ett gladare skrytinlägg...

... fick tillbaka ett litet religionsarbete idag. Fick  mycket bra omdöme på det och enligt läraren så kunde jag inte gjort det så mycket bättre.

Blev alldeles till mig och var tvungen att läsa igenom det själv för att se vad som var så bra med det. JA, det var faktiskt himla bra :-D

Sedan kanske inte en annan lärare hade tyckt det, men det gick tydligen hem hon min :-)
Bara en massa tankar och flum, passar mig perfekt ju :-)

ett gnällinlägg...

... för att berätta lite om det negativa i mitt liv nu.

Melina har varit vaken flera timmar varje natt den senaste veckan. Dessutom vaknar hon några gånger och ropar och vill ha nappen.
De nätter hon inte vaknar och är vaken, så vaknar hon mellan 4-8 gånger per natt. Det är ofta, det är jobbigt och man blir jäkligt trött.
Det är mycket i skolan nu, jag ligger lite efter och min trötthet gör att jag inte orkar tänka. Jag har ämnen där jag måste vara ganska kreativ med språket. Det orkar jag knappt vara, och de gångerna jag känner att jag verkligen är på topp och kan skriva bra och roliga saker, ja då har jag ett antal arbeten som vänta på mig. Därför är den här bloggen väldigt, väldigt tråkig just nu.
 Förhoppningsvis så kommer jag igång när jag orkar. Då kanske det blir roligt igen, och jag vet att många av er föredrar att läsa om det roliga. Sedan vet jag att en del av er gillar då jag skriver om djupare saker och ytterligare andra gillar  vardagshändelserna.

Det är svårt att tillfredsställa alla smaker, så ni får en blandning av allt, beroende på hur mitt liv ser ut just nu.

Åter till gnället.

Om jag sover bredvid Melina sover hon hela natten, men det gör inte jag. Då klättrar hon upp på mig, petar mig i ögonen, i öronen, kollar hur djupt man kan komma in i näsan. Ligger jag med huvudet från henne testar hon exorcismvridningen av mitt huvud, dvs, vrider mycket åt helt fel håll och handtaget är såklart mitt hår.
Allt är naturligtvis bara av ren välvilja, hon är intresserad av att utforska mig och kolla hur allt fungerar. Att det då råkar vara natt och man bör sova då, ja det spelar inte lika stor roll.

Man anpassar sig. I morse vaknade jag med halva överkroppen utanför sängen. Funderade på varför jag låg där och drog mig till minnes att det tydligen var ytterst viktigt att ligga på min kudde i natt, för båda av oss. Jag förlorade, det också...

Huvudvärk. Jag har nästan alltid lite ont i huvudet, ofta har jag mycket ont i huvudet och ett par gånger i veckan har jag så ont att jag inte kan titta ordentligt.
Det förtar lite av ens humör också, det är mycket, mycket påfrestande.

Inatt ska jag få sova iallfall!

Nu ska jag äta lite frukost och se om jag kan starta mig själv.

Effektiv eftermiddag och kväll

Svärmor och svärmoster är här och vips så hade vi lagat mat, ätit, hängt upp gardiner, tvättat fönster, vikt in tvätt, lekt massor och umgåtts.
Det är fantastiskt vad effektiv man blir när någon bara drar igång oss lite, speciellt end ag som denna då vi egentligen bara är trötta och sura.

Nu kollas det på barbapappa och äts lite. Eller ja, Melina äter, jag sitter och väntar på att hon ska lägga sig så att jag får börja smaska i mig de nya ballerina kexen som jag ännu inte smakat. Kladdkaka med vanijkräm.
Ja, jag vet, jag gillar itne de andra kladdkakeballerinakexen, så hur vågar jag då köpa de här, tänk om de är äckliga? Japp, jag har tänkt på det, så jag har naturligtvis köpt en paket med vanliga också, bra va?

Nu ska jag socialisera lite med familjen, när de väl är här.

Kan inte låta bli att fundera på om det är något mer som vi kan göra, när de ändå är här :-D

DET ÄR INTE LEKTID...

...mellan 02 och 06. Vi ska INTE gå upp och kolla på barbapappa, vi skaINTE sjunga imsevimse spindel. NEJNEJ, vi ska inte sitta och rita vid köksbordet. Mammas huvud är INTE en stol, banka INTE i väggen...

Ja, det där har Melina inte fattat.
Tillslut gick vi upp och jag tråkade ut henne med trista amerikanska pratprogram och jaja, vi sjöng imse vimse en eller par gånger...  Det är så lätt att vara konsekvent då man är trött och vet att man kommer att bli tröttare.

Var är ni?!?!

Ni kommenterar inte längre, har ni tröttnat på mig?

Nu vet jag att man inte ska blogga för att få kommentarer, men ni har ju skämt bort mig genom att engagera er lite då och då, nu blir jag ju orolig.
Ser i statestikmätaren att ni är här inne och läser, eller ja det vet jag inte om ni är, men ni kommer hit iallafall. Vet dock inte vilka som kommer, jag ser bara ip-nummer.

Nu ska jag sluta tigga kommentarer.
Sov gott i natt

Är du snäll?

Är jag snäll?

Vad är att vara snäll?

Ja du... Jag läser just nu boken  konsten att vara snäll av Stefan Einhorn. Det är andra gången som jag läser den, men det var några år sedan sist och det är en bra bok, som jag varmt rekommenderar.

Varför använder vi snäll som något nedlåtande och nästan lite dumförklarande?
Vill man inte vara snäll?

Jag vill vara snäll.
Inte snäll som i naiv och lättlurad. Inte snäll som mjäkig och medhållande. Nej, en snäll människa som vill hjälpa sina medmänniskor. En snäll människa som vill skänka en tanke, en sak, ett ord till någon som behöver det, men även till dem som bara blir glada av det.

Jag har jättesnälla människor omkring mig. Min svärmor är nog världens snällaste människa, tror jag. omtänksam, kommer ihåg om man sagt att man gillar elefanter och hipp som happ så kommer hon med en elefant. Hon bakar för att göra en glad, hon hjälper till och ingenting är någonsin jobbigt för henne. Hon tar ledigt från jobbet för att vara barnvakt, åker hit ofta, leker i timmar med melina, rensar mina blommor, syr upp mina byxor, ger oss en massa grejer.
Ja, hon gör massor för oss och för många andra i sitt liv.
Är hon då snäll mot sig själv?
Det vet jag faktiskt inte. Jag tror det. Jag tror nämligen att hon verkligen vill göra allt detta, att hon mår bra av det och trivs med det, och då är hon ju snäll mot sig själv också.
Hade hon gjort det för att inte vara till besvär, eller för att hon trodde att det krävdes av henne, att vi inte skulle vilja vara med henne annars etc, ja då hade hon inte alls varit snäll mot sig själv. Inte mot oss heller, för då hade vi ju utnyttjat henne utan att vi ens visste om det.

Nu blev det här väldigt privat, men jag hoppas att det inte gör henne något att jag tog upp henne som exempel.

Åter till mig, jag har flera snälla människor i min omgivning. Vi får en en massa begagnade kläder, vilket är väldigt, väldigt snällt eftersom vi har det lite taskigt med ekonomin när jag pluggar. Jag har en massa snälla människor som frågar hur jag mår och verkligen vill veta det. Jag har ett par stycken som jag vet att jag kan få stöd av nästan när som helst om jag skulle behöva det.

Vad mer är att vara snäll?

Jag anser att det faktiskt är att säga till folk då de har fel eller gör fel. Jag tycker inte om att gå runt och tro att jag vet en sak som sedan inte alls stämmer. Det är ju mer pinsamt än om jag blir rättad.

Jag tycker inte om att gå runt och göra fel eller såra folk utan att veta om det. Det gör mig osäker och jag ältar om jag gjort fel i veckor efteråt. En snäll människa säger till mig att den blev sårad eller frågar om jag menade på ett visst sätt då den inte förstått mig.

Vad är snäll för just dig och vill du vara det?

natten som gått...

...tillbringade jag vaken.

Satt och spelade lite på kvällen, pluggade när make och barn gått och lagt sig. Jag fungerar ju som bäst på kvällen så det gick rätt bra. Sedan började jag att snacka lite skit med en kompis på facebook, hade sjukt roligt. Hon har en underbar humor, säger jag eftersom jag delar den. Andra kan ju tycka annorlunda,  men de har helt enkelt fel.
Sedan skulle jag lägga mig, men då hade jag fått riktigt ont i huvudet. Kunde inte somna utan gick och tog en TREO. Treo innehåller koffein, lika mycket som en halv kopp kaffe. En del människor kan inte sova om de dricker en halv kopp kaffe på natten.
Jag tillhör den skalan, på flera olika sätt.
1. Jag gillar inte kaffe, så om jag dricker en kopp kaffe så kommer jag antingen spy hejdlöst, eller ligga och fundera på om jag har fått en stroke eller något annat som kan ge personlighetsstörningar. schizofreni eller multipla personligheter är inte heller osannolikt i ett sådant fall och det bör man ju vara uppmärksam på om man får.
2. Koffeinet gör mig piggare.

Alltså gick jag upp och pysslade lite, lagom vid halv tre, då jag hade blivit trött, så vaknade Melina. Typiskt, hon hade sovit som en stock hela kvällen.
Jag la mig där inne en lååång stund, sedan gick vi och bytte blöja och fixade välling. Sedan vaknade Maken och fick byta av mig lite, eftersom jag blivit hungrig och fått ännu mer ont i huvudet. Bytte av honom igen efter min mat och treo-paus.
För att förklara lite varflr jag envisas med att stoppa i mig treo mitt i natten, så kan jag nämna att det finns ingen annan huvudvärkstablett som hjälper mot min huvudvärk. Jo, det finns starkare tabletter, men dem har jag som reserv då det är jäkligt illa.
Nåja, tillbaka till sängen och där väntar en vaken Melina.
Jag vägrar naturligtvis att röra mig eller att leka eller något annat skoj, sådär mitt i natten.
Då tar hon till fulknepen. Hon har redan testat med att krama mig, med att ta mitt ansikte mellan sina händer och säga -upp! Hon har lagt sig på mig, hon har suttit på mig, hon har gungat på min mage och hon har sparkat på mig.
Sedan ligger hon och börjar göra rörelserna till en sång som handlar om en fjäril som flyger och larv och kryper. Mitt i allt i hop så kramar hon sig själv och säger puppa och ler lyckligt.
Jaha, supersött och jag är tvungen att pussa massor på henne och säga att hon är underbart gullig.
Nenjnej, det där är inte klartecken för att vi ska leka!

Halv fem somnade vi, tror jag... jag somnade iallafall då.

Vad jag ville säga med den här texten var egentligen bara att vi hade en kass natt och därmed tog oss en sovmorgon idag.
Sovmorgon för mig är egentligen inte att bara sova till åtta, men det verkar inte vara jag som bestämmer sånt här hemma.

passa på att...

...sov, sedan får ni inte mycket sovit.
...titta på en film, sedan får ni inte den tiden
...njut, de växer så fort
...ät, när du blir äldre blir du tjock
...roa dig, sedan hinner du inte det.

Känner ni igen något av det?
Varför säger man såna saker? Visst tiden går fort, visst man kanske lättare blir tjock då man blir äldre, men varför, varför måste man förstöra nuet med en sådan pessimism?

glass i stora lass

Vi har en riktigt mysig familjedag idag. Lek, bus, film, mat och nu efterrätt.
Slängde ihop en varm chokladsås, tog fram två sorters glass, skivade upp en banan, vispade grädde och hittade några maränger i skafferiet.  Vilken lycka för Melina (och mig) då hon fick plocka som hon ville, äta med händerna och bara en massa gott.
Maken hade stora problem med att inte börja torka rent allt hon spillde och kladdandet var kanske inte helt i hans smak, men vi var två mot en, så han fick ge sig :-)

Nu är det dags för lite barbapappa :-)

Prickigkorv...

Ja det är jag det. Korv är kanske nte det mest smickrande man kan komma på, men prickarna stämmer rätt bra.

Min hypotes är att jag har fått röda hund. Det är det enda som stämmer in rätt bra på min feber, ledvärk, huvudvärk och nu prickar.

Har varit hemma från skolan eftersom det går så många invandrarkvinnor där och de är kanske inte vaccinerade.  Skulle inte kunna ha på mitt samvete att kanske ha smittat någon som är eller kommer att bli gravid.

Nog om detta och från mig :-)

neger...boll?

Är det ok att säga negerboll?

Javisst är det det, enligt mig, iallafalll var det det väldigt länge. I 25.30 år av mitt liv så var negerboll och neger ett helt okej ord att använda.
Inte som något negativt, det var helt enkelt ett ord som jag var uppvuxen med. Lika okej att säga det, som att säga färgad eller svart om en människa.
Angående negerbollen så fanns det inte en tanke i min hjärna att folk kunde ta illa upp av det ordet. Lika lite som att de skulle kunna tycka att det var fel att säga finska pinnar, finnar i ansiktet mm.

Sedan började jag att tillbringa mer tid på nätet där jag kom i kontakt med människor som inte delade mina åsikter. För dem var neger och alla varialnter med det ordet fel, mycket fel. Nedlåtande och riktigt oförskämt.
Jag kämpade för min rätt att säga neger, för jag menade det inte som något negativs alls, bara att det betyder svart.
Så, hur länge ska man kämpa för en sån sak, och framförallt varför?

Jag accepterar inte att folk säger kärringar eller fruntimmer, inte heller blatte eller tjockis. Det finns många ord som jag inte alls accepterar att de används oavsett det är till mig eller inte. Jag tycker att de är nedlåtande och oförskämda och visar på en okunskap, eller en vilja att trycka ner eller hävda sig själv.

Så, varför skulle jag då kämpa för att få säga neger? Borde jag inte lära mig av mig själv och inse att andra människor tar illa upp, oavsett hur jag menar det eller vilken tradition jag har sedan barnsben?
Jag är en hyfsat smart människa, ganska socialt kompetent och har en viss empatisk förmåga, så att fortsätta att använda ett ord som gör så många upprörda och ledsna är inte ett alternativ.
Jag vet att i stortsett alla som är i min omkrets inte menar något illa med det, liksom en del inte menar något illa med ord som kärringar, men varför använda såna ord?

Jag gör det då och då, lite av vana och lite för att skämta med mina mindre politiskt korrekta vänner. Människor som inte tar det fel, och som vet om att jag menar det negativt, men jag vill inte använda det ordet offentligt eller på fb eller i min blogg.
Ok, jag vet, jag skriver det ju för fullt nu, men ni fattar.

För några år sedan kom det in en ny människa i mitt liv. En kvinna som senare fick ett barn, ett blandbarn. Det har en afrikansk pappa och en svenska mamma. Barnet är alltså brunt, med brunt lockigt hår.
Detta fick upp mina ögon ännu mer. Ska hon få höra ordet negerbollar och fråga sin mamma vad det är?
Ska hon bli kallad neger?
Nejnejnej!!!

Så, jaha, det gick ju sådär bra att inte blogga om något viktigt idag...

sjuk idag...

sjuk och sur, ja det är ledorden för mig just nu.

Feber i natt och ont i huvudet och ont i kroppen idag. Kanske feber nu också, men har inte kollat.
Iallfall så hinner jag inte vara sjuk, har massor att göra och är väldigt, väldigt stressad över det.

Detta gör mig inte på något lysande humör, så jag sitter på fingrarna (inte exakt nu då-9 för att inte ge mig in i några politiska diskussioner och inte skriva något blogg inlägg om allt det som jag förtillfället vill skriva om. Det finns ju en risk att jag inte kommer att tycka att det är lysande i morgon, det jag skriver i affekt idag.

klart att folk röstat på Sverigedemokraterna!

Jag förstår inte hur folk kan blivit förvånade över att de kom in.
De var inte så himla långt därifrån för 4 år sedan och på flera ställen kom de faktiskt med, men vad har hänt sedan valet 2006?
Ingenting.
Strategin är fortfarande att ignorera, tiga och idiotförklara dem.
Det där är en strategi som sällan funkar.

Om jag får generalisera lite och fundera på vilka som väljer sd, så får vi se var jag hamnar i resonemanget.

Lågutbildade unga människor.
De är arbetslösa, har lite pengar och känner sig maktlösa. De kanske upplever att de stora blocken inte ser dem.
De vill hitta en syndabock, så någon de kan skylla på. Invandrare.

Åter till detta senare

Vi människor har skyllt på olika folkgrupper de senaste 5000 åren, så varför inte nu?
 Innan har det mer eller mindre jämt varit Judar, men det är inte så aktuellt i sverige i dag. Dels gjorde muslimerna bort sig rejält då de började med all terror, men det beror nog också på att de syns mer. En judisk människa idag, lägger man knappt märke till men en muslimsk kvinna med sjal ser vi mycket "lättare" och många av oss har åsikter om det.
Judarna samlades ofta i grupper förr, liksom nu. De hade sin religion och sökte sig till likasinnade, liksom vi söker oss till likasinnade, liksom invandrare söker sig till likasinnade. Det var lite otäckt för "oss andra". (Vad vad det där för några, vad gör de och varför beter de sig så konstigt?)

Detta innebär att de här invandrarna som  "syns mest" dessutom rör sig i grupper. Då blir många lite reserverade och rädda för det okända.
Naturligtvis så vet de inte att de är rädda, förmodligen så "vet" de en massa om den här gruppen människor, saker som att de pratar för högt, gestikulerar för mycket, pratar på språk man inte förstår, förmodligen stjäl de och slår sina fruar och barn, för det är ju sånt man gör i de där kulturerna. Men rasist, nej absolut inte, självklart inte. De är lika mycket värda och de som "verkligen" behöver hjälp ska ju få komma hit, men de andra... Ja ni vet, de andra som bara kommer hit...  *menande blickar*

De som tänker så här är nog inte ungdomar, det är vuxna, medelmänniskor. Medelmycket pengar, eller lite mindre, medelutbildade, eller lite mindre.

Ungdomarna.
Ja de är trötta på att inte få jobb, trötta på att det är grupperingar och gäng i samhället, trötta på att inte synas av något av partierna. De förstår inte politikernas språk, de förstår inte alla löften som de inte tror på och kanske inte heller bör tro på. De kan inte identifiera sig med partiledarna.
Jimmie Åkersson kommer, han pratar lite mer på deras språk, han använder ord man förstår, han tar upp den känsliga frågan som invandring faktiskt är. Han är någon som de ser och förstår.
Att han blir ignorerad, hånad och utfryst stärker hans position. Han blir ju behandlad just som de där ungdomarna blir, då de inte får något jobb, ingen ser dem, ingen vill ha dem.

Har ni glömt hur det var att vara ung?
Nej, ni levde kanske inte ett sånt liv som jag levde, men jag hade lätt kunnat rösta på ett liknande parti då jag var ung om det funnits något då. Inte ett parti med de rasistiska åsikterna i grunden, eftersom jag var och är punkare i själ och hjärta, men ett parti som inte får vara med, som ignoreras, som tar upp en väldigt viktig fråga.

Nu generaliserar jag grovt, alla ungdomar är inte så har, alla medelmänniskor är inte så här, men 6 % av vår befolkning valde att aktivt gå och rösta på sverigedemokraterna.
De finns där ute, de finns förmodligen mycket närmare oss än vi tror och om de nu inte är rasister i full bemärkelse, så är det kanske dags att börja ta dem på allvar? Att börja se dem, att börja ta tag i de frågorna som är viktiga för just dem? Inte ignorera och håna. Se deras rädsla och maktlöshet.

Naturligtvis ska man ta rasisterna på allvar också, men om man på fullt allvar är rasiskt, med allt vad det innebär. Ska kanske lite snabbt förklara att rasist är något mycket, mycket värre än att vara lite främlingsfientlig.
Är man rasiskt bör man utbildas om förintelsen, rasbiologi (vilket knappt finns och framför allt innehåller mycket felaktigheter), kultur och ren biologi. Man bör intrigeras i med invandrare så att man öppnar ögonen och förstår att det är männikor, liksom vi. arken bättre eller sämre. 

Toppenkväll!!!! Lååångt...

Dagen började halvåtta. 

Lämnade M på dagis och åkte till arbetsförmedlingen, som öppnade 10. Åkte från arbetsförmedlingen eftersom klockan bara var 08. Åkte till allum för att köpa sulor till mina lånade skor. Maxi hade inte det, och maxi är den enda affären som är öppen innan tio.... Jag åt en svindyr frukost och väntade... 

Sedan åkte jag till Jenny och drack lite te. Fick prova en massa klänningar och bestämde mig för en silverfärgad som var väldigt fin. Jenny fixade även håret på mig, plattade och öste i ca 4 kilo hårsprej och någon deciliter glanssprej. Visste inte ens att det fanns sånt, men det blev säkert jätte glansigt och fint... Lite smink fick jag också på mig och lite lånade jag med mig hem. Hon litade nog inte helt på mitt gekås-puder som jag sa att jag hade... hon har Mary Kay 

Åter till allum, där nu en massa butiker hade öppnat. Jag började med att leta sulor till skorna, det funkade inte, skorna var verkligen för stora. Hittade i andra affären som jag var inne i ett par skor som äntligen passade! De sista i en någorlunda fin modell i hela butiken, av barnskorna. En jäkla tur! De var dessutom rätt häftiga och inte alls höga, så idag sitter jag här med helt obrutna fötter, vilket ska ses som en positiv överraskning. 

Skorna hittade 350 spänn, rätt dyrt för något som används så sällan, men å andra sidan så tyckte jag att det var rätt skoj att ha en fin klänning på mig, så det kanske jag gör om igen. Ska ta med den här Jenny ut på en shoppingrunda när jag får lite pengar, hon har riktigt bra smak!

Ok, då var det dags för en bh. Det fanns ingen, jag engagerade 2 av personalen på lindex, men de lyckades inte hitta något. Klänningen var djupt urringad. Fick iallafall ett litet linne av någon slag, det såg väldigt bra ut. 

Mot hemmet, med en utstyrsel som äntligen var klar, 2.5 timmar innan vi skulle åka :-D Det är skönt att vara ute i så god tid, inte alls stressande.

Sminkade mig och fick på mig kläderna och av mig kläderna och på mig kläderna och av mig kläderna. Om jag ska gå in på detaljer, för er som är intresserade av mina underkläder, så kan jag berätta mer. Jag testade

-vanliga trosor och strumpbyxor = inte bra

-vanliga trosor, strumpbyxor och stora hålla-in-magen-trosor. = inte bra 

(hålla-in-magen-trosorna var för stora och höll inte in något alls.)

-hålla-in magen-trosor och strumpbyxor= strumpbyxorna ramlade av.

-string-strumpbyxor-hålla-in-magen-trosor = det blev det. 

Den kombinationen förhindrade att strumpbyxorna pressade upp min mage så att  jag inte fick en läcker hylla strax under brösten. 

Nog om detta, mot festen. Ja en parentes, svärmor hade kommit och hon och Melina funkar så kanonbra tillsammans. Hon går direkt ner på Melinas nivå och sitter och leker och har fullt fokus på Melina. Det är kanonskönt att veta och allt går alltid jättebra med de två :-)

Festen inleddes med en bussresa till marstrand. Vi satt med en hög trevliga arbetskompisar till maken och hade det skoj. Det är väldigt trevliga människor och jag har rätt lätt för att snacka med de flesta. 

Väl där snackade vi med andra och samma och väntade på maten och bordsplaceringen. 

Bordsplaceringen var perfekt. Satt bredvid en av våra bästa vänner och snett mot mig satt hans fru. Mitt emot mitt satt maken och bredvid honom en mycket trevlig kille. På min andra sida satt en man som jag känner väldigt ytligt, men efter den här kvällen så lärde jag känna en helt ny sida av honom, himla skoj och en perfekt bordsplacering :-)

Förrätt blev skaldjur för en del och parmaskinka med sallad för mig. 

middag blev en mediumstekt stor köttbit med potatisgratäng.

efterrätt blev chokladcheesecake. 

Till detta en massa vin och andra effektiva drycker som gjorde mig lite snurrig. 

Bandet som spelade var kasst, hade för hög volym och rätt uppmärksamhetskrävande. Det var ju mycket trevligare att prata med människorna än att höra på det där bandet. 

Tal, dessa tal... Ja de var trista, så var det med det.

Sedan stod vi och pratade och umgicks med en massa människor. Maken är ju inte så spontansocial som jag är, så han parkerades i ett hörn, ståendes och pratandes med de som kom dit, vilket var rätt många så han är ju omtyckt iallfall. 

Jag var där och sedan rantade jag runt och pratade med en massa jag inte kände, däribland lite högre chefer och annat pack. Berättade hur bra min man var och att han borde få högre lön. 

Skojade bara, klart jag inte gjorde, men jag diskuterade pengar och lönenivåer med en man som jag inte alls vet vem han är, men  jag har en aning om att han är en av de första på företaget och därmed kanske lite högre upp. 

Jag sa att det mest primära för att få hålla kvar kompetent personal är att klimatet är bra och att man får bra löneökningar utan att behöva byta jobb. 

Jag har ingen aning om han vet vem jag är... och om jag har gjort bort mig nu :-D 

Det är kul hur man kommer in på så olika ämnen så snabbt med olika människor. Jag pratade om allt ifrån insekter till hur man dödar möss, via homosexualitet, gymnastik och tatueringar. Husbygge, skola, barn och graviditet och såklart en massa annat. Det lönar sig att vara intresserad av rätt mycket, då är det lätt att finna samtalsämnen med främlingar :-)

Nog om detta. Bussen hem gick 01 och sedan fick vi skjuts hem av våra vänner. 

Somnade och sov till 10. Svärmor hade Melina hela natten och på morgonen, himla skönt!

Idag är jag trött, men glad och vet ni vad? Jag kände mig riktigt snygg igår och fick en massa komplimanger för både hår, klänning och vikten!

Festproblem...

Vi ska ju gå på en stooor fest på fredag, ett företag som bjuder maken och mig på fest och då ska man ju vara lite uppklädd. 

I mina ögon är uppklädd ett par jeans och en top, om jag ska vara riktigt fin så sitter dessutom jeansen bra, fast nu äger jag ju inga byxor som sitter bra, en nackdel med att gå ner i vikt. 

Iallfall, jag ska få låna en klänning av en kompis och en granne kom in med 3 par skor som jag kunde testa. Det är nog bara ett par som passar till den här outfiten, men jag har ett annat par i reserv som en vän till mig lånat ut. Dock är de ungefär 4 dm höga och eftersom min fot bara är 2dm långa så är det en fysisk omöjlighet att gå i dem, dessutom så är de lite stora...

Nåja, jag ska skaffa en sula eller något annat som man kan lägga i skorna och sedan om det inte funkar så kör jag dubbelhäftande tejp i dem. Det borde göra så att de inte ramlar av. 

På fredag, det är i morgon... vilket slog mig en en stund sedan. I morgon är inte jättelångt bort, vilket är dumt eftersom jag inte har de där sulorna ännu och inte har några strumpbyxor eller vad man nu har under. 

Strumpbyxor ja.... jag ska det vara för tjocklek på dem då? 

Det är en hel djungel med olika sorter, tjocklekar osv. 

Klänningar har inte fickor, iallafall inte vanligtvis... Jag har alltid fickor, närmare bestämt alltid minst sex fickor, varav jag har grejer i minst tre av dem. 

Jag har plånbok, almenacka, telefon, nycklar, pengar, penna, napp, pappersbitar, kvitton och lite annat som hamnar där. 

Många av de här sakerna är kanske inte superviktiga att ta med sig på en fest, men en del av dem kanske behövs. Jag tänker då främst på plånbok och telefon, och kanske inte lika mycket på napp och kvitton. 

Ska jag skaffa mig en liten fånig väska som jag kan festa bort och därmed förlora allting som jag lagt i den, eller ska jag skita i att ta med allting? 

Man borde kanske ha med sig lite smink och bättre på lagret under kvällen, så tänker jag alltid när jag går ut, men jag har på allvar verkligen inte bättrat på något alls sedan jag var tjugo eller så. Jag hinner inte, jag festar ju och har det kul!

På något sätt så hade det varit enklare att lagt tid och kraft på att hitta ett par jeans att ha på sig, så hade många av de här problemen försvunnit av sig själv...

Jaja, nog för nu, jag återkommer då jag kommit på fler problem. Nu ska jag intensivläsa lite religion, så att jag vet vad läraren ska prata om idag :-)

Skulle vilja ha en stor familj

Ibland önskar jag att jag levde i en stor familj, kanske inte just den jag själv producerat, men att ha en massa syskon och kusiner och kusinbarn och sånt. Att det firas födelsedagar tillsammans, att man träffas och bara vet att man tycker någorlunda om varandra, för det gör man nig oftast, även om man kanske avskyr varandra där i mellan. Att melina skulle ha en massa människor runt sig som helt enkelt bara finns kvar.
I vårt liv bygger våra relationer på vänskap eller kompisskap eller kanske bara grannskap, bland oss vuxna Det är inte något som man känner sig trygg och säker i. De allra flesta av de människorna finns inte kvar i våra liv om 15 år.
En kusin, ja den finns kvar, någonstans i bakhuvudet och i hjärtat, även om den inte alltid finns så nära i vuxen ålder.
Jo, Melina har en kusin, men hon träffar honom aldrig och jag hon vet inte vem det är och han vet nog knappt vem hon är.
Jag tycker att det känns rätt tomt, att inte tillhöra en stor släkt med människor i alla generationer.

En jobbcoach...

Ja det hade jag tänkt att försöka att få. Man ska vara inskriven på arbetsförmedlingen, så det är jag nu, men det kanske kan vara svårt ändå. Jag ska åka dit och prata med dem i morgon, och så ska jag vara så övertygande som jag bara kan, så att jag får en, fastän jag pluggar.
Behöver nämligen lite hjälp att komma på vad jag ska bli :-)

Var hon en klok man idag och pratade lite om mitt liv. Han föreslog att jag skulle sänka mina krav på mig själv lite, att jag inte måste vara bäst på allt, dvs skolan, utan att vara lagom bra är alldeles lagom bra.
Eftersom jag har varit deprimerad så är jag extra känslig för att kanske bli det igen och att då har väldigt höga krav på sig själv, både hur man "ska" vara och på att vara bra kan vara knäckande.

Jag ska fundera lite på hur bra jag behöver vara egentligen, men det är en trygghet att vara bra, att veta vad man pratar om (i skolan). Dessutom så är ju allt ofantligt intressant!

Att skriva...

Att skriva är inte så svårt... tror man.
Eller, ja en del tycker att det är svårt, men många inser nog att just jag inte tycker att det är så svårt och att jag kan få ihop ganska mycket ganska lätt, men då misstar de sig. Jag skulle skriva en artikel idag och det tog mig flera timmar. Mest på grund av att jag inte kan ljuga, vilket vi fick göra, så jag har tillbringat lång tid med att googla på antika vaser som är snordyra.

Nu funderar jag på att ge mig på religionsuppgiften. Den ska vara klar på torsdag, så det är hög tid.

Vad är gud för dig?

Små utmaningar i livet...

Idag är jag supertrött, dotterns var vaken i flera timmar i natt och därmed jag också... Jag kan inte hantera sömnbrist, jag mår riktigt dåligt.

Iallfall, jag bestämde mig för att åka in till stan och handla upp småslattar på diverse presentkort som jag hade.
Det var första utmaningen, jag ville egentligen lägga mig och sova i några timmar, men då vet jag att jag inte somnar i natt.
Andra utmaningen var att inte åka och köpa godis, för att det var lite synd om mig... Klarade den också.
En tredje utmaning var start i backe. Det är inget problem för mig, jag är bra på att starta i backe och jag rullar aldrig någonsin bakåt, men så står man där i parkeringshuset, med en bil som slickar baklyktorna på en och genast blir jag nervös och fånig. Stänger av radion, hissar upp fönstret och har full koncentration på bilen bakom. Inte på vad jag gör, något som man annars skulle kunna tycka var en fördel, nejnej, bilen bakom är hårdbevakad och så kör jag iväg, upp, perfekt... Svettig parkerar jag och är lite stolt över mig själv... igen.
De sista utmaningarna var att jag inte åt på mac Donalds eller pizza hut, eller svängde förbi Jonsens café på vägen hem...

Jag vill klippa mig...

Jag klippte ju av en del av mitt långa hår för ett tag sedan, men jag blev inte nöjd. Jag skulle vilja gå till en riktigt bra frisör och de som jag har hört är väldigt bra är salon victor i göteborg. Jag har varit där en gång, men var inte modig nog för att verkligen utnyttja deras kunskap, jag klippte topparna.
Nu vill jag ha en snygg och lätt frisyr med slingor som livar upp det lite.
Tyvärr är det alldeles för dyrt för oss att spendera så mycket pengar på att "bara klippa lite hår", jag väntar ju fortfarande på csn-pengarna och det är inte jättebilligt att gå på diet och att köpa kursböcker.
Nu hoppas jag att via http://servedby.jumpdisplay.com/v2/click/w/3414/z/0/b/1920.html 
vinna ett presentkort där, eller på något annat bra ställe, så att jag kan bli lite snygg i håret. 

Tycker att jag är värd det, nu när jag äntligen vågar ha håret på något annat sätt än jag haft det de senaste 20 åren...

vin och mat...

Ja det har helgen bestått av. Jag lyckades inte hålla dieten under tjejmiddagen, så jag har ätit och äter fortfarande.
Eller, jag  ska inte skriva att jag inte lyckades, jag valde aktivt att äta, då det var mycket spännande mat och så kände jag mig rätt tråkig som inte skulle äta.
Eftersom jag mår kasst de första två dagarna efter att jag börjar en diet eller efter en "syndig" kväll med mat och jag ska äta på fredag igen, så tyckte jag inte att det var värt att börja med dieten nu direkt. Jag äter den här veckan och drar igång sedan igen, då hoppas jag på att jag kan köra ett tag utan avbrott.

Idag skulle en vän till mig kommit hit med sin dotter, men tyvärr so hade hon en massa att göra på hemmaplan och skickade ett sms till mig att vi kunde komma dit. Jag missade såklart det, det gör jag alltid. Vårt bredband är svajigt, så jag lyckades inte se meddelandet på fb, så jag satte igång med en massa matlagning på förmiddagen och hade bokat med en annan kompis på eftermiddagen och kunde inte alls åka till henne. Nu kommer det att dröja ännu längre tid innan vi ses och innan våra ungar får leka, de är nämligen supergulliga tillsammans.

Ja, det väcker frågan i mig. Jag har en del kompisar som har barn, men våra barn känner inte varandra alls. Det är en ren vuxenkontakt mellan mig och mina kompisar. Varför engagerar vi oss inte lite så att ungarna lär sig leka tillsammans så att vi vuxna kan umgås och träffas, trots att barnen ibland är med?
Alla ungarna är ju mer eller mindre i samma ålder...
Ja jo, naturligtvis så måste vi träffas utan också, vi måste ju få prata och pyssla ifred, men ja ibland...

Nu ska jag lägga mig, natten har kommit och jag är trött.

Det är nog ditt fel...

Jag tycker att det är min mans fel att jag inte förstår matematik. Hade han bara varit lite bättre på att lära ut och förklara så hade jag förstått mer. Hade han bara sagt, men sätt dig du och plugga så tar jag hand om dottern, så kan du ropa så fort du behöver hjälp. 

Jag tycker att det är mina geners fel att jag går upp i vikt lätt, och att jag har pco gör det hela ännu värre, såklart. då hamnar allt på magen och jag ser ut som en tunna.  

Tänk om man vore en sån som kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt.

Jag tycker att jag hade kassa lärare på gymnasiet som lät mig gå igenom hela det med urusla betyg, vilket har gjort mig en stor otjänst nu. De borde inte släppt igenom mig och de borde ha tagit tag i mig.

Jag tycker att det är mina kompisar från högstadiets fel att jag ofta känner mig utanför och ensam. Att jag behöver mycket bekräftelse och inte vågar ta tag i en annan människa och säga; Du där, ska vi plugga ihop efter skolan?

Jag tycker att det är en specifik killes fel att jag hade ätstörningar i många år och fortfarande har ett något sjukt ätbeteende. 

Jag tycker att det är min diets fel att jag inte är lika smart och har lika lätt att lära nu som jag "brukar" ha. Jag blir sur och irriterad och lägger ner. 

Jag tycker att det är en viss killes fel att mina svensk-lektioner inte är så roliga. Han tar för mycket plats och är rätt otrevlig.

____________________________________________________________________

Nej, naturligtvis så är det mitt ansvar att be om hjälp från dem som jag tror kan hjälpa mig. Jag ska såklart fråga om det är ok att jag sätter mig några timmar när han är hemma och kan suporta mig, inte vänta på att han ska fråga mig det. 

Visst är det genetiskt hur mycket fett man lagrar och hur lätt, men jag vet att jag bestämmer vad jag äter, hur mycket och varför och det har en direkt koppling till hur jag kommer att se ut i kroppen.

Ja, mina lärare var kassa och jag är förvånad över att de gjorde som de gjorde, men vad hjälper det mig att gräma mig över det nu, 15 år senare? Jag är naturligtvis glad över att jag får chansen att läsa in en massa roliga ämnen nu och inte sitter fast på ett jobb som jag kanske avskyr.

Visst påverkade mina högstadiekompisar min självkänsla, men varför låter jag dem påverka den nu? Vad har jag att förlora på att fråga någon om vi ska plugga ihop, eller ringa en bekant och se om vi ska ta en fika? Det värsta som kan hända är inte att de säger nej, det är att de säger ja och visar sig vara onda och elaka, men det är en väldigt liten risk.

Visst påverkade han mig att få ätstörningar, men det finns hjälp att få och framför allt, det finns hjälp att ge sig själv och jag är ju frisk nu! Jobbiga år, men nu efteråt så är det mycket bra erfarenheter.

Ja, visst är det min diets fel att jag inte tänker likabra som innan, men det är knappast min diet som har bestämt att jag ska gå på den. Det är helt och hållet självvalt.

Svensklektionerna ja... Ja han tar plats, men varför ska då jag vara tyst? Nejnej, naturligtvis så ska jag ta den platsen som jag tycker att jag ska ha, vilket är rätt mycket eftersom det är ett sånt ämne. Så, han får minsann dela med sig, eller bli undanskuffad, för här kommer jag.

Visst är det intressant hur olika man kan tänka, beroende på om man är ett offer eller en... ja, motsatsen är ju en förövare, men det kan man nog inte kalla det. Jaja, ni förstår förmodligen helt och hållet hur jag menar

Klä dig efter din ålder, människa!

Jaha, och vad är det?
Vad ska en trettioårig kvinna ha på sig för att det ska anses vara lämpigt?
Vad ska en femtonåring ha på sig?
Och framförallt, vad FÅR en sextioåring ha på sig?

Ja det är "får" för man hör lite då och då att äldre kvinnor klär sig som en tonåring, eller inte efter som ålder eller liknande kommentarer. Mer sällan hör man samma sak om män, hur kommer det sig?

Detta väcker så många frågor i mig at jag nog får tänka lite till på det här.

Vem bestämmer vad som är rätt och vad som är fel?
Är det inte viktigast att personerna som klär sig, trivs i vad de har på sig?

Hur kommer det sig att andras utseende och klädval är så viktigt för andra?

Att jag kom att tänka på detta nu var en diskussion som jag hörde i morse i ett väntrum och det fick mig att börja fundera lite.

Fördomar mot andra människor.

Det finns en kille som går på samma kurs som jag går. 

Han sitter och gungar rastlöst med benet, han engagerar sig inte i lektionerna, han svarar lite lätt nedlåtande då han säger något och han har en attityd som är överlägsen. 

Det är det mest opartiska som jag kan skriva om honom.

Jag tycker att han är dryg, överlägsen, nedlåtande och har en stil som jag absolut inte alls klarar av, allt detta utan att ens ha pratat med honom med är 30 sekunder. 

En kursare till mig pratade med mig om honom, efter lektionen. Då hade han berättat att han inte tyckte att en ledare ska vara demokratisk och på gruppens nivå, utan att en diktatorisk stil är bättre och att om han vore ledare så hade han bestämt allt. 

Hon sa att hon inte gillade såna som honom, att han var hemsk, diktatorisk, bestämde allt, att om hennes dotter kom hem med en sån så skulle hon... ja jag kommer inte i håg vad hon sa, men det var inget bra. 

Jag pratade lite allmänt, jag sa att han förmodligen hade mycket att bevisa för sig själv, att hans självkänsla var låg och att han då försökte verka bättre än andra mm. Hon hävdade att han minsann inte var så smart. Hans pappa var en diktator i hemmet och att han kanske blivit slagen. 

Jag frågade om hon kände honom, hade träffat honom innan? Nej, hon känner honom lika mycket som jag gör

Tillslut insåg jag att hon pratade om honom som utlänning. Då blev jag främst rätt förvånad. Jag började nämna att alla invandrare absolut inte är som han och att jag vet förhållanden där kvinnan styr allt med järnhand och mannen inte har något att säga till om och annat. Hon förklarade att det såklart fanns invandrare som var undantag. 

Undantag? Det i min värld är han ett undantag, utbrast jag. 

Nu efteråt så inser jag hur mycket den situationen visar för mig. 

Först och främst så ställde jag mig genast på den utsattes sida. Alltså försökte jag förklara ett beteende som jag verkligen inte gillar och en person som jag innerst inne hoppas att jag aldrig behöver samarbeta med. 

Intressant, varför gör jag så? 

Ja, för att jag vill vara en person som kan stå för vad jag säger och gör och inte tyst lyssnar på andra och inte ifrågasätter då jag anser att de har fel. Detta är inte det minsta bra då man vill ha nya kompisar eller passa in i en grupp, men man ska ju leva med den man är också...

En annan sak jag lärde mig, igen... Var hur mycket fördomar det finns i samhället. Hur fort en person döms och att då hela dess grupp är "fel". En dryg invandrare betyder inte att alla är det, inte ens om de är fem...

Den tredje saken jag lärde mig är att jag också dömde honom. Jag gav honom ingen chans innan jag bestämde mig för vad jag tyckte om honom. Jag ska försöka att få hamna i hans grupp någon gång så att jag får lära känna just honom, lite mer. 

Nu är jag rätt säker på att några av er kommer att hålla med i det hon tycker, men fråga er då varför ni gör det? 

Hur kan du tro att du vet något om en annan människa som du inte känner? 

Vet du vad den känner innerst inne? 

Varför den blivit som den blivit?

Varför den gör som den gör?

Förmodligen inte, så anser du dig då ha rätten att döma ut den personen och kanske alla av samma ursprung, eller kanske till och med alla som inte är som du? 

Saknar, saknar och saknar!

Nu sitter jag här och saknar make och barn för fulla muggar.
Känner mig ensammast i världen och alldeles övergiven.

Intressant att man kan vara hur ensam som helst, utan att känna sig ensam, men sedan är det något som utlöser känslan.
I mitt fall kan det vara att jag ser att andra umgåtts med varandra eller som nu, Min dotter är påväg hem efter att ha varit borta sedan igår. Nu bubblar det i magen av förväntan, men det gör nästan ont i bröstet av ledsenhet och ensamhet. ÄR extra känslig och reagerar ledset på allting, men snart, ja väldigt snart så kommer hon och då är det skitsamma att andra umgås och har det trevligt och jag är här ensam :-)

Att ignorera folk...

Jag kom att tänka på det när jag stod och stekta lite mat alldeles nyss.

Jag har en... tja ingen vän, men någon jag känner, typ. Oroa er inte, jag det är absolut inte någon av er som jag vet läser bloggen, så ta inte åt er över huvudtaget nu.
Hon pratar mycket och om allt möjligt, ger inte speciellt mycket utrymme till andra, vad jag har sett. Iallfall så kan hon helt låta bli att svara då man säger något. Detta oftast när vi är i en liten grupp eller  då barnen gör något som kanske kräver ett uns engagemang, men ja lite för ofta för att det ska vara bekvämt eller ens trevligt.
Vet inte om hon gör så mot andra än mig, vi umgås inte speciellt tätt eller med en massa andra människor, egentligen. Det kan alltså vara mig som hon finner lite ointressant eller rent av kanske inte alls gillar.

Men och ett stort MEN till och med. Man gör inte så. Det är en välkänd härskarteknik att ignorera andra människor, och ja, det är en härskarteknik även om man inte menar det så aktivt. Det är dessutom oartigt och inte så som man umgås med varandra i vårt samhälle.
Hon kanske inte hör? Jag kan förstå att man inte hör ibland, men jag väldigt svårt att förstå att man inte hör att det sägs något, även om man inte hör exakt vad och då är det inget större problem att fråga vad den andra sa.
Det blir ännu tydligare då en annan människa är med i "gruppen" Då är det ingen av dem som ger respons på det jag säger. Jojo, klart att de gör, men väldigt ofta så säger jag något och så är det helt tyst i några sekunder innan de börjar att prata om annat.

Jag tror verkligen inte att det är medvetet, för något sånt vill jag inte tro om de människor som jag då och då stöter ihop med, men jag får erkänna att jag drar mig lite för att hamna i de situationer där jag kan stöta på dem.  Det påverkar faktiskt våra liv lite mer än jag skulle vilja och därför är detta ett problem för mig.
Jag skulle vilja att det inte var så, eller att jag kunde umgås med dem utan att bry mig om att jag blir ignorerad ibland.
Jaja, jag kanske inte är den mest smidiga personen alltid och jag slänger ur mig rätt korkade saker då och då, mest när jag är lite osäker och vill säga något smart. Lyckades tex förolämpa en granne härom veckan genom att antyda att hon är mycket äldre än jag är. Det stämmer inte, eller rättare sagt jag vet inte alls hur gammal hon är, men jag anar att jag inte är 25 längre, även om jag tror det rätt ofta. Jag ska ta upp det med henne om vi träffas någon gång och det blir läge, för det gnager i mitt samvete...

Sådär ja, nu har jag fått bloggat av mig, men inte fasen hjälpte det. Jag kommer fortfarande att fundera över detta.