jag blir så trött på alla de där människorna som slänger ur sig förlåt hejvilt. Det finns till och med de som tvingar sina barn att säga ett framkrystat förlåt och sedan är allt bra.

Det betyder ingenting, ett ord, ett enda litet, litet ord, ja man skulle lika gärna kunna säga balja.
Det som betydr något är att man förändras. Att man inte gör om det man gjorde, att man inser vad som hände och vad konsekvensen blir. Då och först då kan ett förlåt betyda något.

För mig är inte ordet förlåt viktigt. Det är ett alldeels för enkelt sätt att slippa ur en situation som är jobbig, en situation där man förmodligen gjort bort sig på ett eller annat sätt. Handling, ja det är det som gäller, så strunta i att säga förlåt om ni sårar mig, visa bara att ni gillar mig, det räcker. Och visa att ni gillar er själva, s att ni kan förlåta det ni har gjort mot er och mot andra.
Så, sitt inte här och läs, gå och gör någon glad istället, denna någon kan mycket väl vara dig själv.

Detta kom lite abrupt på, men det har naturligtvis en koppling till det jag skrev i natt, men då var det natt och jag hade inte hunnit tänka så mycket på det här.

Jag ångrar mig...

Det finns massor med saker som jag har gjort i mitt liv som jag ångrar. Saker som jag till och med inte kan förlåta mig själv för att jag har gjort.
Det är de gånger som jag gråtit för att min dåvarande pojkvän inte skulle gå ut på krogen utan vara med mig istället. Det är de gånger som jag ljugit för någon kompis, det är gånger som jag ätit en extra bulle, utan att jag behövde det.
Sedan de saker som är klart allvarligare. Jag slog min mamma en gång, varje gång jag ser hennes ärr så har jag dåligt samvete. Jag ångrar hur bitsk och bitchig jag var då jag var yngre. Jag ångrar alla de män (i allafall mest män) som jag tryckt ner verbalt i min iver att vinna över dem. Jag ångrar alla de kompisar som jag inte har kvar, då jag stött bort dem eller krävt för mycket av dem
Ja, massor med saker som jag ångrar och som jag inte alls är stolt över, men jag måste förlåta mig själv.

Alla de idiotiska saker som jag har gjort, ja de har format mig till den jag är i dag. De har fått mig att tänka och att bestämma mig för hur jag vill vara. Jag gör fortfarande saker som jag ångrar, men det är okej, än så länge.
Jag ska vara glad för allt jag har gjort och alla erfarenheter som jag fått. Jag önskar bara att jag kunde säga det till alla dem som jag sårat eller stött bort, för de finns inte kvar i mitt liv och jag saknar dem.

Skänk en tanke till er själva och hur ni gör. Kan ni förlåta er själva för det ni gjort andra och er själva?

Den här är inte privat,

så om ni vill dela ut den här bloggen på fb eller något annat ställe så är det helt okej. Det är skojigt när fler läser den :-)

Att shoppa gör mig lycklig.

Ja det är nog ett påstående som många kan skriva under på. Vad är det då som gör en lycklig. Är det den nya prylen som man ser fram emot att använda eller klädesplagget som man känner sig fin i? Ja, för många så är det nog så, men så har vi den här klicken människor som inte känner så. Där är det själva handlandet som ger kicken. Att sedan får hem själva prylen, ja det är inte lika viktigt.
Jag tillhör inte den gruppen människor, så var inte oroliga, men jag förstår dem. Då jag mådde som sämst under min depression så handlade jag en del, via tradera. Tradera är "farligt" på olika sätt. Man vill vinna och där med vill man vinna auktionen, eller så är saker så billiga att man handlar bara för att det är billigt. 10 spänn är ju ingenting, men sedan kommer frakten på 24:- och vips har man betalat 34:- för något som kanske inte alls är värt det.
Jag påstår inte att alla gör så, men det är lätt hänt.
Åter till att shoppa sig lycklig. Vad är det då som händer i oss då vi handlar? Vad är det som gör oss glada? Vad är det som gör att vi hamnar i ett shoppingberoende?
I mitt fall var det att jag mådde dåligt och ville ha snabba och enkla små kickar. Det fungerade inte speciellt bra och jag tröttnade snabbt. Alltså kan jag inte på något sätt jämföra mig med dem som man ser på tex lyxfällan. De har stora problem, de som bara handlar och handlar.

Hur ska man göra för att komma ur det? Ja de gäller ju att ta tag i roten till att man mår dåligt, för jag tror att det alltid finne en bakomliggande orsak, men hur ska man hitta den?
Hur ska man hjälpa någon som hamnat där?

Ja, frågorna är många och svaren finns inte hos mig, jag kan för lite om det här ämnet.
Kan ni hjälpa mig?
Hur ska man göra för att hjälpa någon som hamnat där?

och du är rynkig...

Idag har det hänt mig, det där som man bara fantiserar om och hör om. Eller ja, det är kanske bara jag som fantiserar om det.
Jag sprang på en gammal klasskompis som jag läste med för några år sedan. Vi hejade glatt och började prata.
Jag nämnde att jag fått min dotter och hon tittade på mig och sa, ja då blir det ju lätt att man går upp i vikt och så log hon.
Vad då? Vad menade hon nu? Dum fråga, alla vet exakt vad hon menade, hon tyckte att jag blivit tjock. Jag väger faktiskt något kilo mindre än då vi läste ihop, men hennes bild av mig då var tydligen inte kopplad till hur jag såg ut då. Man har ju alltid en bild av människor, den kan vara den tjocka, eller den där som säger smarta saker, eller hon som är så jobbig mfl. Hennes bild av mig var tydligen inte "den tjocka". Nu blir jag naturligtvis väldigt nyfiken på vilken bild hon hade av mig, ja, jag skriver hade, för oavsett vad det var, så lägger hon förmodligen till "som lagt på sig lite".
Ja vad svarade jag henne då? Och du har blivit rynkig, vilket hon var, väldigt rynkig. Nej naturligtvis inte, så snabb är jag inte och framförallt så är jag fortfarande alldeles för inne i att be om ursäkt för mig själv. Ja, jag började förklara mig själv, förklara att jag inte gått ner klart ännu och att jag bla, bla, bla.
Varför gör jag så? Varför ber jag om ursäkt för mig själv? Det är något som jag verkligen inte är stolt över och jag blir lika irriterad varje gång, men tyvärr är det alltför vanligt att vi gör så. Vi är flera som börjar att förklara oss så fort vi inte passar in i andras ögon. Vi behöver något att skylla på istället för att bara svara tillbaka. Hon kommenterade att jag gått upp i vikt, jag borde sagt att hon bar solbränd och ja då blir man ju lite rynkig.
Det här får jag fundera mer på, troligen kommer det ett inlägg till som handlar mer om detta
Ha en skön sommardag