Började att titta lite på kvällsöppet med Lennars Ekdal och det pratas om en otrohetssajt som gör reklam lite här och där nu.
Har läst lite om detta på olika forum och många anser att det är helt förkastligt, har anmält och ser det här som djävulens verk, eller nåt.
En sajt är inte otrogen.
En sajt tvingar inte någon att vara otrogen.
Är det samma människor som hatar prostituerade och strippor? Som hatar kvinnorna som viker ut sig, som lägger skulden på den som partnen är otrogen med?
Jag tror att de känner sig hotade. Om man tar bort alla hot så kan ingen göra det "dumma", eller hur tänker de?
Det är naturligtvis fel att vara otrogen om man lovat att vara trogen, men ansvaret ligger på den som lovat, inte på resten av världen oavsett vad den lockar med.
nu ska jag kolla klart på programmet :-D
tisdag 29 mars 2011
torsdag 24 mars 2011
Humanist? nepp
Jag är inte humanist i den egentliga meningen. Jag anser inte att människor har ett egenvärde bara för att de är människor.
En klar majoritet av människorna säger att de är humanister. Människor är lite mer värda än djur. Jag tittade på kalla fakta där det diskuterades vård av husdjur. Tidigare har många operationer och mycket vård inte gjorts, eftersom det sågs som djurplågeri. Nu finns teknikerna och fler och fler väljer att ge sina husdjur vård.
Är det rätt eller fel? Det har vi säkert olika åsikter om, men det jag förundras över ät att det ses som djurplågeri att amputera tassar, och rädda svårt skadade djur, när det är helt självklart att vi ska göra det med människor. Vi har människor som ligger och inte kan röra sig, människor som inte kan äta, dricka, tala, röra sig eller ens kissa själva. Gamla människor som är så borta av mediciner och sjukdom att de inte vet var de är, vad de är och varför.
Detta är människoplågeri. Kom inte och säg något annat.
Jag är för aktiv dödshjälp under mycket reglerade former och helt på individens egna vilja. Jag vet att detta kan medföra problem och att det kan utövas påtryckningar mm, men att inte själv få välja när man vill dö, det är förnedring på hög nivå.
En klar majoritet av människorna säger att de är humanister. Människor är lite mer värda än djur. Jag tittade på kalla fakta där det diskuterades vård av husdjur. Tidigare har många operationer och mycket vård inte gjorts, eftersom det sågs som djurplågeri. Nu finns teknikerna och fler och fler väljer att ge sina husdjur vård.
Är det rätt eller fel? Det har vi säkert olika åsikter om, men det jag förundras över ät att det ses som djurplågeri att amputera tassar, och rädda svårt skadade djur, när det är helt självklart att vi ska göra det med människor. Vi har människor som ligger och inte kan röra sig, människor som inte kan äta, dricka, tala, röra sig eller ens kissa själva. Gamla människor som är så borta av mediciner och sjukdom att de inte vet var de är, vad de är och varför.
Detta är människoplågeri. Kom inte och säg något annat.
Jag är för aktiv dödshjälp under mycket reglerade former och helt på individens egna vilja. Jag vet att detta kan medföra problem och att det kan utövas påtryckningar mm, men att inte själv få välja när man vill dö, det är förnedring på hög nivå.
onsdag 23 mars 2011
Att tycka synd om folk
Det finns olika sätt att definiera vad "synd om" är.
En del ser det som något negativt, som att de är ett offer och blir ömkade med. Ny tycker jag inte att offer är något som är negativt, men det är också ett ord som många ser ner på lite. Inte på ordet, alltså, men på den som är det. I ett fall när en är våldtäcksman och en är den våldtagna så är den våldtagna ett offer. Det är till och med synd om henne/honom, men man ser inte ner på den.
Likaså är det synd om människor som har "otur" i livet. Jag menar de som inte kan göra så mycket åt sin situation. Det är naturligtvis även synd om de som kan göra något åt den, men faktiskt en aning mindre synd om dem, enligt mig. Det kan vara jag som är kall.
Det är tex inte synd om oss.
Vi har aningen för lite pengar, aningen för lite är flera tusen i månaden, men vi gör inte allt vi kan för att förändra den situationen. Vi har en dotter som sover hyfsat dåligt, men vi har förmånen att faktiskt kunna lösa det genom att en av oss tar nätterna och då kan sova lite på dagen. Dessa två saker hänger naturligtvis ihop. Om jag börjar jobba heltid eller studera en mer krävande utbildning, så kommer inte nätterna fungera lika bra. Då får vi sömnbristen istället för pengarbrist. Sedan är det väl en fråga om vad som är viktigast egentligen.
Vi har annan sjukdom i familjen och andra problem som jag inte vill ta upp här, men inget som vi int ekan hantera lagom bra och inget som inte blir bättre och bättre.
Därför är det inte speciellt synd om oss.
Jag har flera kompisar som det faktiskt är synd om. De har det supersvårt, de får sova alldeles för lite, de är mycket sjuka, deras familjer är sjuka, några är ensamstående med allt ansvar och några har till och med nära familjemedlemmar som gått bort. Dem är det synd om, på ett alldeles icke-nedlåtande sätt. Jag tycker synd om dem och jag skulle vilja hjälpa dem. Jag skulle vilja vilja hjälpa dem tillräckligt mycket för att helt enkelt bara göra det, men det gör jag inte. Jag vill hjälpa, men inte tillräckligt för att helt enkelt bara åka dit och göra det och kanske riskera att bli avvisad. Nej, det vågar jag inte, så istället kommer jag med lite sympatier, lite råd, någon förfrågan, men det där hjälper inte ett skit egentligen.
De, liksom jag ber inte om hjälp, de kommer inte att fråga mig, liksom jag aldrig skulle fråga dem.
Varför?
Vet inte, det kanske beror på att man innerst inne vill att någon helt enkelt bara ska komma och hjälpa till, utan att man behöver fråga och om de frågar, så ska de helt enkelt inte lyssna på svaret, svaret som förmodligen är ett nej.
Vågar/vill du be om hjälp?
En del ser det som något negativt, som att de är ett offer och blir ömkade med. Ny tycker jag inte att offer är något som är negativt, men det är också ett ord som många ser ner på lite. Inte på ordet, alltså, men på den som är det. I ett fall när en är våldtäcksman och en är den våldtagna så är den våldtagna ett offer. Det är till och med synd om henne/honom, men man ser inte ner på den.
Likaså är det synd om människor som har "otur" i livet. Jag menar de som inte kan göra så mycket åt sin situation. Det är naturligtvis även synd om de som kan göra något åt den, men faktiskt en aning mindre synd om dem, enligt mig. Det kan vara jag som är kall.
Det är tex inte synd om oss.
Vi har aningen för lite pengar, aningen för lite är flera tusen i månaden, men vi gör inte allt vi kan för att förändra den situationen. Vi har en dotter som sover hyfsat dåligt, men vi har förmånen att faktiskt kunna lösa det genom att en av oss tar nätterna och då kan sova lite på dagen. Dessa två saker hänger naturligtvis ihop. Om jag börjar jobba heltid eller studera en mer krävande utbildning, så kommer inte nätterna fungera lika bra. Då får vi sömnbristen istället för pengarbrist. Sedan är det väl en fråga om vad som är viktigast egentligen.
Vi har annan sjukdom i familjen och andra problem som jag inte vill ta upp här, men inget som vi int ekan hantera lagom bra och inget som inte blir bättre och bättre.
Därför är det inte speciellt synd om oss.
Jag har flera kompisar som det faktiskt är synd om. De har det supersvårt, de får sova alldeles för lite, de är mycket sjuka, deras familjer är sjuka, några är ensamstående med allt ansvar och några har till och med nära familjemedlemmar som gått bort. Dem är det synd om, på ett alldeles icke-nedlåtande sätt. Jag tycker synd om dem och jag skulle vilja hjälpa dem. Jag skulle vilja vilja hjälpa dem tillräckligt mycket för att helt enkelt bara göra det, men det gör jag inte. Jag vill hjälpa, men inte tillräckligt för att helt enkelt bara åka dit och göra det och kanske riskera att bli avvisad. Nej, det vågar jag inte, så istället kommer jag med lite sympatier, lite råd, någon förfrågan, men det där hjälper inte ett skit egentligen.
De, liksom jag ber inte om hjälp, de kommer inte att fråga mig, liksom jag aldrig skulle fråga dem.
Varför?
Vet inte, det kanske beror på att man innerst inne vill att någon helt enkelt bara ska komma och hjälpa till, utan att man behöver fråga och om de frågar, så ska de helt enkelt inte lyssna på svaret, svaret som förmodligen är ett nej.
Vågar/vill du be om hjälp?
måndag 21 mars 2011
Lycka!
Irritationen över att sova lite dåligt och obekvämt bredvid en orolig dotter en hel natt försvinner direkt när man vaknar på morgonen och upptäcker att hon i sömnen håller båda sina armar om mig och jag om henne.
Det är varmt, obekvämt, man får ingen luft och man är helt stel, men ändå ett perfekt sätt att vakna på.
Det är varmt, obekvämt, man får ingen luft och man är helt stel, men ändå ett perfekt sätt att vakna på.
lördag 19 mars 2011
lever i lycklig ovisshet...
Jag läser här och var att mina kompisars barn jobbiga, trotsiga, bråkiga, skrikiga mm. Nu pratar jag främst om de som är ungefär likagamla som Melina, men även de som är äldre och yngre.
Blir det så? För alla?
Melina är inte jobbig, bråkig, skrikig, tröttsam eller får mig att vilja sälja henne på blocket.
Visst säger hon nej, ett spontant nej, till allting innan hon hinner tänka. Nästa ord som kommer ut är förmodligen inte nu.
Det gör inget, det är inget problem. vill hon inte göra en sak nu direkt så säger vi att vi väntar lite. Sedan kan det komma ett "inte nu" igen, men då snackar vi om det och förklarar och det brukar gå bra.
Skrika sig till vad hon vill ha, ja det har testats. Det funkar sällan, så det har hon slutat med, i stort sett. Hon blir frustrerad och ledsen då orden inte räcker till och då får man avleda och försöka förstå. Jobbigt? Ja, jo, kanske lite, men inte så att det stör. Det är så i våra liv nu och hon har det lika jobbigt som vi, när hon inte kan uttrycka sig helt ännu.
Trotsig? Nej, inte egentligen. Visst testar hon vad som är okej, men det verkar ta slut rätt snabbt. En del saker får man absolut inte göra och det är inget att diskutera (farliga grejer). andra saker får man egentligen inte göra, men vid närmare eftertanke så spelar det ingen roll, så då blir det tillåtet. Vi gör oss kanske en stor otjänst genom att så mycket är okej, men ja det märker vi sedan.
Någon nämnde att en kompis barn styr hela familjen och att det är ett stort ansvar för ett litet barn.
Jag förstår inte riktigt vad hon menade, men var tvungen att fundera lite på det, så jag missade att fråga. Det är kanske det som andra anser att Melina gör med oss? Hon får bestämma rätt mycket själv, av det som går att bestämma. Vi har ingen större prestige i att vara föräldrar som vet bäst och bestämmer "för barnets bästa". Vi bestämmer det som verkligen måste bestämmas, men sedan har vi inte heller sats på prov så mycket. Det blir dagis, även om hon inte vill, för det går att förklara och prata om det tills hon vill. Det blir mössa på om det är kallt, för då kanske man kan kompromissa bort vantarna osv.
Vi kanske gör helt fel, vad vet jag. Jag ser bara inte riktigt vad som är problemen i den här åldern.
Det kan vara så att jag mådde så kasst första året att jag nu tycker att det mesta är rena semestern, eller så har vi ett ovanligt samarbetsvilligt barn eller så kommer vår tid...
Blir det så? För alla?
Melina är inte jobbig, bråkig, skrikig, tröttsam eller får mig att vilja sälja henne på blocket.
Visst säger hon nej, ett spontant nej, till allting innan hon hinner tänka. Nästa ord som kommer ut är förmodligen inte nu.
Det gör inget, det är inget problem. vill hon inte göra en sak nu direkt så säger vi att vi väntar lite. Sedan kan det komma ett "inte nu" igen, men då snackar vi om det och förklarar och det brukar gå bra.
Skrika sig till vad hon vill ha, ja det har testats. Det funkar sällan, så det har hon slutat med, i stort sett. Hon blir frustrerad och ledsen då orden inte räcker till och då får man avleda och försöka förstå. Jobbigt? Ja, jo, kanske lite, men inte så att det stör. Det är så i våra liv nu och hon har det lika jobbigt som vi, när hon inte kan uttrycka sig helt ännu.
Trotsig? Nej, inte egentligen. Visst testar hon vad som är okej, men det verkar ta slut rätt snabbt. En del saker får man absolut inte göra och det är inget att diskutera (farliga grejer). andra saker får man egentligen inte göra, men vid närmare eftertanke så spelar det ingen roll, så då blir det tillåtet. Vi gör oss kanske en stor otjänst genom att så mycket är okej, men ja det märker vi sedan.
Någon nämnde att en kompis barn styr hela familjen och att det är ett stort ansvar för ett litet barn.
Jag förstår inte riktigt vad hon menade, men var tvungen att fundera lite på det, så jag missade att fråga. Det är kanske det som andra anser att Melina gör med oss? Hon får bestämma rätt mycket själv, av det som går att bestämma. Vi har ingen större prestige i att vara föräldrar som vet bäst och bestämmer "för barnets bästa". Vi bestämmer det som verkligen måste bestämmas, men sedan har vi inte heller sats på prov så mycket. Det blir dagis, även om hon inte vill, för det går att förklara och prata om det tills hon vill. Det blir mössa på om det är kallt, för då kanske man kan kompromissa bort vantarna osv.
Vi kanske gör helt fel, vad vet jag. Jag ser bara inte riktigt vad som är problemen i den här åldern.
Det kan vara så att jag mådde så kasst första året att jag nu tycker att det mesta är rena semestern, eller så har vi ett ovanligt samarbetsvilligt barn eller så kommer vår tid...
fredag 18 mars 2011
Jag har slutat att äta godis!
Eller ja, i stort sett, typ.
I Fredags började jag att fundera på det.
I Lördags bestämde jag mig för det, skulle bara äta upp det jag hade, vilket räckte till
Söndagen men den dagen tog det slut.
Måndagen spenderades alldeles godisfri
Tisdagen gick också himla bra och sedan kom
Onsdagen då maken blev sugen och gjorde ordning smet. Ska han ha, så ska jag ha, det är en naturlag.
Torsdagen kom och jag blev lite sugen, inte mitt fel, smetätandet dagen innan hade triggat mig och jag slängde - ihop kladdmuffins som räckte till idag vilket är en
Fredag och därmed dags för fredgasmys.
Så, jag har ju i stort sett slutat, eller hur?
I Fredags började jag att fundera på det.
I Lördags bestämde jag mig för det, skulle bara äta upp det jag hade, vilket räckte till
Söndagen men den dagen tog det slut.
Måndagen spenderades alldeles godisfri
Tisdagen gick också himla bra och sedan kom
Onsdagen då maken blev sugen och gjorde ordning smet. Ska han ha, så ska jag ha, det är en naturlag.
Torsdagen kom och jag blev lite sugen, inte mitt fel, smetätandet dagen innan hade triggat mig och jag slängde - ihop kladdmuffins som räckte till idag vilket är en
Fredag och därmed dags för fredgasmys.
Så, jag har ju i stort sett slutat, eller hur?
fredag 11 mars 2011
förtydlingar, förklaringar och sånt om mig
Det missförstås en hel del, eller tolkas eller övertolkas. Ibland bildas till och med en helt egen uppfattning om hur jag menar, tycker eller tänkte utan att ämnet ens har diskuterats.
Jag har nu för avsikt att reda ut det där.
Tar du åt dig, så gör det, men läs då gärna vad jag verkligen tycker och tänker, du har kanske missförstått eller tolkat, eller så har jag varit klumpig.
Jag har inget emot att människor klär sina barn utifrån kön och de färger som anses vara rätt då, men jag tycker att barnen blir begränsade i vad de själva får tycka och jag vet att era normer skapar barnens normer och vad som då är "okej" att ha på sig enligt dem. Jag skriver inte att alla era ungar kommer att säga till/mobba/reta ett annat barn, men några av dem kommer att göra det, men det kan lika gärna bli mitt som retar ert barn, vem vet...
Jag har inget emot syskon. Jag tycker att en del människor inte har tid, pengar och kraft att skaffa fem barn inom tio år, men jag har absolut inget emot att folk har flera barn, även om vi kanske inte kommer att ha det. jag tycker inte heller att man "ska" ha flera barn. Det finns inget rätt eller fel, bara olika möjligheter att få och att kunna ta hand om dem.
Jag tycker inte att era män är loosers när de inte tar hand om sina barn, inte tar ut föräldrarledighet, vabbar, tar hand om disken eller lagar mat. Jag skulle dock aldrig själv vilja leva med en sådan man och jag skulle aldrig vilja skaffa barn med honom, men det beror ju på att jag är som jag är, jag är inte ni.
Jag tycker inte att martyrrollen klär någon. Det betyder inte att man inte får må dåligt och berätta det, för det bör man göra. Man får till och med må dåligt länge och inte orka göra något åt det, men då är det förmodligen en depression och man bör söka hjälp. Men, jag har svårt för de som alltid ser sig själva som ett offer för verkligheten. Allt går emot dem, mannen bråkar, vikten går upp(men de äter ingenting), de hinner ingenting (men de slösurfar, fikar mm), de får ingen hjälp (folk ställer upp till höger och vänster) osv.
Gnäll gärna om ni mår dåligt, men jag är inte passiv nog för att bara lyssna. Jag vill hjälpa till, ge råd, bära något eller vad som helst som kan lösa era problem, om ni vill lösa dem själva.
Jag vet inte bäst och inte allt, men jag vet lite om ganska mycket och mer om en del saker. Jag har inte heller några problem med att berätta vad jag vet, för jag vill att andra ska säga vad de vet. Att sitta och tiga när någon säger något felaktigt (fakta) är en förolämpning enligt mig. Därför är jag så jobbig som jag är, tyvärr. Jag är heller inte speciellt bra på att bara prata om vardagliga ting, men jag övar mig och blir bättre jag med.
Ni uppfostrar inte era ungar fel när ni inte gör som jag gör. Jag kanske inte tycker att ni gör rätt, men jag har aldrig varit i er situation. Jag drar mig dock för att säga något, eftersom barnuppfostran tydligen är något av det känsligaste som finns. Det kanske beror på att alla är lite osäkra på vad de håller på med och därför inte vill få någon form av kritik, även om det inte är negativ menat?
Jag tycker massor om allting. Ja, så är det. Jag tycker rätt mycket om allt jag har en åsikt om, men jag är mycket, mycket intresserad av era åsikter, även om jag säger emot er. Jag är mycket intresserad av att diskutera saker och även om det verkar som att jag snoppar av er när jag kommer med fakta, så är det mitt sätt att diskutera. Bevisa att jag har fel eller säg varför ni tycker som ni gör. Inte bara att ni tycker, utan varför. ÄR det rena faktadiskussioner så älskar jag källor :-)
Nog för idag
Om jag lovar att inte svara på era kommentarer, vill ni kommentera då?
Jag har nu för avsikt att reda ut det där.
Tar du åt dig, så gör det, men läs då gärna vad jag verkligen tycker och tänker, du har kanske missförstått eller tolkat, eller så har jag varit klumpig.
Jag har inget emot att människor klär sina barn utifrån kön och de färger som anses vara rätt då, men jag tycker att barnen blir begränsade i vad de själva får tycka och jag vet att era normer skapar barnens normer och vad som då är "okej" att ha på sig enligt dem. Jag skriver inte att alla era ungar kommer att säga till/mobba/reta ett annat barn, men några av dem kommer att göra det, men det kan lika gärna bli mitt som retar ert barn, vem vet...
Jag har inget emot syskon. Jag tycker att en del människor inte har tid, pengar och kraft att skaffa fem barn inom tio år, men jag har absolut inget emot att folk har flera barn, även om vi kanske inte kommer att ha det. jag tycker inte heller att man "ska" ha flera barn. Det finns inget rätt eller fel, bara olika möjligheter att få och att kunna ta hand om dem.
Jag tycker inte att era män är loosers när de inte tar hand om sina barn, inte tar ut föräldrarledighet, vabbar, tar hand om disken eller lagar mat. Jag skulle dock aldrig själv vilja leva med en sådan man och jag skulle aldrig vilja skaffa barn med honom, men det beror ju på att jag är som jag är, jag är inte ni.
Jag tycker inte att martyrrollen klär någon. Det betyder inte att man inte får må dåligt och berätta det, för det bör man göra. Man får till och med må dåligt länge och inte orka göra något åt det, men då är det förmodligen en depression och man bör söka hjälp. Men, jag har svårt för de som alltid ser sig själva som ett offer för verkligheten. Allt går emot dem, mannen bråkar, vikten går upp(men de äter ingenting), de hinner ingenting (men de slösurfar, fikar mm), de får ingen hjälp (folk ställer upp till höger och vänster) osv.
Gnäll gärna om ni mår dåligt, men jag är inte passiv nog för att bara lyssna. Jag vill hjälpa till, ge råd, bära något eller vad som helst som kan lösa era problem, om ni vill lösa dem själva.
Jag vet inte bäst och inte allt, men jag vet lite om ganska mycket och mer om en del saker. Jag har inte heller några problem med att berätta vad jag vet, för jag vill att andra ska säga vad de vet. Att sitta och tiga när någon säger något felaktigt (fakta) är en förolämpning enligt mig. Därför är jag så jobbig som jag är, tyvärr. Jag är heller inte speciellt bra på att bara prata om vardagliga ting, men jag övar mig och blir bättre jag med.
Ni uppfostrar inte era ungar fel när ni inte gör som jag gör. Jag kanske inte tycker att ni gör rätt, men jag har aldrig varit i er situation. Jag drar mig dock för att säga något, eftersom barnuppfostran tydligen är något av det känsligaste som finns. Det kanske beror på att alla är lite osäkra på vad de håller på med och därför inte vill få någon form av kritik, även om det inte är negativ menat?
Jag tycker massor om allting. Ja, så är det. Jag tycker rätt mycket om allt jag har en åsikt om, men jag är mycket, mycket intresserad av era åsikter, även om jag säger emot er. Jag är mycket intresserad av att diskutera saker och även om det verkar som att jag snoppar av er när jag kommer med fakta, så är det mitt sätt att diskutera. Bevisa att jag har fel eller säg varför ni tycker som ni gör. Inte bara att ni tycker, utan varför. ÄR det rena faktadiskussioner så älskar jag källor :-)
Nog för idag
Om jag lovar att inte svara på era kommentarer, vill ni kommentera då?
tisdag 8 mars 2011
Så urbota dumt!
Ja var på ge-kås i ullared i dag. Skulle ha lite sockar till dottern och frågade en i personalen om var de fanns.
-Var finns barnsockar?
-Flicka eller pojke?
-Va?
-Till en flicka eller pojke?
-öh, till ett barn, vilket barn som helst.
Jag såg ett ögonblicks förvirring och så pekade han bort mot den mörka delen av avdelningen.
Jag gick dit och plockade åt mig några strumpor med barbapappa på. De var blå och svarta. Sedan gick jag mot den rosa avdelningen och plockade åt mig några strumpor med barbapappa, de var lila och svarta.
Det är så urbota dumt att de inte ens kan/vill/vågar ha sockarna bredvid varandra. Tror de att något smittar eller nåt?
Många människor har en pojke och en flicka, är det då inte otroligt slöseri att behöva gå igenom en halv avdelning för att hitta sockar i alla färger, om man nu anser att flickor och pojkar måste ha olika färger på kläderna?
En svart socka blir inte mer tjejig bara för att den ligger bredvid en rosa, det vet ni va?
Varför är inte alla butiker uppdelade i funktion och storlek istället?
Nu hänger det 30 rosa tröjor i olika storlekar på ett ställ, 30 blå på ett annat och 30 svarta byxor på ett tredje och 30 lila byxor på ett fjärde.
Vill man ha ett par lila byxor i storlek 86 får man leta igenom 30 par (om man har otur), sedan vill man ha ett par svarta också och får börja om i letandet. Tröjor är bra, en rosa tröja i strl. 86, leta, leta...
Hade det hängt efter storlek så hade jag direkt sett vilka byxor som är lila och svarta och tagit ut dem. Likaså med tröjorna såklart. Jag tror dessutom att man hade sålt fler om man blandat färgerna för det är lätt att plocka åt sig när allt man ser framför sig passar och man slipper flytta på sig och man slipper leta.
-Var finns barnsockar?
-Flicka eller pojke?
-Va?
-Till en flicka eller pojke?
-öh, till ett barn, vilket barn som helst.
Jag såg ett ögonblicks förvirring och så pekade han bort mot den mörka delen av avdelningen.
Jag gick dit och plockade åt mig några strumpor med barbapappa på. De var blå och svarta. Sedan gick jag mot den rosa avdelningen och plockade åt mig några strumpor med barbapappa, de var lila och svarta.
Det är så urbota dumt att de inte ens kan/vill/vågar ha sockarna bredvid varandra. Tror de att något smittar eller nåt?
Många människor har en pojke och en flicka, är det då inte otroligt slöseri att behöva gå igenom en halv avdelning för att hitta sockar i alla färger, om man nu anser att flickor och pojkar måste ha olika färger på kläderna?
En svart socka blir inte mer tjejig bara för att den ligger bredvid en rosa, det vet ni va?
Varför är inte alla butiker uppdelade i funktion och storlek istället?
Nu hänger det 30 rosa tröjor i olika storlekar på ett ställ, 30 blå på ett annat och 30 svarta byxor på ett tredje och 30 lila byxor på ett fjärde.
Vill man ha ett par lila byxor i storlek 86 får man leta igenom 30 par (om man har otur), sedan vill man ha ett par svarta också och får börja om i letandet. Tröjor är bra, en rosa tröja i strl. 86, leta, leta...
Hade det hängt efter storlek så hade jag direkt sett vilka byxor som är lila och svarta och tagit ut dem. Likaså med tröjorna såklart. Jag tror dessutom att man hade sålt fler om man blandat färgerna för det är lätt att plocka åt sig när allt man ser framför sig passar och man slipper flytta på sig och man slipper leta.
söndag 6 mars 2011
Jag vill ha!!!
Idag valde vi biltema som ställe för söndagsrastningen av barn. Vädret var härligt, men Melina ville inte vara ute, så det blev biltema. Nu kände jag mig lite tvungen att förklara varför vi inte var ute i det vackra vädret... så fånigt.
Iallfall, Maken kollade efter grejer som vi skulle ha och jag gick efter det vrålspringande barnet.
Gick förbi alla de här supersöta små glittrande grejerna, små hylsnycklar i vackra metallicfärger, små söta lådor med oidentifierat innehåll och för att inte missa de där lagom små påsarna med färgglada plastsaker som jag inte har en aning om vad det är. Vi gick förbi praktiska skärverktyg och en jättesöt liten skruvdragare, pälsklädsel till stolar och stora mängder papper. Hittade en pytteliten skiftnyckel som var så söt att jag nästan var tvungen att smuggla ner den i vagnen. Små, små platspluttar som låg i mycket praktiska lådor, bara lådorna var perfekta i sig. Långa fina slangar och plastband i massor av olika färger. Rullar med roligt presentpapper och en massa bra att ha saker, så som pärmar, pennor, påsar och flaskor med innehåll osm jag inte ens förstod vad de innehöll, men de kändes bra att ha.
1300:- senare packade vi in i bilen, men vet ni vad? Jag köpte faktiskt bara grejer för 14.95
Sedan åkte vi för att äta söndagsmiddag på mac-donalds. Dottern vräkte i sig pommes och efter det chokladsås. Vi andra åt vad man brukar äta...
Iallfall, Maken kollade efter grejer som vi skulle ha och jag gick efter det vrålspringande barnet.
Gick förbi alla de här supersöta små glittrande grejerna, små hylsnycklar i vackra metallicfärger, små söta lådor med oidentifierat innehåll och för att inte missa de där lagom små påsarna med färgglada plastsaker som jag inte har en aning om vad det är. Vi gick förbi praktiska skärverktyg och en jättesöt liten skruvdragare, pälsklädsel till stolar och stora mängder papper. Hittade en pytteliten skiftnyckel som var så söt att jag nästan var tvungen att smuggla ner den i vagnen. Små, små platspluttar som låg i mycket praktiska lådor, bara lådorna var perfekta i sig. Långa fina slangar och plastband i massor av olika färger. Rullar med roligt presentpapper och en massa bra att ha saker, så som pärmar, pennor, påsar och flaskor med innehåll osm jag inte ens förstod vad de innehöll, men de kändes bra att ha.
1300:- senare packade vi in i bilen, men vet ni vad? Jag köpte faktiskt bara grejer för 14.95
Sedan åkte vi för att äta söndagsmiddag på mac-donalds. Dottern vräkte i sig pommes och efter det chokladsås. Vi andra åt vad man brukar äta...
fredag 4 mars 2011
pengar...
Det här med pengar, hur tänker folk egentligen? Folk innefattar naturligtvis mig också.
Häromdagen så köpte en kompis till mig ett paket Ben och Jerry glass. 50:- för en halvliter (ungefär)
En annan kompis köper gärna "dyra" kläder till sina barn, märkesgrejer som hon tycker är fina. De ska helst matcha med varandra och helst med henne också.
En tredje köper mycket godis, iallfall för 15:- varje dag. 450:- i månaden
Den fjärde köper grejer på tradera, eftersom det är så billigt där, och räknar inte med att frakten kostar. Hon tänker helt enkelt inte på att varje plagg kostar 12-24:- mer.
En femte "unnar" sig dyra behandlingar och kläder, men snålar in på allt annat.
Den sjätte köper saker till sin hobby, långt över vad som är rimligt.
Ingen av dessa har speciellt bra ställt. De behöver alla dra in på något och lever under någon form av ekonomisk stress.
Nu är det säkert någon som kanske känner igen sig, men ta inte åt dig. Jag bara radar upp alla möjliga människor och det är inget specifikt mot just dig.
Angående glassen så tyckte jag att det var sanslöst dyrt och ville inte köpa sån själv.
Angående märkeskläder så tycker jag att det är överskattat och meningslöst.
Tradera är bra, men säg inte att en jacka kostar 50:- när den egentligen kostat 74:-
Att unna sig ibland är bra, men risken blir kanske att vardagen blir mer grå än den behöver vara?
Hobby är bra, alla mår bra av att ha en hobby, men man måste ha råd med den. Ibland kan shoppandet bli hobbyn istället för själva hobbyn.
Och jag, jag köper godiset.
Jag vet, varför köper jag godis för så mycket pengar när vi har det kasst ställt? Vet inte, jag blunder helt för de där små summorna, för det är inte så mycket ju. Nu har jag kommit på det och ska verkligen verkligen försöka att dra ner på det. 15*30 är lika mycket som 450 spänn på en gång, men så mycket svårare att se.
Var är din "svaga punkt" när det gäller ekonomi?
Häromdagen så köpte en kompis till mig ett paket Ben och Jerry glass. 50:- för en halvliter (ungefär)
En annan kompis köper gärna "dyra" kläder till sina barn, märkesgrejer som hon tycker är fina. De ska helst matcha med varandra och helst med henne också.
En tredje köper mycket godis, iallfall för 15:- varje dag. 450:- i månaden
Den fjärde köper grejer på tradera, eftersom det är så billigt där, och räknar inte med att frakten kostar. Hon tänker helt enkelt inte på att varje plagg kostar 12-24:- mer.
En femte "unnar" sig dyra behandlingar och kläder, men snålar in på allt annat.
Den sjätte köper saker till sin hobby, långt över vad som är rimligt.
Ingen av dessa har speciellt bra ställt. De behöver alla dra in på något och lever under någon form av ekonomisk stress.
Nu är det säkert någon som kanske känner igen sig, men ta inte åt dig. Jag bara radar upp alla möjliga människor och det är inget specifikt mot just dig.
Angående glassen så tyckte jag att det var sanslöst dyrt och ville inte köpa sån själv.
Angående märkeskläder så tycker jag att det är överskattat och meningslöst.
Tradera är bra, men säg inte att en jacka kostar 50:- när den egentligen kostat 74:-
Att unna sig ibland är bra, men risken blir kanske att vardagen blir mer grå än den behöver vara?
Hobby är bra, alla mår bra av att ha en hobby, men man måste ha råd med den. Ibland kan shoppandet bli hobbyn istället för själva hobbyn.
Och jag, jag köper godiset.
Jag vet, varför köper jag godis för så mycket pengar när vi har det kasst ställt? Vet inte, jag blunder helt för de där små summorna, för det är inte så mycket ju. Nu har jag kommit på det och ska verkligen verkligen försöka att dra ner på det. 15*30 är lika mycket som 450 spänn på en gång, men så mycket svårare att se.
Var är din "svaga punkt" när det gäller ekonomi?
torsdag 3 mars 2011
Vad gör folk hemma med sina barn hela dagarna?
Nu har jag varit vaken i 2 timmar och tjugo minuter. Vi har hunnit mysa framför tv:n, bygga lego, baka, pyssla, städa/stöka ner, rita och dansa.
Är det bara mitt barn som tröttnar på en aktivitet efter tio minuter, om det inte innefattar att äta en massa gott eller kolla på skoj på tv:n?
Jag är helt slut och propagerar för att vi ska lägga oss och sova, men hon håller inte med på något sätt. Nu springer hon i cirklar på golvet och beter sig som en stressad mus i en för liten bur.
Är det bara mitt barn som tröttnar på en aktivitet efter tio minuter, om det inte innefattar att äta en massa gott eller kolla på skoj på tv:n?
Jag är helt slut och propagerar för att vi ska lägga oss och sova, men hon håller inte med på något sätt. Nu springer hon i cirklar på golvet och beter sig som en stressad mus i en för liten bur.
Dumlekakor i ugnen!
Vi har bakat dumlekakor, eller för att vara mer korrekt, jag geggade ihop degen fort som sjutton medans min dotter hetsåt av den. Sedan skulle den vila i kylen i 30 minuter, men det tyckte jag var lite onödigt, så jag bakade ut kakorna efter tio minuter.
Jag förstår nu syftet med att låta den ligga kallt.
Det skulle bli 24 kakor, det blev 15, för jag hade slarvläst lite och inte sett att man skulle dela kolorna, så degen räckte ju inte till. Skitsamma, degen är god, kolorna är goda och då borde resultatet bli gott.
Ni som på något sätt trot att jag blivit huslig tar helt fel. Jag bakar för att det är en bra aktivitet att göra med barn, fast jag tycker visserligen det räcker med att göra smeten. Dock är det praktiskt att verkligen göra kakorna ibland, för få människor i min omgivning uppskattar en skål smet då de kommer på besök.
Här kommer receptet
DUMLEKAKOR 24 ST
200 gr Margarin
3 dl Vetemjöl
1 dl Strösocker
1 tsk Bakpulver
12 st Dumlekolor
1 ask Noblesse (rosa)
24 st Folieformar
Gör såhär:
1. Blanda ihop margarin, strösocker, vetemjöl och bakpulver till en smidig deg .
2. Låt degen stå kallt i ca 30min
3. Dela degen i 24 delar och rulla till runda bollar.
Tryck ner en halv dumlekola i varje boll och lägg dem i folieformarna
4. Grädda mitt i ugnen 200 gr ca 10 min
5. Ta sedan kakorna ur ugnen och lägg på en bit Nobless på varje boll, direkt innan de har kallnat. Chokladen ska smälta ut över kakan.
6. Ställ kakorna i kylen sa att chokladen stelnar ordentligt.
Smaklig spis
Jag förstår nu syftet med att låta den ligga kallt.
Det skulle bli 24 kakor, det blev 15, för jag hade slarvläst lite och inte sett att man skulle dela kolorna, så degen räckte ju inte till. Skitsamma, degen är god, kolorna är goda och då borde resultatet bli gott.
Ni som på något sätt trot att jag blivit huslig tar helt fel. Jag bakar för att det är en bra aktivitet att göra med barn, fast jag tycker visserligen det räcker med att göra smeten. Dock är det praktiskt att verkligen göra kakorna ibland, för få människor i min omgivning uppskattar en skål smet då de kommer på besök.
Här kommer receptet
DUMLEKAKOR 24 ST
200 gr Margarin
3 dl Vetemjöl
1 dl Strösocker
1 tsk Bakpulver
12 st Dumlekolor
1 ask Noblesse (rosa)
24 st Folieformar
Gör såhär:
1. Blanda ihop margarin, strösocker, vetemjöl och bakpulver till en smidig deg .
2. Låt degen stå kallt i ca 30min
3. Dela degen i 24 delar och rulla till runda bollar.
Tryck ner en halv dumlekola i varje boll och lägg dem i folieformarna
4. Grädda mitt i ugnen 200 gr ca 10 min
5. Ta sedan kakorna ur ugnen och lägg på en bit Nobless på varje boll, direkt innan de har kallnat. Chokladen ska smälta ut över kakan.
6. Ställ kakorna i kylen sa att chokladen stelnar ordentligt.
Smaklig spis
tisdag 1 mars 2011
Tidstjuvar
Har ni tänkt på hur många tidstjuvar som finns omkring oss?
Man kollar bara lite snabbt på facebook, man kollar sina mail lite snabbt, man ska bara sms:a någon, man ska bara kolla vad det är på tv:n, man ska bara kolla en grej på internet.
Jag sätter på datorn det första jag gör då jag kommer hem, sedan sitter jag och gör en massa "ska bara" grejer, vilket gör att jag är lite okoncentrerad på ungefär allt.
Idag när jag kom hem startade jag inte datorn, jag tittade inte något på tv och "jag skulle inte bara" någonting.
Detta innebär att jag hann med en hel timmes lek och gos med mitt barn då jag gav 100% istället för 70% i några fler timmar. Detta gav oss båda mycket mer än det där halvdana som jag ger henne annars.
Inte alltid, jag är med henne 100% rätt ofta, men majoriteten av tiden är absolut halvtidsuppmärksamhet.
Hon var förresten sur då jag kom hem, sa inte hej och tittade inte alls på mig de fösta 4 minuterna, men sedan lossnade det. Hon tyckte att jag skulle varit hemma redan då de kom från dagis och hon blev ledsen då jag inte var det.
Åter till tidstjuvar. Så många saker som inte tar så lång tid och som absolut inte är viktiga just direkt. Även om varje sak bara tar någon minut så blir man okoncentrerad på det man gör.
När jag pysslar är jag som mest effektiv om jag bestämmer mig för att jag vid en viss tidpunkt "får" kolla mail och fb, men inte innan eller efter. För sanningen är ju att det inte gör något om jag inte har ständig koll på det där.
Jag vill ibland ha en telefon typ iphone, men jag tror att den skulle ta så mycket av min tid, speciellt när jag borde plugga. När jag jobbar så jobbar jag och har inte den mentaliteten att jag ska sitta och slöa eller sitta och surfa, men hemma är det värre.
Man kollar bara lite snabbt på facebook, man kollar sina mail lite snabbt, man ska bara sms:a någon, man ska bara kolla vad det är på tv:n, man ska bara kolla en grej på internet.
Jag sätter på datorn det första jag gör då jag kommer hem, sedan sitter jag och gör en massa "ska bara" grejer, vilket gör att jag är lite okoncentrerad på ungefär allt.
Idag när jag kom hem startade jag inte datorn, jag tittade inte något på tv och "jag skulle inte bara" någonting.
Detta innebär att jag hann med en hel timmes lek och gos med mitt barn då jag gav 100% istället för 70% i några fler timmar. Detta gav oss båda mycket mer än det där halvdana som jag ger henne annars.
Inte alltid, jag är med henne 100% rätt ofta, men majoriteten av tiden är absolut halvtidsuppmärksamhet.
Hon var förresten sur då jag kom hem, sa inte hej och tittade inte alls på mig de fösta 4 minuterna, men sedan lossnade det. Hon tyckte att jag skulle varit hemma redan då de kom från dagis och hon blev ledsen då jag inte var det.
Åter till tidstjuvar. Så många saker som inte tar så lång tid och som absolut inte är viktiga just direkt. Även om varje sak bara tar någon minut så blir man okoncentrerad på det man gör.
När jag pysslar är jag som mest effektiv om jag bestämmer mig för att jag vid en viss tidpunkt "får" kolla mail och fb, men inte innan eller efter. För sanningen är ju att det inte gör något om jag inte har ständig koll på det där.
Jag vill ibland ha en telefon typ iphone, men jag tror att den skulle ta så mycket av min tid, speciellt när jag borde plugga. När jag jobbar så jobbar jag och har inte den mentaliteten att jag ska sitta och slöa eller sitta och surfa, men hemma är det värre.
lördag 26 februari 2011
många småsaker på gång.
Angående jobb så står det lite stilla.
Den hemliga grejen är uppskjuten och därmed kan jag inte berätta vad det är ännu, om det ens blir av.
Det andra ligger också på is, men jag har fått en kontakt på arbetsförmedlingen så nu är det lite kunskapstester och sånt som gäller och sedan kanske lite coachning.
Annat i livet är att jag har en del marknader på gång, det ska bli skoj, men inget är bestämt ännu. Fram tills dess så kör jag vidare med att ha kort och trasor i några butiker och säljer till dem som vill. Det kommer bli en jobbig deklaration i år, för jag har planerat att på med vinst när det gäller pysslet :-)
Studierna går som vanligt, men där händer det inte så mycket, så det är ingen mening att skriva om det.
Jo, en skoj sak! En kompis har bett mig att strukturera upp lite i hennes liv, prioriteringslista och hjälp att komma igång. Himla skoj att fixa lite, som tack för hjälpen så bjuder hon på middag :-)
Jag blir ju själv väldigt stressad av att inte ha någorlunda ordning, det är såna energitjuvar att ha saker oklart eller halvklart. Förstår inte hur folk orkar leva så, men jag vet många som har det så och de tycker säkert att det är okej.
Jag är lite stressad bara för att jag har liiite ont om kort just nu, men jag har inget större behov av fler kort just nu. Jag säljer inte så mycket privat här hemifrån nu, men det är ju alltid bra att ha ifall någon skulle vilja ha. Ja, jag har inte tomt, jag har rätt mycket, men inte massor :)
Ett litet stressmoment som jag ska åtgärda inom en vecka. Det ska skrivas upp på min priolista :-)
Nu ska jag leka lite :-)
Den hemliga grejen är uppskjuten och därmed kan jag inte berätta vad det är ännu, om det ens blir av.
Det andra ligger också på is, men jag har fått en kontakt på arbetsförmedlingen så nu är det lite kunskapstester och sånt som gäller och sedan kanske lite coachning.
Annat i livet är att jag har en del marknader på gång, det ska bli skoj, men inget är bestämt ännu. Fram tills dess så kör jag vidare med att ha kort och trasor i några butiker och säljer till dem som vill. Det kommer bli en jobbig deklaration i år, för jag har planerat att på med vinst när det gäller pysslet :-)
Studierna går som vanligt, men där händer det inte så mycket, så det är ingen mening att skriva om det.
Jo, en skoj sak! En kompis har bett mig att strukturera upp lite i hennes liv, prioriteringslista och hjälp att komma igång. Himla skoj att fixa lite, som tack för hjälpen så bjuder hon på middag :-)
Jag blir ju själv väldigt stressad av att inte ha någorlunda ordning, det är såna energitjuvar att ha saker oklart eller halvklart. Förstår inte hur folk orkar leva så, men jag vet många som har det så och de tycker säkert att det är okej.
Jag är lite stressad bara för att jag har liiite ont om kort just nu, men jag har inget större behov av fler kort just nu. Jag säljer inte så mycket privat här hemifrån nu, men det är ju alltid bra att ha ifall någon skulle vilja ha. Ja, jag har inte tomt, jag har rätt mycket, men inte massor :)
Ett litet stressmoment som jag ska åtgärda inom en vecka. Det ska skrivas upp på min priolista :-)
Nu ska jag leka lite :-)
torsdag 24 februari 2011
kroppsbehandling!
Jag var på axelsons idag och fick en kroppsbehandling. Det var två stycken för en annan kund hade inte kommit. Först fick man svara på lite frågor och sedan klä av sig och ställa sig framför dem. Där stod man medans de sa saker som typ:
Flexus ligger lägre än rotatorn, Glutmuserna roterar åt höger, Flaxitirerna speglar floxitiserna på höger sida.
Vänd dig om
Rotatorerna fixeras vid bristoriterna. Lite högre axpalaxer än groftiflox
Sträck upp armarna sakta, bör dig fram, bör dig hit osv.
Graxtrosari kontra bofixer? Nej, graxosari är högre
Ja, som ni förstår så blev jag livrädd och tänkte fly, det var värre än när tandläkaren pratar i kod med sin sköterska och man ligger där, nertryckt och inte vet hur många tänder man kommer att ha i behåll när man går därifrån.
Sedan började massagen, trodde jag.
nepp, jag fick lägga mig ner och det trycktes och klämdes och petades, samtidigt som andra obegripliga ord växlades.
Sedan började massagen! Nepp, sedan började det töjas och böjas....
Sedan började massagen! Ja, bröstmuskeln masserades och det gjorde ont!!! Jag hade tänkt mig att somna lite, men det kunde man verkligen inte.
Sen, jag sedan blev vi vänner igen och hon masserade min rygg :-)
Nu, ja nu är det så värt det, Hela ryggen är varm och mjuk och jag kan röra mig mycket smidigare än innan, vilket inte innebär jag är smidig, jag är bara mindre kylskåpslik...
Gå dit, det var kanonbra!
Detta skriver jag inte bara för att jag vill tjäna pengar, för det gör jag ju ändå inte. Men jag vill iallfall tjäna pengar, så det så :-)
Flexus ligger lägre än rotatorn, Glutmuserna roterar åt höger, Flaxitirerna speglar floxitiserna på höger sida.
Vänd dig om
Rotatorerna fixeras vid bristoriterna. Lite högre axpalaxer än groftiflox
Sträck upp armarna sakta, bör dig fram, bör dig hit osv.
Graxtrosari kontra bofixer? Nej, graxosari är högre
Ja, som ni förstår så blev jag livrädd och tänkte fly, det var värre än när tandläkaren pratar i kod med sin sköterska och man ligger där, nertryckt och inte vet hur många tänder man kommer att ha i behåll när man går därifrån.
Sedan började massagen, trodde jag.
nepp, jag fick lägga mig ner och det trycktes och klämdes och petades, samtidigt som andra obegripliga ord växlades.
Sedan började massagen! Nepp, sedan började det töjas och böjas....
Sedan började massagen! Ja, bröstmuskeln masserades och det gjorde ont!!! Jag hade tänkt mig att somna lite, men det kunde man verkligen inte.
Sen, jag sedan blev vi vänner igen och hon masserade min rygg :-)
Nu, ja nu är det så värt det, Hela ryggen är varm och mjuk och jag kan röra mig mycket smidigare än innan, vilket inte innebär jag är smidig, jag är bara mindre kylskåpslik...
Gå dit, det var kanonbra!
Detta skriver jag inte bara för att jag vill tjäna pengar, för det gör jag ju ändå inte. Men jag vill iallfall tjäna pengar, så det så :-)
onsdag 23 februari 2011
Listor och prioriteingsordning
Jag älskar listor!!
När jag är stressad eller har mycket att göra så skriver jag en lista på allt som ska göras. Ibland blir det flera listor, en "stor" lista med "stora" saker, typ
städa övervåningen, sortera alla våra kläder (det var en grov överdrift, det har aldrig hänt)
sortera ut melinas försmå kläder osv.
Denna stora lista kan lätt delas upp i mindre listor, bara för att det är så skoj att stryka det man har gjort. tex.
Städa hela övervåningen blir:
Byta lakan i vår säng, byta lakan i melinas säng
plocka upp saker från golvet, städa badrummet (eller till och med tvätta badkaret, tvätta handfatet osv) plocka undan i pysselrummet, fast pysselrummet räknas inte till övervåningen, det är bara en ren bonus i livet och ingår inte i vårt hem...typ.
Dessa listor får mig att komma igång och se till att saker blir gjorda.
Jag har till och med en riktigt hård variant. Den ska utföras i en viss ordning. Detta är bara när det är extremt stressigt eller om jag helt enkelt helst inte vill göra det. Inträffar skumt nog rätt ofta angående mitt pyssel. Ex. Göra:
1 neutralt bebiskort
1 rosa glitterkort
1 fotbollskort
1 fotbollskort
1 fotbollskort
1 döskallekort.
osv.
Ja ni läste rätt, ska jag göra fler i samma tema så får varje kort ändå en egen rad, för att det är skoj att stryka när man gjort något.
Eftersom jag mår ganska kasst då det är oorganiserat eller rörigt så är listor ett himla bra sätt för mig att få ordning och känna att saker blir gjorda. Det är dessutom lättare att verkligen göra det som står på listan och inte bli distraherad av annat än om man har allt i huvudet. Jag tror dessutom inte att det är bra att ha allt i huvudet, man kan inte slappna av och bara göra om man ständigt går runt och tänker på allt som ska göras.
Tänk, detta skrivs av en som inte anser att det finns några måsten i livet, bara saker man vill göra eftersom man vill ha resultatet av dem :-)
Hur gör ni för att strukturera upp era liv och det som ska göras?
Är ni en listmänniska eller håller ni allt i huvudet eller har ni ett annat knep?
När jag är stressad eller har mycket att göra så skriver jag en lista på allt som ska göras. Ibland blir det flera listor, en "stor" lista med "stora" saker, typ
städa övervåningen, sortera alla våra kläder (det var en grov överdrift, det har aldrig hänt)
sortera ut melinas försmå kläder osv.
Denna stora lista kan lätt delas upp i mindre listor, bara för att det är så skoj att stryka det man har gjort. tex.
Städa hela övervåningen blir:
Byta lakan i vår säng, byta lakan i melinas säng
plocka upp saker från golvet, städa badrummet (eller till och med tvätta badkaret, tvätta handfatet osv) plocka undan i pysselrummet, fast pysselrummet räknas inte till övervåningen, det är bara en ren bonus i livet och ingår inte i vårt hem...typ.
Dessa listor får mig att komma igång och se till att saker blir gjorda.
Jag har till och med en riktigt hård variant. Den ska utföras i en viss ordning. Detta är bara när det är extremt stressigt eller om jag helt enkelt helst inte vill göra det. Inträffar skumt nog rätt ofta angående mitt pyssel. Ex. Göra:
1 neutralt bebiskort
1 rosa glitterkort
1 fotbollskort
1 fotbollskort
1 fotbollskort
1 döskallekort.
osv.
Ja ni läste rätt, ska jag göra fler i samma tema så får varje kort ändå en egen rad, för att det är skoj att stryka när man gjort något.
Eftersom jag mår ganska kasst då det är oorganiserat eller rörigt så är listor ett himla bra sätt för mig att få ordning och känna att saker blir gjorda. Det är dessutom lättare att verkligen göra det som står på listan och inte bli distraherad av annat än om man har allt i huvudet. Jag tror dessutom inte att det är bra att ha allt i huvudet, man kan inte slappna av och bara göra om man ständigt går runt och tänker på allt som ska göras.
Tänk, detta skrivs av en som inte anser att det finns några måsten i livet, bara saker man vill göra eftersom man vill ha resultatet av dem :-)
Hur gör ni för att strukturera upp era liv och det som ska göras?
Är ni en listmänniska eller håller ni allt i huvudet eller har ni ett annat knep?
tisdag 22 februari 2011
dagen blev inte som väntat
Hade planerat en dag av plugg, pyssel och "annat"
Det blev en dag av pyssel och hastigt och lustigt jobb i en butik. Himla trevligt och gött med lite extra inkomst.
Varje hundralapp är ju rena bonuspengar nu, det märks verkligen att vi har en mindre inkomst än normalt.
Förmiddagen tillbringade jag dock med pyssel, eller ja, jag organiserade och städade mest där inne.
Jag tror att alla mår rätt bra av att ha lite ordning runt sig och jag vet att jag blir jättepåverkad av att det är rörigt och framförallt svarta hål . Ni vet de där hörnen, lådorna, rummen där allt bara samlas. Jag har 3 såna backar i mitt pysselrum. Där får och sa det vara rörigt och jag har inte full koll på vad som finns där, men i övrigt så måste det vara ordning så att jag bara kan vara kreativ där inne.
Nu vet ju alla ni som känner mig att jag är långt, långt ifrån pedantisk, men lite ordning ja det är bra.
Okej, jag vet. En del av er, nämner inga namn, men ni vet vilka ni är, skulle förmodligen inte tycka att jag var ordningsam, men ni har fel. Jag är hälsosamt ordningsam och ni är fanatiska.
ha en härlig natt och gör lite syskon till era barn :-)
Det blev en dag av pyssel och hastigt och lustigt jobb i en butik. Himla trevligt och gött med lite extra inkomst.
Varje hundralapp är ju rena bonuspengar nu, det märks verkligen att vi har en mindre inkomst än normalt.
Förmiddagen tillbringade jag dock med pyssel, eller ja, jag organiserade och städade mest där inne.
Jag tror att alla mår rätt bra av att ha lite ordning runt sig och jag vet att jag blir jättepåverkad av att det är rörigt och framförallt svarta hål . Ni vet de där hörnen, lådorna, rummen där allt bara samlas. Jag har 3 såna backar i mitt pysselrum. Där får och sa det vara rörigt och jag har inte full koll på vad som finns där, men i övrigt så måste det vara ordning så att jag bara kan vara kreativ där inne.
Nu vet ju alla ni som känner mig att jag är långt, långt ifrån pedantisk, men lite ordning ja det är bra.
Okej, jag vet. En del av er, nämner inga namn, men ni vet vilka ni är, skulle förmodligen inte tycka att jag var ordningsam, men ni har fel. Jag är hälsosamt ordningsam och ni är fanatiska.
ha en härlig natt och gör lite syskon till era barn :-)
söndag 20 februari 2011
Är lite... nedstämd, tror jag...
En gång, för länge, länge sedan. För mer än tio år sedan fanns det en människa i mitt liv. Inte väldigt nära mig, men han var där. Jag tyckte så fruktansvärt mycket om honom. Inte som en kille, utan som en... ja som en lillebror eller så. Han var snäll, gullig, otroligt rolig, omtänksam, söt, trevlig och mycket mycket annat. Det var en släkting till en annan människa som jag då också tyckte väldigt väldigt mycket om. Kärlek, men vi var inte bra för varandra.
Jag väljer att kalla honom Kärleken, för han var min Kärlek länge och jag tycker fortfarande väldigt mycket om honom.
Under åren som gått så har jag och Kärleken haft lite sporadisk kontakt. Det har gått på lite olika sätt för Kärleken, men nu tror jag att han har kommit i hamn och kanske blivit trygg med sig själv. Kommit över att jag svek honom och kanske insett att alla tjejer inte är som jag var och förhoppningsvis är han inte likadan nu som han var då.
Hans släkting har nu blivit vuxen, en man till och med. En man som jag inte alls kan känna igen den lilla snälla, trevliga killen i. Nej, jag känner honom inte alls längre, men jag har sett lite bilder på honom och jag ser att han har förändrats. Han har blivit så... hård, tror jag. Jag vet inte, men jag är ledsen över att den här otroligt mjuka, snälla och mycket bra killen kanske, kanske ha blivit en människa jag inte skulle tycka om.
Jag skulle så gärna vilja att det gick bra för honom i livet, att han hamnade rätt och hittade rätt personer som tar fram det bästa i honom, för jag tyckte så otroligt mycket om honom en gång...
Jag väljer att kalla honom Kärleken, för han var min Kärlek länge och jag tycker fortfarande väldigt mycket om honom.
Under åren som gått så har jag och Kärleken haft lite sporadisk kontakt. Det har gått på lite olika sätt för Kärleken, men nu tror jag att han har kommit i hamn och kanske blivit trygg med sig själv. Kommit över att jag svek honom och kanske insett att alla tjejer inte är som jag var och förhoppningsvis är han inte likadan nu som han var då.
Hans släkting har nu blivit vuxen, en man till och med. En man som jag inte alls kan känna igen den lilla snälla, trevliga killen i. Nej, jag känner honom inte alls längre, men jag har sett lite bilder på honom och jag ser att han har förändrats. Han har blivit så... hård, tror jag. Jag vet inte, men jag är ledsen över att den här otroligt mjuka, snälla och mycket bra killen kanske, kanske ha blivit en människa jag inte skulle tycka om.
Jag skulle så gärna vilja att det gick bra för honom i livet, att han hamnade rätt och hittade rätt personer som tar fram det bästa i honom, för jag tyckte så otroligt mycket om honom en gång...
alla är så olika och gör så olika
Jag funderar ibland, när jag ser era fb-statusar, på hur olika alla är. Något som jag främst lägger märke till är ju hur olika det är med barnen eftersom det är en stor del av mitt liv nu. Mitt barn, inte era barn, dem får ni minsann ta hand om själva.
en del tittar mycket på tv, andra får aldrig kolla på tv, en del uppmuntras mycket till ett specifikt intresse/stil, andra ska ha alla stilar och saker. En del spelar dator/tv spel, andra får bara lägga pedagoiska pussel. Några ska alltid sova i sin egna säng, andra sover i föräldrarnas säng förjämnan.
En del får inget godis alls, inte ens kakor, andra får det nästan jämt.
En del ska minsann göra precis som föräldrarna vill, andra förhandlas med och en del mutas.
Vad är då egentligen rätt? Finns det något rätt?
Jag vet inte, eller rättare sagt, jag vet vad jag tycker är rätt och vad jag tycker är definitivt fel. Förmodligen så gör jag mycket som andra tycker är fel, men det får man aldrig reda på.
Varför får man inte det? Varför är det så "förbjudet" att prata om hur man själv gör och hur andra gör då det gäller barn?
Jag tror att man utvecklas genom att man pratar om såna saker, att man diskuterar det. Det betyder inte att någon ska ändra sig, men man får och ger lite nya tankar.
Tyvärr så är det alldeles för få människor i min omgivning som vill diskutera. De kan möjligen säga vad de tycker, men om man säger emot så tar det genast slut. En diskussion ÄR inte att bara sitta och hålla med varandra. Det är att försöka förstå andras åsikter och att få andra att förstå sina egna. Inget vinna eller förslora, bara att vidga sina vyer.
Jag vill ha folks åsikter på vad jag gör, jag vill diskutera dem, jag vill höra dem, jag vill utvecklas, för jag är på långa väga inte alls speciellt sker på att mitt sätt är det bästa, men utan input så stannar jag där.
en del tittar mycket på tv, andra får aldrig kolla på tv, en del uppmuntras mycket till ett specifikt intresse/stil, andra ska ha alla stilar och saker. En del spelar dator/tv spel, andra får bara lägga pedagoiska pussel. Några ska alltid sova i sin egna säng, andra sover i föräldrarnas säng förjämnan.
En del får inget godis alls, inte ens kakor, andra får det nästan jämt.
En del ska minsann göra precis som föräldrarna vill, andra förhandlas med och en del mutas.
Vad är då egentligen rätt? Finns det något rätt?
Jag vet inte, eller rättare sagt, jag vet vad jag tycker är rätt och vad jag tycker är definitivt fel. Förmodligen så gör jag mycket som andra tycker är fel, men det får man aldrig reda på.
Varför får man inte det? Varför är det så "förbjudet" att prata om hur man själv gör och hur andra gör då det gäller barn?
Jag tror att man utvecklas genom att man pratar om såna saker, att man diskuterar det. Det betyder inte att någon ska ändra sig, men man får och ger lite nya tankar.
Tyvärr så är det alldeles för få människor i min omgivning som vill diskutera. De kan möjligen säga vad de tycker, men om man säger emot så tar det genast slut. En diskussion ÄR inte att bara sitta och hålla med varandra. Det är att försöka förstå andras åsikter och att få andra att förstå sina egna. Inget vinna eller förslora, bara att vidga sina vyer.
Jag vill ha folks åsikter på vad jag gör, jag vill diskutera dem, jag vill höra dem, jag vill utvecklas, för jag är på långa väga inte alls speciellt sker på att mitt sätt är det bästa, men utan input så stannar jag där.
lördag 19 februari 2011
att välja hur man vill må...
Ja, det är något som jag förespråkat i många år nu. Man är alltid ansvarig för hur man reagerar, känner och mår, men det är inte så lätt och så enkelt som det låter.
Naturligtvis kan jag alltid välja om jag vill låta någon annan kunna såra mig, vill försöka att de det positiva i en situation istället för det negativa. sånt som jag har sagt de senaste 5 åren eller så. Jag håller fortfarande med mig själv, men och det är ett stort MEN, man måste lyssna på sig själv. Jag har inte förstått det tidigare, utan försökt med positivt tänkande och ta dig i kragen-tänk. Det fungerar inte i längden.
Det finns en anledning till att man är som man är, till att man känner som man gör och om man vågar och vill ta tag i att reda ut det, ja då kan man på allvar börja förstå sig själv. Man kan peta lite på ytan och tänka positivt osv, vilket är bra, men har man stora orsaker i sitt liv eller har haft det så tror jag på att man ska förstå och acceptera dem. Först då tror jag att man på fullt allvar verklige kan välja hur man vill vara och känna och att resultatet blir att man är som man vill vara.
Jag kastar in en brasklapp. Jag tror att man man analysera för mycket, men jag tror att det är ganska långt dit. En annan brasklapp är kemi, en depression tex är kemisk obalans i hjärnan/kroppen för att förenkla det. Det funkar inte att rycka upp sig och tänka positivt. Den som säger det ska ha en skott i pannan, rent ut sagt.
Jag tycker att det är intressant att prata om sånt här, för så många människor har så många händelser i sina liv som gjort dem till hur de är idag. Är de då dessutom intresserade av att själva vilja förändra sig, genom att se in i sig själva, ja då är det riktigt intressant. att prata, att utvecklas tillsammans!
Naturligtvis kan jag alltid välja om jag vill låta någon annan kunna såra mig, vill försöka att de det positiva i en situation istället för det negativa. sånt som jag har sagt de senaste 5 åren eller så. Jag håller fortfarande med mig själv, men och det är ett stort MEN, man måste lyssna på sig själv. Jag har inte förstått det tidigare, utan försökt med positivt tänkande och ta dig i kragen-tänk. Det fungerar inte i längden.
Det finns en anledning till att man är som man är, till att man känner som man gör och om man vågar och vill ta tag i att reda ut det, ja då kan man på allvar börja förstå sig själv. Man kan peta lite på ytan och tänka positivt osv, vilket är bra, men har man stora orsaker i sitt liv eller har haft det så tror jag på att man ska förstå och acceptera dem. Först då tror jag att man på fullt allvar verklige kan välja hur man vill vara och känna och att resultatet blir att man är som man vill vara.
Jag kastar in en brasklapp. Jag tror att man man analysera för mycket, men jag tror att det är ganska långt dit. En annan brasklapp är kemi, en depression tex är kemisk obalans i hjärnan/kroppen för att förenkla det. Det funkar inte att rycka upp sig och tänka positivt. Den som säger det ska ha en skott i pannan, rent ut sagt.
Jag tycker att det är intressant att prata om sånt här, för så många människor har så många händelser i sina liv som gjort dem till hur de är idag. Är de då dessutom intresserade av att själva vilja förändra sig, genom att se in i sig själva, ja då är det riktigt intressant. att prata, att utvecklas tillsammans!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)