Idag är jag inte kompis med världen...

eller med min dotter snarare.
Jag hade just kommit till ro i sängen och låg och funderade på om jag skulle bli författare och snuskigt framgångsrik eller om jag skulle fortsätta att vara en orealistisk drömmare, då hon vaknade. Jag försökte att söva om henne, jag mutade med välling och jag hummade lugnande för henne. Hummandet hade inte avsedd effekt, tvärt om. Hon gick upp. Inte sådär lite tvekande utan raskt och bestämt gick hon till grinden och ville komma ner. Men hallå? Jag ä din mamma, du förväntas tycka om när jag sjunger för dig!
Nåväl, uppetiden spenderade vi med att surfa, kolla på TV och trycka ner små plastdjur i små plastbehållare och sedan förvånat säga oj när de ploppade upp igen då man tryckte på knappen. Som ni kanske anar så var vi inte helt tillfreds med varandras sysselsättningsval. Jag har tex lite svårt att bli förvånad över att saker ploppar upp på samma sätt som de gjort 30 gånger tidigare inom en femminuters period. Hon ar lite svårt att hänga med i handlingen på criminal minds.

Sedan gav vi upp och gick och la oss. Varför ska hon ligga PÅ mitt huvud? Ett annat populärt alternativ är att ligga med sitt ansikte 2mm från mitt ansikte och att hålla fast mig med båda händerna. Det där är ju inte så ila, om det inte vore så att fötterna smyger sig upp på samma nivå och sedan är det liksom fullt där uppe.
Halvtre gav jag upp och maken fick ta över. Somnade som en stock och vaknade av en väckarklocka som ringde ca 420 gånger, vägrade totalt och vaknade om en timme senare.
Jag hade av någon korkad anledning lovat att vara vaken och påklädd från halv nio i dag, vilken jag inte alls ville då klockan väl var halv nio och jag just vaknat.
Nu väntas det hem lite mammor och bebisar. JA, de är bebisar, de kommer att vara bebisar tills de kan säga emot själva...på kazakiska, så det så.