Är lite... nedstämd, tror jag...

En gång, för länge, länge sedan. För mer än tio år sedan fanns det en människa i mitt liv. Inte väldigt nära mig, men han var där. Jag tyckte så fruktansvärt mycket om honom. Inte som en kille, utan som en... ja som en lillebror eller så. Han var snäll, gullig, otroligt rolig, omtänksam, söt, trevlig och mycket mycket annat. Det var en släkting till en annan människa som jag då också tyckte väldigt väldigt mycket om. Kärlek, men vi var inte bra för varandra.
Jag väljer att kalla honom Kärleken, för han var min Kärlek länge och jag tycker fortfarande väldigt mycket om honom.
Under åren som gått så har jag och Kärleken haft lite sporadisk kontakt. Det har gått på lite olika sätt för Kärleken, men nu tror jag att han har kommit i hamn och kanske blivit trygg med sig själv. Kommit över att jag svek honom och kanske insett att alla tjejer inte är som jag var och förhoppningsvis är han inte likadan nu som han var då.
Hans släkting har nu blivit vuxen, en man till och med. En man som jag inte alls kan känna igen den lilla snälla, trevliga killen i. Nej, jag känner honom inte alls längre, men jag har sett lite bilder på honom och jag ser att han har förändrats. Han har blivit så... hård, tror jag.  Jag vet inte, men jag är ledsen över att den här otroligt mjuka, snälla och mycket bra killen kanske, kanske ha blivit en människa jag inte skulle tycka om.
Jag skulle så gärna vilja att det gick bra för honom i livet, att han hamnade rätt och hittade rätt personer som tar fram det bästa i honom, för jag tyckte så otroligt mycket om honom en gång...