Saknar, saknar och saknar!

Nu sitter jag här och saknar make och barn för fulla muggar.
Känner mig ensammast i världen och alldeles övergiven.

Intressant att man kan vara hur ensam som helst, utan att känna sig ensam, men sedan är det något som utlöser känslan.
I mitt fall kan det vara att jag ser att andra umgåtts med varandra eller som nu, Min dotter är påväg hem efter att ha varit borta sedan igår. Nu bubblar det i magen av förväntan, men det gör nästan ont i bröstet av ledsenhet och ensamhet. ÄR extra känslig och reagerar ledset på allting, men snart, ja väldigt snart så kommer hon och då är det skitsamma att andra umgås och har det trevligt och jag är här ensam :-)