Jag får nog erkänna...

att den här bloggen ligger i lite vila.
Dels så mår jag kanske så bra tt jag inte behöver skriva av mig mer och dels så är detinte så mycket respons att det känns betydelsefullt att skriva något. Jag vet att många läser, men väldigt få kommenterar, så då tappar man ju lusten lite.

Här inne http://jesseshantverk.blogspot.com/
Har jag mina hantverk som jag gör. Ni är mycket välkomna att komma in där och titta runt.
Snart kommer det upp julkort och juldisktrasor, men nu är det bara vanliga målade disktrasor med roliga och snälla texter på och så är det såklart några handgjorda kort också.
Det finns lite olika trasor utan text, som man själv kan bestämma vad det ska stå på dem.
Välkomna in och titta runt lite och jag vore jättetacksam om ni ville dela med er till era vänner :-)

Kram och hej på ett tag

vill jag tro gott om folk?

Nu skriver jag i rent terapeutiskt syfte, så det blir lite svamligt.

Jag har länge tänkt att det är bra att vara snäll, att hjälpa folk, att ställa upp, att jobba gratis till och med. Jag hjälper vänner, kompisar och bekanta. Jag litar på att folk gör som de sagt att de ska göra, eller iallfall har som målsättning att göra det. Säger någon att de ska komma hit, ja då tror jag att de kommer att komma, säger någon att de ska hjälpa mig, ja då tror jag att de ska det. Säger någon att de vill träffa mig, att jag ska få något, att jag ska få jobba för dem, att de ska ringa, att de tycker om mig och att vi är vänner ja då tror jag det.
Jag går in i alla nya och en del gamla relationer med tanken att folk gör som de säger, att folk vill väl, att folk finns i mitt liv, för mig, så som jag uppriktigt tror att jag finns för dem.
Och så blir jag besviken... igen....

Är det någon som jag tycker mycket, mycket om, jag då förlåter jag, glömmer och hoppas vidare. Till slut kommer det väl en gräns där också, men den är långt, långt fram.
Är det en ny relation, ja då hoppas jag, förlåter och tror ett bra tag, för jag tror verkligen att folk är lojala och gör som de säger att de vill, men jag blir besviken och ledsen.
Ganska mycket på människan som gjorde (eller inte gjorde) något mot mig, utan på mig själv. Hur kunde jag ännu en gång lägga flera månaders vänskap på något som bara försvann? Lägga ner en massa jobb och engagemang på någon som sedan svek? Hur kunde jag ännu en gång gå och vänta och tro att jag skulle bli vald, bli prioriterad?

När ska jag lära mig? Jag har länge, länge sagt att jag inte vill lära mig, att jag vill tro alla om gott, tills motsatsen är bevisad. Jag menar inte att folk är onda, jag menar bara att folk snackar jävligt mycket, men när det gäller att göra som man sagt så brister det alltför ofta.

Vill jag lära mig? Jag tror att jag måste det, för min skull, men jag vill själv inte vara en sån människa igen, för jag har varit det innan och jag är inte stolt över den jag var då.

Så, nu ska jag lägga mig och så ska jag läsa igenom detta i morgon och se om jag håller med mig själv.

vi var på bio...

Såg på Transformers 3 igår.
Den filmen lärde mig:
Goda robotar (kallar dem robot i fortsättningen oavsett vad de borde kallas) har blå ögon
Onda robotar har röda ögon.
Onda robotar drägglar
Onda farkoster har meningslösa tentakler som hänger och slänger
Det finns inga kvinnliga robotar
Det finns få kvinnor som kan vara med och rädda världen
McDreamy (greys anatomy) visar sig ha andra roller. Okej, jag vet, han har ett annat namn på riktigt!
Kvinnor får vara längre än män, om de är snygga
Den kvinnliga huvudrolls-innehavaren hade många tänder, vilket syntes eftersom munnen var halvöppen större delen av tiden.
Det behövs bara 3 kvinnor som syns mer än 10 sekunder totalt i filmen.
1. Kvinnan som är snygg och som dem manliga huvudrolls-innehavaren kan rädda.
2. Kvinnan som är mindre snygg, men bitchig. Naturligtvis blev hon överkörd i slutet
3. kvinnan som står undergivet i bakgrunden och håller med kvinna nummer två om allting.

var den då bra?
Ja... det smällde en del, det var någon slags handling och det finns massor av utrymme för att göra nummer 4, 5 och 6

Jag är ganska trogen jag, vilket förmodligen är rätt korkat

Jag menar inte sexuellt, ledsen om jag gör er besvikna. Eller jo, jag är trogen där också, men detta kommer inte handla om sån trohet. Detta kommer att handla om känslor. 

De flesta människor tycker jag inget speciellt om, ett fåtal tycker jag direkt illa om, och en hög tycker jag mycket bra om, men i det stora hela så tycker jag inget speciellt om de flesta människor som jag råkar på i livet. 

Det är skönt, man bryr sig inte så mycket.

Detta ska inte handla om dem, detta ska handla om dem som jag en gång har kommit att börja tycka om. När jag väl tycker om någon, ja då ligger den känslan kvar, länge, länge. Jag pratar om år, även om kontakten mellan oss är borta. Även om personen övergivit, sårat eller svikit mig. Jag tycker om. 

Detta upptäckte jag idag när jag fick höra av någon att en annan person har råkat illa ut och blivit dåligt behandlad. Känslorna vällde upp inom mig och jag ville bara störta dit och krama om henne, massor! Sedan är jag ju inte människan som kan visa sånt sådär lätt, men känslan finns där. 

Det finns andra fall, människor som var viktiga för mig för något år sedan eller jag fortfarande tycker om, fastän jag inte träffat dem sedan dess. 

Pojkvänner som jag hade för 15-20 år sedan. Jag tycker om dem, mycket, även om jag inte umgås speciellt mycket med dem idag, så finns känslan där oavsett vad de gjort mot mig. 

Angående trogenhet, så yttrar det sig på fler sätt. Om någon säger något i någorlunda förtrolighet eller visar mig en bit av sitt liv som är mycket privat, ja då stannar det hos mig och jag kommer aldrig nämna det för någon annan, oavsett vad som händer. Jag kan inte svika ett förtroende som någon gett mig, inte ens om personen behandlar mig illa eller sviker mig efteråt. 

När det gälelr jobb är det samma sak. Har jobbat som lite olika saker i situationer där det varit väldigt löst angående hur mycket jobb det blir eller när. Ändå är jag trogen och väntar och tar vad jag får. Har varit hos personer som totalt utnyttjat detta, men efter några år så har jag äntligen börjat att inse att jag inte behöver ställa upp så på andra. För dem är jag en anställd, deras företag går först. Jag har börjat tänka likadant, fast tvärtom. Det är därför som jag aldrig vill jobba som assistent igen. Där är det likadant, fast det är brukaren som alltid går först och som ställer kraven. Jag försvinner i min iver att vilja vara till lags.

Så, vad har jag då lärt mig? 

Inte ett skit, jag är en trogen person, har jag än gång tyckt om någon, ja då sitter den känsla i för alltid, men det betyder inte att folk får komma och gå som de vill i mitt liv. Har de svikit mig, ja då kanske jag inte vill ha tillbaka dem, oavsett hur mycket jag tycker om dem.  

När det gäller jobb så är det inte så mycket att lära sig ännu, jag har ju inget jobb, så jag får ta det med ro, men när jag väl får ett... ja då faller jag säkert in i samma mönster. Som tur är så har jag lärt mig att inte stanna på ställen där jag inte trivs eller där jag blir utnyttjad, överkörd eller sviken. :-)

nämen!

Ville bara uppdatera er trogna läsare med att jag fick svar på mailet. Under midsommar helgen till och med, det är service det :-)

är det så jäkla svårt att svara på ett mail?

Ja, man kan tro det.
Jag har under årens lopp mailat massor med företag och frågat frågor, kommit med förslag, bett om offerter, frågat om julmarknader, frågat om och diskuterat vårt samarbete med kort och trasor, bett om renoveringsoffert osv.

70% svarar, 70% svarar på allt i mailet.

Jag avskyr först och främst när de inte svarar. Jag väntar mig inget svar direkt,ibland behöver de kolla upp priser eller kolla upp ett svar, men en del svarar inte alls. Så otroligt oförskämt!

sedan har vi de som bara svarar på en liten del av mailet. De verkar inte ens ha läst hela mailet utan svarar på en sak eller kommer med ett allmänt svar eller de inte har hand om saken, utan att hänvisa till vem som har det.

Jag får lov att säga att de flesta stora företag har en utmärkt kundhjälp och de svarar bra och tydlig och är intresserade av att hjälpa till, ta emot förslag eller kolla upp priser, men en del är urkassa. Värst var det när vi skulle ha lite offerter på att göra om melinas rum. Ett fåtal svarade och av dem så bad nästan alla att vi skulle ringa upp dem. Då var jag ändå väldigt tydlig med exakt vad som skulle göras och hur stort det var.

Näst sämst är de vill ha kundernas åsikter om hur tex webbsidan fungerar. Eftersom jag är allergisk mot dåliga hemsidor så kommer jag gärna med såna förslag. En del av dem svarar inte alls, andra är mycket knappa och underförstått att att de skiter i vad jag tycker.
Men be inte om åsikter då! Jag har lagt ner tid på att skriva ett mail till dem, för att hjälpa dem och så visar de så tydligt att de skiter i det ändå. Inte fasen är jag trogen mot ett sånt företag, nepp, jag handlar inte en pryl av dem i fortsättningen för om de skiter i vad deras kunder tycker så är de absolut inte värda mina pengar och inte min tid.

Så, nu har jag gnällt klart för idag och nu ska jag vänta in ett mail från en stor känd matvarukedja....  och pyssla lite undertiden för de svarar nog inte under midsommarhelgen, speciellt inte eftersom de inte svarat på hela veckan...

Jag vill ha tips på jobb, massor med tips!

Nu är det snart, snart dags att ta tag i det där med jobb på riktigt.
Jag har ju ett jobb som jag tycker är fruktansvärt roligt och givande och det är i en butik. Jag har lite annat då och då också, men inget ens i närheten av fast eller ens något som jag vågar räkna med, så nu är det verkligen dags.

Jag vill gärna jobba i en liten butik, en affär som säljer saker som jag tror på, eller iallfall inte misstror. Gärna många olika saker, det är kundkontakten, och de övriga butikssysslorna som är det roliga. Vad jag säljer spelar egentligen ingen roll, jag kan lära mig om allt.

Så era tips om små affärer är vad jag behöver. Alla tips (inom någorlunda räckhåll är välkomna, men helst inte mataffärer.)
Är det någon av er som dessutom känner någon som kanske har något att erbjuda så vore det såklart ännubättre.

Det behöver inte vara butiksjobb, men det är det jag är mest inne på just nu, men jag kan klara lite allt möjligt, såklart.

Mitt mål är att jobba minst deltid till hösten och helst så mycket som möjligt i sommar. Om jag får in en fot lite här och där så kan jag stanna kvar där det verkar mest lovande att få ett fast schema sedan.

Så kom med era tips!

Är du gammal?

Överallt hör jag saker som: Jag känner mig gammal; är man gammal när man tycker att pojkarna i pojkbanden är söta? man blir bakfullare när man blir gammal; jag börjar bli gammal se på mina rynkor; man är gammal när man inte orkar festa till fem på morgonen  etc.

Allt detta sägs av kvinnor under 40 år. De har alltså inte levt ens hälften av sin förväntade livstid.

Har vi bara 4 åldrar?
0-12 - barn
13-24 - ungdomar
25-3? - vuxen
3?-död  -gammal

Varför är det så överskattat att vara ung, förresten?
Kommer ni inte ihåg oron, osäkerheten, blygheten, okunskapen, kaxigheten, "självförtroendet" eller hur du nu var?
Är det inte väldigt, väldigt skönt att kommit ifrån den?

Jag är så nöjd med min ålder, jag trivs, jag är säkrare, jag vet vad jag tycker om och vad jag vill ha. Jag har tid och förstånd att arbeta med mig själv, att bli en människa jag vill vara. Jag behöver inte bevisa för andra att jag kan, jag behöver inte vara kaxig längre. Jag behöver inte säga till hela världen att jag är bäst, så som jag kände att jag behövde göra förr, när jag var ung eller kanske vuxen enligt kategorierna ovan.

Långt, flummigt, rörigt om det där med att vara chef.

Nu ska jag skriva om något som jag tänkt på ett bra tag, i över ett halvår faktiskt.
Jag har samlat på mig lite, dels genom kursen pedagogiskt ledarskap, dels olika tv-program, några artiklar och 4-5 personer i min närhet som pratar om detta.

Det handlar om att vara en bra chef.

Är det så svårt egentligen? Vad är en bra chef och vad är chefens uppgift?

Ja den sista frågan är svår att svara på, för det beror ju helt och hållet på vad det är för arbete.

Flera personer i min närhet har sagt att det är svårt att vara chef eller att de inte vet hur de ska vara som chefer eller vilken typ av chef de vill vara.
Jag har lite svårt att förstå det, för för mig är det helt självklart hur en bra chef ska vara och hur den ska agera.
Jag har andra personer i min närhet som klagar på sina chefer, nästan som att det är lite fritt fram att klaga på chefen, för att den är chef. De klagar på saker som naturligtvis har med chefsskapet att göra, men de klagar även på chefens sätt att klä sig, vad den gör privat mm.  Naturligtvis så är det få som säger något till cheferna om detta (vilket är bra då det gäller de saker som inte har med chefskapet att göra).
Hur ska en chef veta vad den kan bli bättre på om ingen berättar det för den? Eller så är de inte intresserade att höra det, för en del chefer verkar lägga väldigt stor vikt vid att de är chefer. Som att det är någon stor grej egentligen.  Det kan är det inte, om det nu inte handlar om ett stoort företag med många under sig. Då kan det vara komplicerat och man kanske får lite hybris, men annars borde det vara rätt lätt och ingen större sak.

De blivande/kommande/pratande cheferna som jag hört prata funderar på sin chefsroll.
Vill inte alla vara demokratiska chefer som vill ha och ge konstruktiv kritik, som vill ha en lugn och avslappnad relation till sina anställda? Vill inte alla att de anställda ska vara självgående, ta initiativ, jobba med det som behövs och se vad som ska göras?  Vill inte alla chefer vara en chef som delegerar uppgifter till de som är bra på dem, för alla är ju inte bra på allt.  Vill inte alla chefer veta hur de uppfattas som chefer, liksom alla anställda vill veta hur de uppfattas som anställda? Vill inte alla chefer kunna ge beröm och se det bra som folk gör?  Att vägleda, uppskatta, fånga upp idéer, men ändå släppa på kontrollen?
En demokratisk chef, med andra ord.

Jag har själv varit chef i praktiken för många av mina brukare, då de själva inte kunnat vara det. Det är inte alltid det går att vara som jag beskrev det, men då beror det mycket på den som man är chef över, tror jag. En del behöver mer ledning, mer order, mer beröm, mer kritik mm, andra är mer självgående.

Jag har jobbat med de flesta andra alternativen också.
Låt-gå chefen. Han tänkte, det blir nog bra, jag orkar inte bry mig. Jag har ingen lust att jobba nu, så då kan hon sitta och vänta hon också. Det var supertrist. Jag vill jobba, inte sitta i ett kök och läsa tidningar. Jag hade kunnat göra lite vad som helst, men fick det inte, för då fick han dåligt samvete.

Diktatorn. Hon detaljstyrde allting. Hon berättade hur jag skulle vrida ur disktrasan, hur jag skulle vattna blommorna... Jag var där en dag.

Konflikträdd optimist. Allt var superbra, sedan ändrade hon allt man gjorde. Jag arbetade helt i onödan, kändes det som, för hon gjorde om allt. Vek om all tvätt, ordnade om det jag hade sorterat in i skåpen osv. Hon var inte ens min chef, bara en kollega.

Nedbrytaren. Bryt ner för att bygga upp. Hon var hemsk, Hon skulle bryta ner varje anställd och sedan göra om dem till vad hon ville. Där slutade jag efter en månad, mycket stukad.

Besservissen. Hon visste allt, kunde allt och hade inte så ofta rätt. Då var jag yngre, kaxigare och med intresserad av att säga emot. Det skar sig kraftigt, många gånger och hon var långsint som få. Jag är inte alls långsint, inte rädd för att ta upp problemen och snacka om det och sedan är det klart. Hon var inte likadan. Nu är jag lugnare och kan lättare ta en sån chef, men då gick det inte alls.

kompisen. vi skulle mest sitta och hänga och prata. Det var inte alls mitt intresse. Jag ville jobba, göra något vettigt och framför allt ta hand om den jag skulle ta hand om, inte hänga i vardagsrummet med henne. Jag hade inget att göra, behövde inte göra något alls, utan var mest en kompis till brukarens anhöriga.

Ja... det var nog de mest utmärkande som jag kunde nämna och som låg så långt tillbaka i tiden att ingen kan ana vilka de är, eftersom jag har tystnadsplikt angående många av de här situationerna.

Nu ska jag börja fundera på det där med att vara anställd. :-D

lite barnuppdatering från en barnledig mamma

Dottern är hos sin farmor och har det gott. Vi har det också rätt gott här hemma, men undrar varför hon sover som en stock och äter som en häst där borta, men inte här. Hon kanske ska bo där jämnt?  Nä, det blir inget med det, det skulle jag aldrig fixa!

I tisdags köpte maken och melina foppatofflor. 10 minuter senare fick jag ett sms där det stod att ena tofflan låg i ån. Lite gulligt och rätt ok eftersom de bara kostade 30 spänn.

Farmodern tog med melina för att köpa nya tofflor. Melina berätta bestämt för henne och expediten att hon bara behövde en toffla, eftersom hon hade en annan hemma.
Supersött! Efter lite dividerande så gick hon med på att de skulle köpa två tofflor.

Hon har det bra hos farmor och frågar någon gång per dag var vi är och farmor berättar och frågar om det är okej med bara farmor. Det är det alltid, vilket känns så himla skönt!
På söndag åker vi ner och hämtar hem henne, någon måtta på bortavistelsen får det allt vara, oavsett hur kul hon än har det.

Jag blir lugn och mår så bra...

...när det är ordning omkring mig. När det är rensat och man vet att allt som är omkring en är sånt som man ska ha kvar. När saker ligger där de ska ligga och när det är ordning och reda.
Då mår jag bra, då blir jag lugn.
Idag har jag varit hemma hos en kompis och rensat i alla hennes lådor. Hon var naturligtvis med och två andra tjejer hjälpte till. Vi gick igenom allt hon ville och rensade, sorterade, sorterade bort och gjorde det fint, riktigt fint. Det känns som en befrielse när allt är bra, riktigt bra!

Ni som känner mig vet att jag på intet vis är någon pedant och vi har det sällan superstädat hemma, mer en normal levnadsnivå som funkar i vardagen. Ni som varit inne i pysselrummet vet att där är det massor, massor med saker, men det mesta ligger verkligen där det ska vara. Detta behöver jag för att få energi, få kraft att vara skapande och kreativ. Jag behöver veta vad jag hittar det jag behöver och jag mår bra då det är nystädat där inne, och var jag än är.
Jag tror att väldigt många känner som jag, fast vi har olika nivå vad som är ordning nog. Vad som är en acceptabel nivå, men det gäller att komma dit och att hålla den. Det gör man inte, man kommer dit, som idag och sedan fylls det på med grejer igen och igen och igen...
Jag mår så gott nu och om bara ett par veckor är det dags igen, hos en annan av tjejerna som var med idag.
Det ska bli skoj!

Min tid är lika dyrbar som din!

Jag blev så irriterad idag.
Jag var iväg och hjälpte en kompis i några timmar, med något som hon behövde lite hjälp med. Mycket trevligt och grymt effektivt, så det var välanvänd tid, enligt mig.
När jag åkt där i från mötte jag en bekant i affären. Vi pratade lite ytligt om typ ingenting, så där som man gör med människor man inte känner.  Jag berättade att jag varit och hjälpt en kompis på morgonen. Vi pratade lite runt vad jag gjorde annars och så sa hon.
-Ja du har ju så mycket tid, så du kan ju hjälpa till utan att få betalt, det hade jag aldrig gjort.
Jag blev helt paff och kom inte på något vettigt alls att säga, såklart. Det gör man ju sällan när man får höra idiotsaker. Jag svarade något vagt om att jag tycker om att vara snäll och jag tror att jag någon gång får tillbaka på att jag är snäll och generös blablabla...

Nu, ska jag svara! Jag har henne visserligen inte på fb och hon vet inte om min blogg, men jag tänker svara ändå.

Min tid är exakt lika viktig som din tid. Jag har mycket jag vill och behöver göra. Jag prioriterar min tid hur jag vill (i stort sett), men det betyder itne att jag inte värdesätter den elelr tycker att 2 timmar av mitt liv är exakt lika viktigt som 2 timmar av ditt liv!
Jag VILL hjälpa till, jag tror att allt det goda går runt. (Jaja, jag vet, man blir utnyttjad ibland, jag är inte helt korkad, men på det stora hela så går det goda runt)

Så, där fick du!


Nu kan väl ni länka det här till henne, om ni har någon aning om vad hon heter eller vem hon är :-D

Gjorde något jag inte alls gillar...

Jag avbokade en lekdejt, som var bestämd för att jobba. Jag tycker verkligen inte om att göra så och jag anser inte på något sätt att jobb eller pengar är viktigare än vänskap, men ändå gjorde jag det.

Naturligtvis så ringde jag och kollade hur den som blev bortbokad tog det och hon sa att det var helt okej och att hon hade gjort så själv, men det känns ändå skitkasst av mig.
Nåja, nu är det gjort och det var okej för alla (utom mig), så nu ska jag släppa det dåliga samvetet och se fram emot en massa gratismotion på jobbet i morgon :-)

Att göra eller tänka?

Är du en "doer" eller en "thinker" ?

Jag har länge trott att jag är en tänkare, en ganska typisk tänkare, eftersom jag tänker massor och hela tiden. Har långa diskussioner i huvudet och kan i detalj planera exakt hur jag ska göra en sak, vilket sedan inte blir så ändå. Till och med mina dagdrömmeritankar innan jag somnar är detaljstyrda.

Detta är skitjobbigt. Jag spär bara på mitt kontrollbehov genom att försöka ha koll på varenda detalj och jag missar så mycket av det som bara är runt omkring mig. Dessutom så blir det ju ingenting gjort.

Jag har tagit tag i detta, tänkt på det (såklart) och kommit fram till att jag ska bli mer "doer". Saker ska bli gjorda. Att sitta och fundera på vilka stämplar jag ska köpa till mitt pyssel, ja det blir inte speciellt mycket som blir klart då. Att ta tag i att verkligen sätta igång att måla, utan att bry sig så mycket om vad som målas och hur (bara det blir bra) ja då snackar vi effektivitet.

Jag är en "doer" då det gäller jobb. Jag packar upp kartonger, sorterar, städar, fixar och jobbar konstant, för att det ska bli klart, för att göra ett bra jobb, för att känna att jag kommer någonstans.
Jag vill känna att jag hinner klart med så mycket som möjligt, så att man kan känna att man är nöjd.

Likadant har jag bestämt att jag ska göra här hemma. Jag har massor med trasor som ska målas. Det är oöverstigligt mycket och jag har annat som känns "viktigare" tex shoppa nya stämplar, köpa lite ny färg, blanda till lite färg, fundera ut vilka motiv som ska stämplas... Allt det här tar skitmycket tid, eftersom det ska kollas facebook, det ska kollas mail, kanske lite på aftonbladet osv.
NEj, jag ska bli mer effektiv, så att jag kommer ikapp.

Det är grymt stressande att ha saker som är ofärdiga, lådor och påsar med osorterade saker, högar med trasor som ska målas, grejer över halva golvet, så jag hittar ingenting och därmed köper nya grejer, trots att jag redan har det jag behöver.

Någon jag också har lärt mig är att ta hjälp. Jag är inte bäst på allting, inte ens på speciellt mycket, så det finns massor med människor som kan hjälpa mig med lite av allting.
En kompis kommer hem och ska hjälpa mig att sortera några av mina "svarta hål"backar, där allt hamnar. En annan brukar hjälpa mig att skriva text på trasorna osv. Det finns så många som kan saker bättre än jag kan, då kan de hjälpa mig, liksom jag hjälpter dem med det jag är bra på .


Vad är du för en? En "doer" eller en "thinker" och trivs du med det?

viktväktar-sammanfattning

Andra veckan med viktväktarna är avklarad.

vecka 1 -0,7kg
vecka 2 -1,3kg


vecka 1
Skötte mig perfekt, men åt inte upp veckopoints och aktivitetspoints. Rörde mig rätt mycket.
Började äta mild lättyoghurt och havrefras med banan på morgonen = gott.
Började med bonjour på mackan = gott

vecka 2
Skötte mig, men åt klart mer och rätt mycket godis, det var ju påsk. Åt upp alla mina points och nästan alla veckopoints. Rörde mig rätt lite
Började tycka att yoghurt med havrefras var rätt okej som frukost.
Började äta färskost på mackan = inte gott
I slutet upptäckte jag att smör på mackan är rätt äckligt och fett, inte alls så gott som jag mindes det.

Så, en sammanfattning

vardagsuppdatering

Vilodagen långfredag tillbringade vi med "farmor" och "mormor". Det innebar att vi röjde rejält i trädgården och tvättade staket och hade oss. Det går så fort när man är många och det går så lätt. Idag för jag erkänna att jag är lite stel, jag gjorde övningar som jag inte gjort på många år...

Påskdagen startades lite lugnt...trodde jag. Nepp, iväg till gardencenter och handla bark och gödsel och blommor. 1259:- fattigare, hade vi blivit om vi inte fått alltihop av min svärmor. Inte nog med att hon hjälper till med melina, hon röjer i rabatterna, hon tvättar grejer och hon hjälper till med allt möjligt som man inte ens behöver be om. Hon är dessutom generös till tusen.
Jag inser ju att jag aldrig får tröttna på maken...

Jag fixade pannkakor och de andra fixade lite med planteringarna. Nu sover Dottern (och kanske maken) och jag surfar slappt i soffan. Inser att eftermiddagen kommer att bestå av arbete ute.

Viktväktandet går bra. Inte fort, men jag lever på ett hållbart sätt. Det är inte alls jobbigt, jag har inte fuskat, eller ja, man kan inte fuska. Det enda som mans ka göra är att äta upp de proponts som man ska äta och inte övertransera veckobufferten. Det är rätt väl tilltaget så trots godis både i torsdags och fredags så är det ändå ingen fara.
Det går inte så fort, men jag har tid på mig. Ju längre tid det tar att gå ner, desto mer nöts tankesättet in i min hjärna.

Visst är jag äckligt positiv?

Nu ska jag pyssla lite innan arbetet börjar. I morgon väntas en hel dag av arbetspyssel och dagen där efter så kommer det två lekkompisar hit till mig och två till Melina. Som tur är så sitter en del av dem ihop i en familjekontallation.

Jaja, jag får väl göra det officiellt då...

Det tog ett tag innan  jag bestämde mig för att säga det högt, men nu har jag bestämt mig, så då kan jag ju likagärna berätta det också.
Jag har börjat med viktväktarna.
Ja, jag vet, jag gick ju ner 17 kilo med cambrigdesoppor, så varför skulle jag behöva viktväkta? Jo, serru, jag lärde mig nämligen inte något alls på det där, bara att det var lätt att banta, så då kan jag ju likagärna äta en massa mellan bantningarna.
Är det vanor som jag vill lära melina?
Nepp, såklart inte. Så, nu viktväktar jag sedan i fredags. Än så länge så känns det varken svårt eller jobbigt. Systemet som är nu är rätt bra. Man har ett visst antal pp man ska äta och så har man ett antal vecko-pp som man får äta om man vill. Bra med lite buffert ibland.
Mitt problem är att jag inte lyckas äta tillräckligt, så ikväll fick jag äta två glasspinnar, stackars  mig...

En sak som är intressant, som jag läste om i Fredrik backmans blogg . Det handlade om en del olika saker, men främst att vi tjockisar helst bråkar om vilken metod som är bäst. lchf, gi, vv, soppor, atkins mm. Vi bråkar och tjafsar så mycket om dem att vi nästan glömmer bort att genomföra dem.

När jag körde soppor så sa alla att de inte trodde på det, inte skulle kunna leva så, inte tyckte att det var bra osv. Det funkade för mig, var bra för mig. Att jag sedan inte skötte mig efteråt, det är mitt fel, inte dieten. Nu kör jag vv, då säger flera stycken att lchf är bättre.

Förr var jag, som många av er vet, en mästare i att tjafsa emot och att bevisa med diverse fakta att jag hade rätt (om jag hade det). Nu har jag sedan en tid tillbaka lagt av med det. Jag är mycket väl medveten om att mina kunskaper i näringslära, träning, fysik och diverse liknande ämnen är bra mycket större än de flesta av de som snackar om vilken metod som är bäst. Vill de veta, ja då berättar jag gärna, men annars behöver jag inte bevisa något längre.
Okej, okej om det blir en diskussion och det är läge så kommer jag ändå att besservissa mig, för det är ju sån jag är, men jag släpper rätt mycket nu för tiden.

Den bästa metoden att gå ner i vikt, är den man genomför med resultat. Sedan är det upp till en själv att förvalta resultatet

Stackars gamla dam...

Jag var iväg ett ärende idag och när jag kom ut från stället så står det en gammal dam och tittar in i min bil.
Jag frågar henne om hon har låst in nycklarna?
-Nej, jag bara tittar, den är så smutsig så jag ville se om det var stökigt i den, svarade hon
-Ja, den är faktiskt rätt smutsig, var det stökigt då?
-Ja lite, men inte så farligt. Hade det varit min bil så hade den minsann varit städad och fin.
- Åh vad duktig du är, svarade jag. Men det är ju en rätt fin bil i övrigt, den ser stor och bra ut.
-Ja, jo, men den är för stor, alldeles för stor för mig, svarade damen.
Jag skrattade lite och sa att den är nog perfekt för mig, så jag tar den, och så låste jag upp den och klev in.
Hon vände sig tvärt om och spatserade iväg.

Jag roade mig helt på hennes bekostnad, jag vet, men fasen vad skoj jag hade :-D

människor kommer och går i ens liv...

Jag har en stark... nej, jag är rätt lojal när det gäller vänskap. Jag kan kritisera, säga vad jag tycker, och säga emot nästan vem som helst, men då jag har börjat tycka om någon så räknas den in i min flock och jag har svårt att släppa den människan.

Jag har under hela mitt liv haft människor som kommit, varit nära och sedan försvunnit igen. Några av dem kom aldrig så nära, jag gav dem förmodligen aldrig chansen, men andra berörde mig. Jag tyckte om dem och tycker fortfarande om dem, så som de var då. Nu vet jag inte, jag känner dem ju inte direkt längre.

Jag har svårt att acceptera att folk försvinner, inte har tid, inte har lust eller blir sura och sticker. Jag förstår det inte, jag vet inte hur jag ska hantera det, så jag stanna kvar och fortsätter att hoppas.
Jag gör mig påmind några gånger, jag säger ibland att jag saknar dem, men om det inte "hjälper", ja då sitter jag här och väntar.
Nej, jag väntar inte hur länge som helst, inte i flera år... eller jo det gör jag nog egentligen, men jag ska sluta med det. En del kommer nämligen tillbaka, då de har "tid" igen eller slutat att vara sura eller vad det nu är.

En brasklapp. Jag har all förståelse för människor som har det jobbigt i sitt privatliv, människor som är nykära, nyblivna föräldrar eller på något annat sätt mycket just nu. Det är inte dem jag pratar om.

Jag ska sluta att vänta och jag ska sluta att ta så allvarligt på det. Jag ska se tillbaka på de fina minnen vi hade, hur mysigt det var, hur roligt ungarna hade, vilka härliga promenader vi tog, alla våra djupa samtal, våra vilda fester, allt skojigt städande och röjande vi gjorde... Ja helt enkelt allt mysigt och roligt och givande som jag upplevt med de här människorna.

Jag saknar dem fortfarande och jag tycker fortfarande om dem, men jag har väntat klart nu.
Det jag kallar vänskap är inte flyktigt, men det var roliga och bra kompisar, den tiden vi hade.

En sån saknad och så mycket gos!

Jag jobbade idag (tisdag) och när jag kom hem studsade Melina upp från soffan och berättade överlyckligt för sin pappa att- mamma kom hem, mamma har kommit hem. Minas mamma har kommit hem. 

Det där värmer. 

Sedan skulle maken natta henne, men fick avbryta för han beövde åka iväg. Jag smög in i rummet och möts av ett- Vem kommer nu? Mamma kommer nu. Mamma sova här, och så klappade hon på kudden. 

Jag la mig där och de skulle gosas och pussar och kramas och klängas och gosas lite till. Sedan skulle jag hålla om henne och hon om mig och jag om henne och helst skulle hon ligga lite på mig.
Jag blev alldeles översköld av kärlek och saknad. Så underbart att känna sig så älskad och att hon verkligen saknat mig. Att nattningen sedan tog 90 minuter istället för 30, ja det är väl något man får ta.

Hur sjutton gör de med flera barn? De måste bli helt kvävda...