sovmorgon är inte...

att vakna av att barnet är ledset. Naturligtvis så gjorde jag mitt yttersta för att utestänga ljudet, jag la en kudde över huvudet, jag stoppade in fingrarna i öronen och jag nynnade lite lågt för mig själv. Alla de här ansträngningarna för att inte vakna innebar såklart att jag vaknade ännumer och tillslut så blev jag alldeles för vaken för att ens kunna lura mig själv att jag sov. Således smet jag upp så fort barnet och maken lämnat hemmet.
Hemmet lämnades på tv:n påslagen, så det blev inte ens tyst då, men jag har som den snälla och beskedliga fru jag är inte kommenterat det. Jag har inte med en antydning nämnt att han inte stängde av tv:n så att jag kunde få lite sovro, liksom jag inte nämnt att det lät förbaskat mycket på morgonen.
Nu skulle man kunna tro att den här bloggen skulle kunna användas som hint till honom så att han via den här blir upplyst, men nej, han läser den inte.

Detta får mig att minnas en kompis till mig. Hon är inte min kompis längre, men nu till hur det var. Hon och hennes blivande man och hennes son levde tillsammans. Varje gång som den blivande maken inte gjorde som hon ville eller hon blev sur, så gick hon in i sonens rum med sonen och muttrade om hur dum hans pappa var som inte bla,bla osv. Saken är att de alltid hade en babyvakt på mellan sonens rum och köket/vardagsrummet. På det viset fick hon sagt vad hon ville, utan att behöva ta en konflikt eller säga det rakt ut. Smart, enligt henne, patetiskt enligt mig. Troligen därför som vi inte är kompisar längre, när man börjar tycka att ens kompisar beter sig patetiskt så, ja då är det nog inte rätt vänskap för en.

Nu åter till min sovmorgon som inte blev så mycket sovmorgon. Jag smet alltså upp vid niotiden, jaja, jag vet... En del av er vaknar klockan sex och tycker förmodligen att nio är sovmorgon, men nej, ni har fel, helt fel och är bara avundsjuka. Sovmorgon är när man får vakna när man vill, så det så.

Jag fyllde badkaret och hoppade ner i ett skönt bad med en bra bok. Intressant formulering, hur visste jag att den var bra då, jag hade ju inte läst något ur den? Den var nämligen inte så bra som jag hade hoppats, men jag har bara läst 36 sidor, så jag hoppas att den artar sig. Den ska lära mig att bli författare. Ett av knepen när man författar och skriver i jagform är att man inte ska vara smartare än sina läsare. Nu är jag inte skitkorkad och inte skitsmart, så förmodligen misslyckas jag till viss del. Jag har tex redan skitit i det blå skåpet (skumt uttryck) och sagt att ni har fel.
Blå skåp? Varför är det på något sätt värre att skita i ett blått skåp? Det engelska uttrycket the shit hit the fan är klart tydligare. Där har alla med ens en gnutta inlevelseförmåga chansen att förstå hur det kan bli, hur illa det är, hur äckligt det kan vara, men vårt skita i det blå skåpet... mycket underligt.  Vet ni något om detta som jag inte vet?
Boken har hittills inte gjort mig till någon stor författare eller ens till någon bra skibent, men tankarna har börjat att mala, men nu är det dags att ta tag i midsommaraftonsdagen. Ytterligare ett ord som jag hade kunnat hänga upp mig på, men som den beskedliga och ödmjuka människa jag är så släpper jag det.

Glad midsommar på er alla!