Jag tycker att det är min mans fel att jag inte förstår matematik. Hade han bara varit lite bättre på att lära ut och förklara så hade jag förstått mer. Hade han bara sagt, men sätt dig du och plugga så tar jag hand om dottern, så kan du ropa så fort du behöver hjälp.
Jag tycker att det är mina geners fel att jag går upp i vikt lätt, och att jag har pco gör det hela ännu värre, såklart. då hamnar allt på magen och jag ser ut som en tunna.
Tänk om man vore en sån som kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt.
Jag tycker att jag hade kassa lärare på gymnasiet som lät mig gå igenom hela det med urusla betyg, vilket har gjort mig en stor otjänst nu. De borde inte släppt igenom mig och de borde ha tagit tag i mig.
Jag tycker att det är mina kompisar från högstadiets fel att jag ofta känner mig utanför och ensam. Att jag behöver mycket bekräftelse och inte vågar ta tag i en annan människa och säga; Du där, ska vi plugga ihop efter skolan?
Jag tycker att det är en specifik killes fel att jag hade ätstörningar i många år och fortfarande har ett något sjukt ätbeteende.
Jag tycker att det är min diets fel att jag inte är lika smart och har lika lätt att lära nu som jag "brukar" ha. Jag blir sur och irriterad och lägger ner.
Jag tycker att det är en viss killes fel att mina svensk-lektioner inte är så roliga. Han tar för mycket plats och är rätt otrevlig.
____________________________________________________________________
Nej, naturligtvis så är det mitt ansvar att be om hjälp från dem som jag tror kan hjälpa mig. Jag ska såklart fråga om det är ok att jag sätter mig några timmar när han är hemma och kan suporta mig, inte vänta på att han ska fråga mig det.
Visst är det genetiskt hur mycket fett man lagrar och hur lätt, men jag vet att jag bestämmer vad jag äter, hur mycket och varför och det har en direkt koppling till hur jag kommer att se ut i kroppen.
Ja, mina lärare var kassa och jag är förvånad över att de gjorde som de gjorde, men vad hjälper det mig att gräma mig över det nu, 15 år senare? Jag är naturligtvis glad över att jag får chansen att läsa in en massa roliga ämnen nu och inte sitter fast på ett jobb som jag kanske avskyr.
Visst påverkade mina högstadiekompisar min självkänsla, men varför låter jag dem påverka den nu? Vad har jag att förlora på att fråga någon om vi ska plugga ihop, eller ringa en bekant och se om vi ska ta en fika? Det värsta som kan hända är inte att de säger nej, det är att de säger ja och visar sig vara onda och elaka, men det är en väldigt liten risk.
Visst påverkade han mig att få ätstörningar, men det finns hjälp att få och framför allt, det finns hjälp att ge sig själv och jag är ju frisk nu! Jobbiga år, men nu efteråt så är det mycket bra erfarenheter.
Ja, visst är det min diets fel att jag inte tänker likabra som innan, men det är knappast min diet som har bestämt att jag ska gå på den. Det är helt och hållet självvalt.
Svensklektionerna ja... Ja han tar plats, men varför ska då jag vara tyst? Nejnej, naturligtvis så ska jag ta den platsen som jag tycker att jag ska ha, vilket är rätt mycket eftersom det är ett sånt ämne. Så, han får minsann dela med sig, eller bli undanskuffad, för här kommer jag.
Visst är det intressant hur olika man kan tänka, beroende på om man är ett offer eller en... ja, motsatsen är ju en förövare, men det kan man nog inte kalla det. Jaja, ni förstår förmodligen helt och hållet hur jag menar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar