Är jag förolämpad?

Om svaret på den frågan visar sig vara ja, så är jag inte bara förolämpad, jag är dessutom väldigt, väldigt trög.

Nu, alldeles nyss när jag satt och lyssnade på babel, ett TV program om litteratur, och samtidigt klippte ut små bilder ur papper så kom jag att tänka på detta.
För några år sedan, ganska många år sedan, typ fem eller så, tror jag så satt jag och maken, fast han var inte make då, och pratade med en vän. En gemensam manlig vän som inte heller var någon make då. Han beklagade sig över hur svårt det var att träffa någon tjej och jag och maken, som inte var make då, tittade menande på varandra. Vi var inte helt nykära, men dock väldigt, väldigt kära och satt förmodligen och höll varandra i handen, vi var nämligen kära i varandra. Det är troligen en av de största anledningarna till att maken som då inte var någon make, nu är en make och tillråga på allt min make.
Nåväl, vi sa något  klyshigt om att den rätte kommer när man minst anar det, vi hittade varandra och att det bara händer osv.  Floskler som ingen blir gladare av, och således inte vår vän heller. Han hummade lite beklagande och sa, jo, men jag har ju rätt stora krav.... pinsam tystnad...blev det inte. Vi försäkrade att vi minsann också hade höga krav och bablade på.
Nu, fem år senare så slår det mig. Ja, jag påstår inte att jag är så snabb alltid, men jag inser nu med all tydlighet att han inte ansåg att någon av oss var något större kap.
Nåja, han fann sin flicka tillslut och då undrar alla, är hon perfekt? Nej, men en lagom söt och lagom trevlig flicka är det allt och eftersom jag inte fattat vidden av hans förolämpning förrän nu, så är vi fortfarande vänner.