Jag är nog väldigt svår att älska.
Jag gör inte livet lätt för min omgivning. Jag tänker för mycket, jag analyserar, jag är inte speciellt rolig eller glad, jag är rätt allvarlig och tråkig. Jag känner mig obekväm när jag inte tror att folk gillar mig och då blir jag stel och ännu tråkigare. Jag behöver mycket bekräftelse, jag behöver uppskattning, jag vill vara jävligt bra, jag vill kunna massor, jag drar mig inte för att rätta folk då de har fel, jag är egocentrisk.
Jag försöker vara snäll, jag försöker låta alla vara med, jag försöker stå på den "svagas" sida, jag försöker vara glad, jag försöker synas, jag försöker kallprata eller hitta ämnen som kan vara intressanta för andra, jag försöker vara intresserad, jag försöker vara trevlig, jag försöker vara rolig, jag försöker vara charmig.
Jag misslyckas.
Ni behöver inte alls kommentera. Skrev detta bara som självterapi!
tisdag 19 oktober 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vilket märkligt inlägg Jessica...
SvaraRaderaDu är en av de roligaste personerna jag känner, förmodligen den enda jag känner med exakt samma märkliga humor som mig.
Men det vet du ju! :)
Maria, din och min humor är utöver det vanliga. Har inte den relationen till speciellt många.
SvaraRaderaNär jag bara är jag är jag supertrist.
Alla:- Skrev inte detta för att ni ska säga emot, skrev den i terapeutiskt syfte för min egna skull!
Jag kan däremot hålla med om att du är betydligt mycket mer bekräftelsesökande än du BEHÖVER vara! Det finns ju massa människor som gillar dig för just den du är, inte för någon som de vill att du ska vara. Inkluderat mig.
SvaraRaderaSen är jag precis likadan själv, jag behöver uppskattning och jag vill framför allt vara jävligt bäst på allt jag gör! Det är en sak som är svår att släppa... Så där kan jag tyvärr inte ge dig några råd eller så...
Varför är man så då?
SvaraRaderaEller, jag vet ju varför. självkänsla är nyckeln, men var kan man köpa det då?