Kläder

Jag tog på min dotter en lila och rosa fleecejacka i storlek 86-92. Köpt på lindex
Fleece krymper inte, som ni vet.

Min dotter är 81 cm och väger strax över 11 kilo. Hon är inte tjock och inte mager, hon har en 2 åringskropp, så som tvååringar ser ut.

Fleecetröjan gick inte att knäppa, eller jo det gjorde den. Den knäpptes och satt riktigt tight. All naturlig rörelse så som att böja sig och leka blev mycket svårt för dottern.

Vi har flera fleecetröjor i storlek 86 som sitter bra, luftigt och bekvämt. De är grå, blå och svart.

Finns det ens någon som kan försvara det här med storlekarna?

Jag ska naturligtvis kolla upp var tröjan är köpt och maila dem och fråga hur de hade tänkt då de tillverkade den.

Är kön en social konstrukion?

Nu ska jag inte lägga för mycket tid och kraft vid detta, utan bara skriva ner lite av mina tankar, för att sortera lite.

Kön, som i snopp och snippa är naturligtvis inte en social konstruktion, det förstår vem som helst.

Könsroller då?
Jag är är osäker. Jag är helt övertygad om att mycket av det vi anser tillhör en av könsrollerna är sånt vi tagit på oss själva eller blivit uppfostrade till.
Det finns kanske detaljer som är genetiska, men jag tror att de spelar en väldigt liten roll egentligen.

Vad baserar jag detta på?
Jo, på att det finns många,många tjejer som föredrar det som grabbar förväntas föredra och det finns grabbar som föredrar det tjejer förväntas föredra.

Är då killar och tjejer olika?
Ja visst är de olika, men jag tror fortfarande att de är det eftersom de bemöts olika. De ser andra tjejer och killar vara på ett visst sätt, de får ha på sig vissa kläder, de får vissa komplimanger och allt annat som gör att vi skiljer på dem.

Ska tjejer och killar vara olika?
Ja, naturligtvis ska de vara olika, olika alla andra. alla är sin alldeles egna individ som ska få tycka om det  just den vill och som ska få ha på sig vad just den vill.

Ska vi vuxna påverka barnen till att bli mer "killiga" eller "tjejiga"?
Nej, jag tycker inte det. Alltför många föräldrar ser sitt lilla barn som en liten miniatyr av sig själv. De klär ut dem till prinsessor, de försöker föra dem bra på fotboll eller får dem att gilla bilar eller annat som de själva har intresse av eller vill se hos dem.

Får tjejer vara "killiga"?
Ja det är mer socialt accepterat att tjejer har sk "killiga" kläder på sig och ägnar sig åt "killiga" intressen. Vi har   närmat oss männen på många sätt, ett av dem är att det numera är helt accepterat att bära byxor, meka med bilar, bli elektriker, och kanske till och med få en chefspost. Vi får ha alla färger och alla typer av kläder. Till och med kostym och slips, vilket annars anses vara ett av de få manliga plaggen.

Får killar vara "tjejiga"
Nej, det får de sällan vara. Killar får helst inte ha rosa, rött är okej nu, vilket inte var okej för några  år sedan. Killar få absolut inte ha klänning på sig, men en kjol är ok, om det är en kilt, men då är det ändå lite underligt.
Killar får leka med dockor, men det uppmuntras inte alltid. Dockhörnan på en del dagis är indränkt i rosa och i leksaksaffärerna ser det likadant ut. Det är underförstått att dockor är till för tjejerna. Aktionfigurer är naturligtvis ett undantag. De är helt okej och är därmed häftiga och har vapen och annat som anses vara "killigt" Killar får tycka om blommor, men då ska det helst vara i trädgården och inte inne. De får tycka om att laga mat, men de borde laga rätt avancerad mat, inte vanlig vardagsmat.
Killar får en så mycket mer begränsad värld en tjejer får, även om vi gör våra tappra försök att begränsa även tjejernas. Jo, en sak har killarna fått som varit "vårt" område. Nu har de fått rätten att vara nojiga och oroliga över hur de ser ut och hur tränade de är. Skönt att de får lite av vår värld, eller hur?

Ge mig en utmaning!

Ge mig en utmaning, så ska jag seriöst fundera på om jag ska anta den eller inte. 

Det finns vissa kriterier. 

Det får inte kosta för mycket.

Det får inte ta för mycket tid ifrån mitt övriga liv.

Det får inte påverka min relation med någon annan människa, förutom just den som utmanade mig. 

Det kan vara allt ifrån att jag ska göra något fysiskt, köpa något annorlunda, men även att jag ska tänka om angående ett ämne, en fråga, en person. Det kan vara att jag ska ge dig ett ärligt svar på något du undrar, att jag ska ta reda på något eller ja, vad som helst som du tror skulle utmana mig på en bra nivå. 

Jag kräver ingen motprestation, men vem vet, jag kanske utmanar dig tillbaka :-D

Supergulligt!

Jag måste berätta om min söta unge.

När hon har en massa viktigt som hon måste säga så kommer orden hullerombuller och hon upprepar sig lite.
Hon kallar sig själv för Memina eller Mina

- jag älskar dig, melina   (sa jag, om ni inte fattade det)
-Mina mamma älkar dig Memina, mamma älskar dig mamma Mina.    Och så tittar hon på mig med allvarlig min och avslutar med en ordentlig nick och ett starkt  - Mm

Senare då hon skulle sova och jag hade sagt till henne att lägga sig ner och sova ungefär 70 gånger och vi hade pussat godnatt , både munnen, kinden, hunden och fötterna ca 30 gånger så ligger hon och pratar med sin hund.
- byta blöja, sägs med vanlig röst.
- inte byta blöja, inte byta, sägs med en hundröst (hennes egna tolkning av hundröst)
-Jo, byta blöja
-inte byta blöja, inte byta

Det där var ju sådär supergulligt att jag var tvungen att krama om henne och säga att hon var bäst i världen, vilket naturligtvis resulterade i att det blev bus och lek av alltihop och nattningen fick börja om.

Tillslut efter väldigt mycket halvhjärtade försök att natta henne och ett besök uppe för att... ja... för att hon typ sa att hon ville upp och jag hade inget bättre argument mot, så vi gick upp.

Sedan tröttnade maken och kom upp för trappan.
Melina: Vem kommer nu?
Jag: Pappa, han ska lägga dig nu
Melina sa, nej inte pappa, mamma sova och så la hon sig raklång ner i ett försök att få mig att stanna kvar.
Jag gick ner, 7  minuter senare kom maken ner och då som Melina.
Hon vet att det inte går att vela med pappa, iallafall inte vid läggningen.

ibland blir jag lite konfunderad...

...över människor som svarar "fel"

Jag ska förklara lite olika situationer som jag varit med om, för att förklara vad jag menar.

Alldeles nyss frågade jag en person en sak och den svarade och la till, något mer du vill veta?

Hur menar man då? Var det fel av mig att fråga? Ja, kanske, jag kanske inte hade med det att göra, men ska de det så, så ska man inte fråga någonting. Man ska inte fråga hur någon mår, hur dess barn sovit på nätterna, om någon amma sitt barn, vad någon jobbar med. För alla de här sakerna har ingen annan med att göra, men det fungerar ju inte. Då skulle alla samtal ta slut och vi har inget mer att säga varandra.
Var går då gränsen för vad man får fråga?
Jag anser nog att man får fråga nästan vad som helst, är det för privat, ja då får väl den andra säga det. Och, naturligtvis ska man inte fråga saker som mansjälv inte är beredd att svara på.

Ett annat exempel var då jag pratade med flera samtidigt. Vi pratade om ifall man fick ljuga för en eventuell arbetsgivare. En av tjejerna sa att hon tyckte att det var ok. Jag frågade henne varför det var ok att göra det och hon svarade - Jag visste att du skulle haka upp dig på det.
Varför svarar man så? För mig var det en intressant fråga, då vi alla ser olika på etiska frågor och jag ville prata om det. Det ville tydligen inte hon.
Nåja, det är ur vägen nu, men varför svarar man så?

Angående att fråga. Jag har flera bekanta och kompisar som reser mycket i jobbet, en del av dem är kvinnor. Jag frågar alla ungefär samma saker. Hur går det, hur känns det att vara borta så mycket och vad tycker din partner? Det är relevanta frågor som ja är genuint intresserad av svaren på, men ändå trodde två av kvinnorna att jag bara frågade dem sånt för att de är kvinnor. Nu har jag ju berättat att jag faktiskt frågar männen samma sak, men jag blev lite konfunderad över att de trodde det.

Jag var i en affär härom dagen. En kvinna kommenterade hur duktig min lilla pojk var och att han var snabb och allt vad det var för sin ålder. Sedan frågade hon hur gammal han var och jag svarade 2år. Genast kom ett litet bekymrat uttryck och hon frågade om han inte var lite liten för sin ålder? Jag svarade glatt att det var helt normalt och att kurvan följs. Då kom frågan vad den lilla pojken hette? - Melina heter hon, svara jag.
Ojojoj, vilken harang det kom om att jag inte hade sagt att det var en flicka och att jag minsann inte borde ha pojkkläder på en flicka så att andra inte skulle göra fel, mm.
Hon höll på så länge att jag faktiskt fann mig och svarade. Varför är du så intresserad av mitt barns kön? Borde jag se dig som ett hot mot mitt barn?
Hon blev tvärilsk och gick i väg.

Jag var faktiskt inte alls arg utan bara rätt road och synnerligen imponerad av mig själv att jag kommit på ett bra svar, iallfall bra enligt mig,
Så, varför anser hon att jag har en skyldighet att upplysa henne om vad min unge har mellan benen?
Jag förstår att hennes egna förlägenhet då hon sagt fel gjorde henne arg, men så där arg... ja det var ju mest komiskt.

Neppp, sängen för mig, jag kom ändå av mig då jag skulle berätta om folk som säger "fel" saker

Inte många som höll med :-D

Det var inte många som höll med om förra blogg inlägget, för så många läsare som jag hade då och så få kommentarer  är ovanligt :-D

Nu har vardagen kommit till byn igen. Första skoldagen för i år och det innebar att jag avslutade två kurser. Skumt känns det att terminen sträcker sig över jul, men det är för att man ska få mer csn pengar eller något sånt.

Jaja, nu är det klart iallfall, nu får framtiden komma snart, men först ska jag sova i natt. Jag låg nämligen bredvid en liten snigel i natt. Ni vet en sån där stor brun snigel som smetar sig fast på en och sedan inte lossnar.
Melina tyckte att det var en lysande bra idé att ha mig som täcke och stöd, istället för täcken och kuddar. En uppfattning som jag faktiskt inte alls delade.

2 år - 730 dagar sedan

Nu, för nästan exakt 2 år sedan kom Melina till oss. 730 dagar och 15 minuter.

730 dagar, vad har vi gjort all den tiden, det var ju inte så himla länge sedan hon kom till oss, men ändå känns det som hon varit här en evighet.
Tänk vad fort man vänjer sig vid att något och tar det så självklart att det är så. Hon är ju här och ska stanna här, hos oss, sina föräldrar,
Föräldrar, tänk att jag är mamma till någon. en sån självklar grej nu, men ändå så stort. Jag har fullt ansvar för en annan människa och jag ska skydda henne mot allt ont, allt som kan skada henne och jag ska hjälpa henne att bli en fri individ. En vuxen människa som inte är stöpt i samma form som så många andra.
Jag ska ge henne alla möjligheter i livet, ge henne chansen att bli vad hon vill, tycka om vad hon vill, trivas med vad hon vill och inte vad jag vill att hon ska göra, tycka och känna.
Hjälpa henne att bli en person som är stolt över sig själv, som vet att hon kan allt hon vill och inte en som lärt sig att andra människor uppskattar henne då hon är någon hon själv inte valt.
Det finns alldeles för många små barn som lär sig, redan nu, att de får uppmärksamhet då de är finklädda, gärna som en prinsessa och andra barn får beröm för att de kan en massa olika fordon. Barn vill ha vår uppmärksamhet, så varför "lär" vi dem att de ska göra/se ut på ett visst sätt. Det är inget de själva valt.

Detta var bara en parantes i inlägget, men det skrämmer mig att så många små barn redan nu har blivit styrda in i vad de ska gilla och tyvärr så träffar min älskade unge på dem och blir påverkad. Hon, mitt barn som är så alldeles perfekt som hon är, utan att hon har på sig några speciella kläder som jag roas av att se henne i, utan att hon behöver göra eller leka med saker som jag tycker är att hon ska gilla.  Min unge, som är perfekt, just som hon är och som hon vill vara!

Vilken dag!

Vaknade 04 av att ett barn kräktes i sängen. Vi bytte lakan och la oss och hon spydde. Sedan bytte vi som av en händelse lakan igen och la oss, beredda med handdukar. slappnade av, höll på att somna och barnet spydde...
Sedan gick vi upp helt enkelt. vid 06 satt vi uppe, ett barn och 3 vuxna. Löjligt, tänkte jag och som den egoist jag är så gick jag och la mig.
09 gick jag upp och maken gick och la sig. Av någon skum anledning så hade han inte gjort det innan och låtit farmor passa dottern, men jaja, det är hans problem.
Barnet somnade i den vevan i soffan.
Vid elva åkte vi till gekås, utan barn och farmorn såklart.
Handlade för en massa pengar på panduros putlet och sedan för en 4fyra gånger mer pengar på gekås.

Vet ni vad? De stängde 17:00 idag, det visste inte vi. halv fem berättade de det i högtalarna och vi fick panik. Vi hann därmed inte med kläder till mig, så nu måste jag åka dit snart igen. stackars, stackars mig...

Nåväl, nu är vi hemma, jäkligt mycket fattigare, men ack så rika på materiell lycka

lev väl i stugorna

Jag måste verkligen köpa kläder!

Jag har inte ett enda par snygga byxor som sitter ok. Inte ett enda par. I min ägo har jag 4 par jeans av vilka 3 par är mycket för stora och i par bara är lite stora. De är en sån där tight modell, så att de sitter lite löst är för stort, fast de funkar bra ändå.
Problemet är att jag inte har några snygga byxor alls. Jag måste ha det, för jag är ju egentligen inte en kjol-människa.
Var köper man såna på lättast och någorlunda billigast sätt?
Jag antar att jag måste prova, men jag skulle vilja att de passade direkt och att jag inte behöver sy ypp dem, men ja, jag vet. Jag lever inte i den typen av världar, så jag får väl nöja mig med att någon hjälper mig att hitta dem, så får jag sy upp dem själv.
Alltså, en någorlunda billig affär, med personal som vill hjälpa till att hitta byxor till mig.

Vart ska jag?

Ja, jag behöver såklart tröjor också, men det kan jag nog fixa då jag åker till ge-kås, om det inte är för mycket folk eller jag blir irriterad :-)
I mitt nästa liv ska jag bli snuskigt rik, då kan manha en som shoppar åt en :-)

Strunta i era nyårslöften!

Ja, jag tycker att ni ska strunta i att lova er själva eller varandra en massa saker.

Fokusera på att helt enkelt försöka få ett riktigt bra år, bra för just dig, bra för de vänner som du tycker mycket om, bra för dina barn, bra för din man, men åter igen, bra för dig.
Löften är tunga, antingen bryter man dem och sviker sig själv, eller så håller man dem och det kan vara jobbigt och påfrestande att lyckas med.

Njut av livet och inse att just du, ät huvudperson i ditt liv. Det är just du som är viktigast, just du som bestämmer hur det ska vara, vad du ska göra och vad du vill.

Strunta i måsten. gör saker för att du vill göra dem, eller för att du vill ha resultatet som blir.

Ha en riktig härlig nyårsafton och njut av livet.

Nästa år kommer att bestå av många härliga stunder, nya bekanskaper som kan bli vänner, gamla vänner som kommer närmare. Familjen som finns för dig och du för dem och om den inte gör det, ja då är den inte viktig.

Nästa år kommer att bli så jävla bra, helt enkelt!

barnen drunknar i julklappar!

Läste den här krönikan http://www.niomanader.se/contentChronicle.asp?cID=15 där författarinnan ondgjorde sig över att ungarna får för mycket julklappar.
Varför får de det? Är man en bättre förälder för att man ger ungarna mycket julklappar?
Nej, naturligtvis inte det.
Jag älskar ju själv paket och presenter och vill gärna ha många, MÅNGA till och med. Jag struntar i hur stökigt det blir på golvet efteråt (som var ett problem enligt författaren). Det är inget problem om man inte gör det till ett problem och det vill jag inte.
När jag skriver många och till och med MÅNGA så menar jag många, jag menar inte massvis. Jag menar inte 50 paket, men jag menar minst 15.
Barn, beroende på ålder vill också ha många och MÅNGA paket. De vill känna att det är en massa paket som de bara vill öppna, NU. Det betyder inte att man måste köpa massor med paket till dem, för de får förmodligen paket från andra också.
Nu är jag ute på hal is, eftersom jag inte har koll på barn i olika åldrar, men en 2 åring kanske är nöjd med 6 paket, en tioåing kanske vill ha 15. En sjuttonåring kanske bara vill ha två, men då två dyrare saker så att man får lägga ihop  flera stycken.
Ett annat problem enligt föräldrar är att barnen har så mycket saker redan.
Varför har de det? Är det för att de får saker hela tiden under året? Ja förmodligen för de har med största sannolikhet inte varit ute och snott dem. Det är alltså föräldrarna som hela tiden ger saker till barnen och då blir det mycket saker.
Jag säger inte att det är fel, men ska man gnälla över att ungarna har mycket saker, så ska man kanske fundera på sin egna roll i det.
Blir barn lyckligare av att få nya grejer hela tiden, eller blir de lyckligare av att få skriva önskelista, drömma, tjata lite, hoppas och sedan kanske få 15 roliga och bra saker på en gång?
Tja inte vet ja, men jag vet vad jag blir lyckligast av och då tänker jag föra det vidare till min unge.

stress, stress stress...

Jag avskyr att stressa och speciellt kring jul. Jag vill att julen ska vara lugn och skön och bara helt underbar. Nu är det bara stress, ekonomisk stress, skol-stress, betygs-stress, inköps-stress- privat stress och lite allmän stress.
Snart, efter julafton, eller rättare sagt på julafton ska jag bara slappa och ha det trevligt. Jag ska inte ta i en trasa på flera veckor och knappt ens något pyssel (vilket kommer att misslyckas, såklart)

Nu tar jag mig en kopp te och ska bara sitta ner och andas och ta det lite lugnt. Jag ska faktiskt vila i 20 minuter,  lyxigt va?

Jag säger vad jag tycker... Och lite vardag

...betyder inte att jag säger allt jag tycker.
Det är många som inte kan förstå den skillnaden, märker jag.
ok, jag gör det inte alltid, ibland ljuger jag, eftersom jag tycker att det är enklast och människan som frågar något är så oviktig för mig att det inte gör mig något att ljuga. Japp, så hemsk är jag. Jag ljuger iallafall inte för någon jag bryr mig om, det lovar jag :-)

Lucia idag, tänk, min dotter var absolut sötast och duktigast på hela dagiset. Hon insåg att hon inte kunde alla orden  och lät därmed bli att sjunga. Rörelserna som de skulle göra till var hon inte helt förtjust i, så hon improviserade och gjorde andra, de passade mycket bättre till låtarna.
Hon ville inte riktigt sitta still på trappan, men hon satt ju längst ner och där vill ju ingen sitta.
Efteråt fikade vi och hon vann då det gällde att äta upp snabbast och kunde därmed springa runt bordet, många varv. Motion är ju bra, de andra satt minsann bara och latade sig.
Sedan gick vi in på avdelningen och där berättade hon för alla de andra barnen som närmade sig att jag var hennes mamma och maken var hennes pappa. Bra att hon upplyste dem, tänk då dumt om de tagit fel.
Glittret som hon hade i håret, eller rättare sagt som alla andra hade i håret valde hon att på ett kreativt sätt ha runt halsen. Hon tvingade de andra barnen och de vuxna att klappa på hennes pälsmudd som hon hade på klänningen. Eftersom alla inte har hennes språkbegåvning så förstod de inte riktigt vad hon ville, men handlingskraftig som hon är satte hon igång att gråta tills de kom till insikt och gjorde som hon ville. En ren välgärning för deras skull så att de inte skulle missa den mjuka mudden, för den var verkligen gosig.
När vi skulle gå fällde hon stora krokodiltårar så att vi skulle veta att hon skulle sakna oss. Snäll som hon är så egoboostade hon fröken genom att låta henne bära henne och trösta henne.

Så där ja, vårt luciafirande från en mycket objektiv mamma

Jag gillar facebook.

Jag har stött på en hel del människor som nedlåtande säger att de minsann har ett liv irl och att internet bara är internet. Jag har sett folk småle och säga, nej jag har inte facebook, det hinner jag inte med eller någon annan anledning.

Först och främst så har de en åsikt om något som de inte vet något om, de tycker att det är lite löjligt, men har aldrig själv testat. De andra, de anser att umgänget via internet är mindre värt än det man har irl.
Jag håller inte med. Jag anser att det är minst lika viktigt, det är en vardagskontakt som gör att man känner sig närmare varandra, eftersom det inte går att ringa alla människor som man tycker om varje dag, bara för att se hur de mår.

Just facebook gillar jag för att alla man vill ser det man vill att de ska se. Man ser vännners vänner och deras kommentarer. Jag har "hittat" en himla trevlig människa, som jag visserligen har träffat irl också, via en vän. Ger mig intellektuella utmaningar och det bästa av allt, min vän tycker att det var helt okej att vi började snacka. Mycket generöst av dig, vännen :-)
en annan vän har ett ex som skriver en massa roliga och tykna kommentarer som jag uppskattar, fastän jag råkar ut för dem själv också. En tredje vän har en annan vän som jag roas av då jag läser dennes kommentarer och jag har haft en hel massa samtal om etik med den i min väns statusrad.
Facebook gör min värld så mycket bredare och ger mig inblick i människor som jag inte alls känner, men som ändå känns ganska nära. Det är otroligt intressant, det är praktiskt och det är ett trevligt tidsfördriv.
Nu har jag visserligen märkt att inte alla uppskattar att man börjar att diskutera i deras status, men det kan man ju inte veta innan. Jag kör på som vanligt och är det någon som har något emot det så får ni säga till mig, helst innan ni blir sura på mig.  Det ni inte säger till mig, kan jag inte veta.

Så, lite nattliga tankar om min förtjusning i internets möjligheter :-)

inte konstigt att barn blir klädintresserade...

Vi har lev helt förskonade från att behöva tampas med ett barn som vill välja vad hon ska ha på sig, kanske för att hon aldrig haft den möjligheten.
Jojo, hon får välja. Hon får välja en av två jackor, ett par av två par skor, men inte vilken tröja eller så.
Vi pratar inte heller om hennes kläder eller hur hon ser ut i dem. säger tex aldrig -åh vad fin du blev i den klänningen. Dels så blev hon inte fin, hon var fin innan, men också för att jag inte anser att hon behöver börja bry sig om sitt utseende ännu. Hon ska ju veta att hon är fin, bra, bäst, duktig, snäll, arg, glad, charmig, stark och allt annat, oavsett vilka kläder hon har på sig.
Det är väldigt viktigt för mig, då jag tycker att utseendehetsen har gått för långt ner i åldrarna. Det beror på oss vuxna, det är bara så.
Ja, de påverkas av äldre barn och barnen på dagis, men vilka påverkas de av då? Vi vuxna.
Ja, iallfall, så ska jag komma till saken nu.
Jag tog på henne en blå klänning med glitter idag. Vi pratade om den innan, eftersom hon inte var speciellt intresserad av att ta av sig pyjamasen. Pratade om att den var mjuk och glittrade och så. På med klänningen och jag sa, åh vad fin du är!
Snapp! -Memina fin, memina fin! Memina fin klänning, hördes det från henne sedan. Det första hon sa då hon kom till dagis var det.

Vi säger att hon är fin annars också, men inte pga kläderna. Hon är lika fin då hon är nybadad och rufsig som då hon är kammad och har på sig vanliga kläder. Hon får höra att hon är fin ofta, så det är inte ett nytt fenomen för henne.
Jag kan förstå de som har ungar i samma ålder som säger att ungarna har bestämda åsikter om kläder och vill ha komplimanger. De har ju lärt sig att de får uppmärksamhet så.

Läskigt egentligen, för tänk om de fastnar för det och bara vill se fina ut. Att det blir viktigt för dem? Det är ju så oviktigt i livet, det finns så många andra kvalitéer som man vill se hos sina barn och som de ska veta om.
Menar itne att de som bryr sig om utseendet inte bryr sig om något annat, men små barn, ja de borde inte behöva göra det.

Religion är intressant!

Jag har en ypperligt bra religionslärare!
Nej, han läser inte den här bloggen, så det är inget fjäsk :-D

Han är först och främst empatisk och förstående då det blir lite struligt i livet, så som denna hösten har varit.
Som lärare är han tydlig, rätt rolig, informativ och mycket öppen. Vi har gått i genom kristendom, judendom, islam, hinduism, budism, cirkelreligionerna och nu är vi inne på etik, humanism, existensialism, privatreligion mm.
Proven börjar med lite faktafrågor och sedan är det bara "tänka själv" frågor. Han försöker verkligen få oss att lyfta fram det vi tycker är bra i varje religion, vilket får oss att tänka utanför våra vanliga fördomar.

Nu ska jag inte fortsätta min hyllningstal om honom, för det är förmodligen tämligen ointressant för er, men han är verkligen bra! Jag kan så otroligt mycket mer nu.

Nej, jag ahr inte blivit religiös ännu, jag har inte funnit någon religion som tilltalar mig så mycket att jag anser att den är rätt, mend et är ganska vanligt nu för tiden. Vi binder inte upp oss vid en religion, de av oss som har en religion har en privatreligion där vi plockat lite gobitar av alla religionerna. Vi har en livsåskådning som vi lever efter. Det har alla människor, en del har ett inslag av övernaturlighet och andra har det inte.
Skumt ord. Övernaturlighet. Om det finns något som är övernaturligt, så borde det vara rätt naturligt och varför är det då övernaturligt?
Nej, det här hinner jag inte med, jag ska ju skriva ett arbete om humanism mm.

Lite funderingar...

Jag har funderat lite på det här med dagis. Många jobbar 80% och är lediga en dag i veckan. Samtidigt ser jag barn som är helt slut  på eftermiddagarna när jag hämtar på dagis.
Vore det inte bättre för barnen att få 1,5 timme kortare dagar varje dag, hellre än en ledig dag?
Hur tänker ni?

En annan sak som jag funderat på är det där med mat.
Dottern äter ju konstant nu, men för några veckor sedan åt hon inte alls. En del föräldrar trugar och lockar och stoppar tillslut i ungarna vad som helst, bara de äter. Ska man göra så? Vi var nöjda med att hon åt välling, så länge hon kände för det.

Julklappar.
Vi har en paketkalender, vilket är väldigt skoj. Synd bara att paketen inte är till mig, men vem vet, jag kanske får en nästa år :-)
Iallafall, hur får man henne att förstå att det där kommer att ta slut efter julafton?

Ute... Melina avskyr att vara ute, gråter konstant och vill verkligen inte vara ute. Det är inte att hon fryser, hon gillar bara inte att vara ute nu på vintern. Det skär i hjärtat då jag vet att hon måste vara ute någon timme på dagis, helst vill jag bara ha henne hemma.  Gillar era ungar att vara ute?

Nu kommer vi till de djupare tankarna.
Jag och Melina har några kompisar tillsammans, men tyvärr träffar vi dem nästan aldrig. Jag tror att hon saknar sin kompis för om vi umgåtts mycket ett tag så pratar hon om kompisen efteråt. Det känns skittaskigt att hon inte får träffa kompisen då.
Kan så här små barn sakna sina kompisar? Isåfall tänker jag faktiskt inte umgås så mycket med någon mer, inte förrän hon kan leka med sina kompisar "ensam". Hon får vara med dem på dagis och de på gården och bara i enstaka fall träffa andra, men inte så intensivt.
Fast, jag kanske har fel, de kanske inte kan sakna andra?

min blogg är MIN blogg...

Jag måste få skriva vad jag vill i den här bloggen utan att ni tar det personligt. Jag tänker inte speciellt ofta på en speciell person då jag skriver, jag rensar mitt huvud på de tankar som jag tycker är intressanta eller helt enkelt vill skriva av mig.
Det betyder inte att jag riktar detta till just dig, så ta inte åt dig om du inte är helt 100% säker på att jag menar dig.
Exemplet igår, då jag skrev om patetiska människor som trodde att de gjorde någon skillnad då de ändrade bilder mm. Fick en hel del skit för det, av människor som minsann berättade för mig att de gjorde mer än så.
Bra! Men varför tar ni då åt er?
Ni kommer att må mycket bättre och ta livet med ro om ni inte tror att allt som kan misstolkas bör misstolkas.
Jag vet, jag talar av egen erfarenhet. Jag har länge trott att hela världen och ungefär allt andra gjorde förmodligen hade något med mig att göra och då förmodligen negativt. Så är det inte, jag är tämligen oviktig i de flesta sammanhang där jag inte är direkt inblandad och jag är ledsen att säga det....men det är ni också.
Jag tycker förmodligen väldigt mycket om några av er och rätt mycket om andra av er och en del av er tycker jag kanske inget om alls, men det vet jag inte, vet ju inte vilka som läser. Men, oavsett hur mycket jag tycker om er eller kanske avskyr er, så handla väldigt lite av det här i bloggen om just er. Det handlar om mig, det är därför det är MIN blogg.

Hur vill ni fira jul?

Hur skulle din drömjul vara om du fick bestämma?

Min skulle firas med människor som tycker om varandra och julen.
Man träffas och dricker lite glögg och äter en pepparkaka tillsammans allihop, samtidigt som man tittar, verkligen tittar, på kalle tillsammans.
Sedan dukas maten fram och man äter länge och alldeles för mycket.
Det är fri placering och det pratas högt och mycket. det serveras i stort sett ingen alkohol, kanske bara någon öl till maten.
Sedan samlas vi i vardagsrummet och äter godis som ingen orkar och pratar om att tomten kanske kommer snart. Alla julklapparna ligger under granen och det är paket till alla som är där, många paket. Varje människa borde få minst fem paket var, minst alltså.
Oj, nu kommer tomten!
Han sätter sig på en stol och det tisslas om vem det kan vara (om man inte vet det) och han bjuds på glögg och gott. Paketen delas ut en och en man sitter i tomtens knä och fotar och är alldeles lagom barnslig och har roligt.
Nu måste tomten vidare, det är ju så många som ska ha paket!
Vi sitter alla utspridda med alla våra paket framför oss och så börjar en att öppna. Nej, först läser den upp rimmet och gissar på vad det kan vara, sedan öppnar man paketet. Alla ser vad de andra får och utdelningen tar lång tid och man får tid att tacka alla. Man ser även hur ens presenter tas emot av andra, med glädje, hoppas man.
I slutet blir det lite ojämt, så en del får kanske öppna två i taget, för att alla ska få vara med och öppna länge.

När allt är öppnat och tittat på så äts det efterätt. Jag är inte så förtjust i den, men den hör till och senare på kvällen spelas det spel, om det är lämpligt, eller så leks det med grejerna eller bara pratas det.

Det är min jul det!

Jag förstår inte de som anser att julen är för barnen. Klart att julen är för barnen, men den är till för alla och varför inte njuta av den? Förstår inte heller de som inte tycker att man ska köpa till vuxna. Det är så tråkigt, men alltför vanligt.
Min värsta jul som jag varit med om var för några år sedan. Firade hos pappa och alla ungarna fick julklappar och deras föräldrar gladdes med dem. Där satt jag och maken och tittade på, vi hade ingen att glädjas med och det var bara.. jäkligt tomt. Jag var otroligt ledsen den julen och jag önskar fortfarande att jag inte hade behövt uppleva den. Det låter inte som en stor grej att man inte får julklappar, men det är det. Det är att inte vara med i gemenskapen, att inte få lite spänning, att ingen har brytt sig om att ordna en liten sak till en.
Julklappar och presenter är inte att byta pengar, det är att ta sig tid och kraft att hitta något litet som kanske kan passa den personen som får det.
Nu har jag turen att ha en svärmor och svärmoster som gillar att köpa julklappar och att ge bort saker. Där är det en självklarhet att man ger varandra julklappar, flera stycken, eftersom man blir glad av det. Det är inte jobbigt eller hysteriskt eller ett pengabyte. Det är roligt och glädjande att göra det för varandra. Det är glädje och kärlek.
Alla de där tankarna om att det är jobbigt och hysteriskt... ja, det är så supertråkigt att jag tänker ignorera att det finns såna tråkmånsar. Tänker sluta att lyssna så fort någon säger något sånt, för de ska inte få förstöra min julglädje :-)

Tror ni verkligen att det hjälper?

Ja, jag pratar om alla de här grupperna som ni går med i för att visa att ni stödjer kampen mot barnpornografi, kvinnomisshandel, pedofiler och diverse annat.
Likaså sätter ni små rosa band på era bilder och ni ändrar dem till seriefigurer och annat tjafs för att visa att ni stödjer en kamp mot något.

Tror ni på fullt allvar att det där hjälper, eller vill ni bara visa upp för omvärlden att ni bryr er, bryr er ungefär i 30 sekunder, alltså den tiden det tar att klicka på ett par knappar och byta en bild eller så.

Vad förändrar detta?

Ja, jag förstår, det känns bra för er, men sådär lätt slipper ni inte undan. Ni borde inse att de där som är drabbade. De där som är utsatta för övergrepp och som ser era bilder, ja det är bara ett hån, för de vet att ni inte gjort mer än så. Ni har inte skänkt pengar, arbetat ideellt, tagit ert ansvar och anmält något som far illa, hjälpt en hemlös till ett bättre liv eller vad det nu är ni brinner för.

Ni sitter förmodligen i era sköna soffor och tänker på hur illa det är i livet och att man måste göra något. Bra att andra gör det, då kan jag stödja den kampen genom att... ja... hm, vad ska lilla jag göra som inte stör mitt liv för mycket? Ja, jag vet, jag ändrar min proilbild till en seriefigur, det kommer säkert att hjälpa massor med misshandlade barn.

Läs det här, ni som går med i en massa grupper
http://kulturbloggen.com/?p=16754
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8236791.ab