Festproblem...

Vi ska ju gå på en stooor fest på fredag, ett företag som bjuder maken och mig på fest och då ska man ju vara lite uppklädd. 

I mina ögon är uppklädd ett par jeans och en top, om jag ska vara riktigt fin så sitter dessutom jeansen bra, fast nu äger jag ju inga byxor som sitter bra, en nackdel med att gå ner i vikt. 

Iallfall, jag ska få låna en klänning av en kompis och en granne kom in med 3 par skor som jag kunde testa. Det är nog bara ett par som passar till den här outfiten, men jag har ett annat par i reserv som en vän till mig lånat ut. Dock är de ungefär 4 dm höga och eftersom min fot bara är 2dm långa så är det en fysisk omöjlighet att gå i dem, dessutom så är de lite stora...

Nåja, jag ska skaffa en sula eller något annat som man kan lägga i skorna och sedan om det inte funkar så kör jag dubbelhäftande tejp i dem. Det borde göra så att de inte ramlar av. 

På fredag, det är i morgon... vilket slog mig en en stund sedan. I morgon är inte jättelångt bort, vilket är dumt eftersom jag inte har de där sulorna ännu och inte har några strumpbyxor eller vad man nu har under. 

Strumpbyxor ja.... jag ska det vara för tjocklek på dem då? 

Det är en hel djungel med olika sorter, tjocklekar osv. 

Klänningar har inte fickor, iallafall inte vanligtvis... Jag har alltid fickor, närmare bestämt alltid minst sex fickor, varav jag har grejer i minst tre av dem. 

Jag har plånbok, almenacka, telefon, nycklar, pengar, penna, napp, pappersbitar, kvitton och lite annat som hamnar där. 

Många av de här sakerna är kanske inte superviktiga att ta med sig på en fest, men en del av dem kanske behövs. Jag tänker då främst på plånbok och telefon, och kanske inte lika mycket på napp och kvitton. 

Ska jag skaffa mig en liten fånig väska som jag kan festa bort och därmed förlora allting som jag lagt i den, eller ska jag skita i att ta med allting? 

Man borde kanske ha med sig lite smink och bättre på lagret under kvällen, så tänker jag alltid när jag går ut, men jag har på allvar verkligen inte bättrat på något alls sedan jag var tjugo eller så. Jag hinner inte, jag festar ju och har det kul!

På något sätt så hade det varit enklare att lagt tid och kraft på att hitta ett par jeans att ha på sig, så hade många av de här problemen försvunnit av sig själv...

Jaja, nog för nu, jag återkommer då jag kommit på fler problem. Nu ska jag intensivläsa lite religion, så att jag vet vad läraren ska prata om idag :-)

Skulle vilja ha en stor familj

Ibland önskar jag att jag levde i en stor familj, kanske inte just den jag själv producerat, men att ha en massa syskon och kusiner och kusinbarn och sånt. Att det firas födelsedagar tillsammans, att man träffas och bara vet att man tycker någorlunda om varandra, för det gör man nig oftast, även om man kanske avskyr varandra där i mellan. Att melina skulle ha en massa människor runt sig som helt enkelt bara finns kvar.
I vårt liv bygger våra relationer på vänskap eller kompisskap eller kanske bara grannskap, bland oss vuxna Det är inte något som man känner sig trygg och säker i. De allra flesta av de människorna finns inte kvar i våra liv om 15 år.
En kusin, ja den finns kvar, någonstans i bakhuvudet och i hjärtat, även om den inte alltid finns så nära i vuxen ålder.
Jo, Melina har en kusin, men hon träffar honom aldrig och jag hon vet inte vem det är och han vet nog knappt vem hon är.
Jag tycker att det känns rätt tomt, att inte tillhöra en stor släkt med människor i alla generationer.

En jobbcoach...

Ja det hade jag tänkt att försöka att få. Man ska vara inskriven på arbetsförmedlingen, så det är jag nu, men det kanske kan vara svårt ändå. Jag ska åka dit och prata med dem i morgon, och så ska jag vara så övertygande som jag bara kan, så att jag får en, fastän jag pluggar.
Behöver nämligen lite hjälp att komma på vad jag ska bli :-)

Var hon en klok man idag och pratade lite om mitt liv. Han föreslog att jag skulle sänka mina krav på mig själv lite, att jag inte måste vara bäst på allt, dvs skolan, utan att vara lagom bra är alldeles lagom bra.
Eftersom jag har varit deprimerad så är jag extra känslig för att kanske bli det igen och att då har väldigt höga krav på sig själv, både hur man "ska" vara och på att vara bra kan vara knäckande.

Jag ska fundera lite på hur bra jag behöver vara egentligen, men det är en trygghet att vara bra, att veta vad man pratar om (i skolan). Dessutom så är ju allt ofantligt intressant!

Att skriva...

Att skriva är inte så svårt... tror man.
Eller, ja en del tycker att det är svårt, men många inser nog att just jag inte tycker att det är så svårt och att jag kan få ihop ganska mycket ganska lätt, men då misstar de sig. Jag skulle skriva en artikel idag och det tog mig flera timmar. Mest på grund av att jag inte kan ljuga, vilket vi fick göra, så jag har tillbringat lång tid med att googla på antika vaser som är snordyra.

Nu funderar jag på att ge mig på religionsuppgiften. Den ska vara klar på torsdag, så det är hög tid.

Vad är gud för dig?

Små utmaningar i livet...

Idag är jag supertrött, dotterns var vaken i flera timmar i natt och därmed jag också... Jag kan inte hantera sömnbrist, jag mår riktigt dåligt.

Iallfall, jag bestämde mig för att åka in till stan och handla upp småslattar på diverse presentkort som jag hade.
Det var första utmaningen, jag ville egentligen lägga mig och sova i några timmar, men då vet jag att jag inte somnar i natt.
Andra utmaningen var att inte åka och köpa godis, för att det var lite synd om mig... Klarade den också.
En tredje utmaning var start i backe. Det är inget problem för mig, jag är bra på att starta i backe och jag rullar aldrig någonsin bakåt, men så står man där i parkeringshuset, med en bil som slickar baklyktorna på en och genast blir jag nervös och fånig. Stänger av radion, hissar upp fönstret och har full koncentration på bilen bakom. Inte på vad jag gör, något som man annars skulle kunna tycka var en fördel, nejnej, bilen bakom är hårdbevakad och så kör jag iväg, upp, perfekt... Svettig parkerar jag och är lite stolt över mig själv... igen.
De sista utmaningarna var att jag inte åt på mac Donalds eller pizza hut, eller svängde förbi Jonsens café på vägen hem...

Jag vill klippa mig...

Jag klippte ju av en del av mitt långa hår för ett tag sedan, men jag blev inte nöjd. Jag skulle vilja gå till en riktigt bra frisör och de som jag har hört är väldigt bra är salon victor i göteborg. Jag har varit där en gång, men var inte modig nog för att verkligen utnyttja deras kunskap, jag klippte topparna.
Nu vill jag ha en snygg och lätt frisyr med slingor som livar upp det lite.
Tyvärr är det alldeles för dyrt för oss att spendera så mycket pengar på att "bara klippa lite hår", jag väntar ju fortfarande på csn-pengarna och det är inte jättebilligt att gå på diet och att köpa kursböcker.
Nu hoppas jag att via http://servedby.jumpdisplay.com/v2/click/w/3414/z/0/b/1920.html 
vinna ett presentkort där, eller på något annat bra ställe, så att jag kan bli lite snygg i håret. 

Tycker att jag är värd det, nu när jag äntligen vågar ha håret på något annat sätt än jag haft det de senaste 20 åren...

vin och mat...

Ja det har helgen bestått av. Jag lyckades inte hålla dieten under tjejmiddagen, så jag har ätit och äter fortfarande.
Eller, jag  ska inte skriva att jag inte lyckades, jag valde aktivt att äta, då det var mycket spännande mat och så kände jag mig rätt tråkig som inte skulle äta.
Eftersom jag mår kasst de första två dagarna efter att jag börjar en diet eller efter en "syndig" kväll med mat och jag ska äta på fredag igen, så tyckte jag inte att det var värt att börja med dieten nu direkt. Jag äter den här veckan och drar igång sedan igen, då hoppas jag på att jag kan köra ett tag utan avbrott.

Idag skulle en vän till mig kommit hit med sin dotter, men tyvärr so hade hon en massa att göra på hemmaplan och skickade ett sms till mig att vi kunde komma dit. Jag missade såklart det, det gör jag alltid. Vårt bredband är svajigt, så jag lyckades inte se meddelandet på fb, så jag satte igång med en massa matlagning på förmiddagen och hade bokat med en annan kompis på eftermiddagen och kunde inte alls åka till henne. Nu kommer det att dröja ännu längre tid innan vi ses och innan våra ungar får leka, de är nämligen supergulliga tillsammans.

Ja, det väcker frågan i mig. Jag har en del kompisar som har barn, men våra barn känner inte varandra alls. Det är en ren vuxenkontakt mellan mig och mina kompisar. Varför engagerar vi oss inte lite så att ungarna lär sig leka tillsammans så att vi vuxna kan umgås och träffas, trots att barnen ibland är med?
Alla ungarna är ju mer eller mindre i samma ålder...
Ja jo, naturligtvis så måste vi träffas utan också, vi måste ju få prata och pyssla ifred, men ja ibland...

Nu ska jag lägga mig, natten har kommit och jag är trött.

Det är nog ditt fel...

Jag tycker att det är min mans fel att jag inte förstår matematik. Hade han bara varit lite bättre på att lära ut och förklara så hade jag förstått mer. Hade han bara sagt, men sätt dig du och plugga så tar jag hand om dottern, så kan du ropa så fort du behöver hjälp. 

Jag tycker att det är mina geners fel att jag går upp i vikt lätt, och att jag har pco gör det hela ännu värre, såklart. då hamnar allt på magen och jag ser ut som en tunna.  

Tänk om man vore en sån som kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt.

Jag tycker att jag hade kassa lärare på gymnasiet som lät mig gå igenom hela det med urusla betyg, vilket har gjort mig en stor otjänst nu. De borde inte släppt igenom mig och de borde ha tagit tag i mig.

Jag tycker att det är mina kompisar från högstadiets fel att jag ofta känner mig utanför och ensam. Att jag behöver mycket bekräftelse och inte vågar ta tag i en annan människa och säga; Du där, ska vi plugga ihop efter skolan?

Jag tycker att det är en specifik killes fel att jag hade ätstörningar i många år och fortfarande har ett något sjukt ätbeteende. 

Jag tycker att det är min diets fel att jag inte är lika smart och har lika lätt att lära nu som jag "brukar" ha. Jag blir sur och irriterad och lägger ner. 

Jag tycker att det är en viss killes fel att mina svensk-lektioner inte är så roliga. Han tar för mycket plats och är rätt otrevlig.

____________________________________________________________________

Nej, naturligtvis så är det mitt ansvar att be om hjälp från dem som jag tror kan hjälpa mig. Jag ska såklart fråga om det är ok att jag sätter mig några timmar när han är hemma och kan suporta mig, inte vänta på att han ska fråga mig det. 

Visst är det genetiskt hur mycket fett man lagrar och hur lätt, men jag vet att jag bestämmer vad jag äter, hur mycket och varför och det har en direkt koppling till hur jag kommer att se ut i kroppen.

Ja, mina lärare var kassa och jag är förvånad över att de gjorde som de gjorde, men vad hjälper det mig att gräma mig över det nu, 15 år senare? Jag är naturligtvis glad över att jag får chansen att läsa in en massa roliga ämnen nu och inte sitter fast på ett jobb som jag kanske avskyr.

Visst påverkade mina högstadiekompisar min självkänsla, men varför låter jag dem påverka den nu? Vad har jag att förlora på att fråga någon om vi ska plugga ihop, eller ringa en bekant och se om vi ska ta en fika? Det värsta som kan hända är inte att de säger nej, det är att de säger ja och visar sig vara onda och elaka, men det är en väldigt liten risk.

Visst påverkade han mig att få ätstörningar, men det finns hjälp att få och framför allt, det finns hjälp att ge sig själv och jag är ju frisk nu! Jobbiga år, men nu efteråt så är det mycket bra erfarenheter.

Ja, visst är det min diets fel att jag inte tänker likabra som innan, men det är knappast min diet som har bestämt att jag ska gå på den. Det är helt och hållet självvalt.

Svensklektionerna ja... Ja han tar plats, men varför ska då jag vara tyst? Nejnej, naturligtvis så ska jag ta den platsen som jag tycker att jag ska ha, vilket är rätt mycket eftersom det är ett sånt ämne. Så, han får minsann dela med sig, eller bli undanskuffad, för här kommer jag.

Visst är det intressant hur olika man kan tänka, beroende på om man är ett offer eller en... ja, motsatsen är ju en förövare, men det kan man nog inte kalla det. Jaja, ni förstår förmodligen helt och hållet hur jag menar

Klä dig efter din ålder, människa!

Jaha, och vad är det?
Vad ska en trettioårig kvinna ha på sig för att det ska anses vara lämpigt?
Vad ska en femtonåring ha på sig?
Och framförallt, vad FÅR en sextioåring ha på sig?

Ja det är "får" för man hör lite då och då att äldre kvinnor klär sig som en tonåring, eller inte efter som ålder eller liknande kommentarer. Mer sällan hör man samma sak om män, hur kommer det sig?

Detta väcker så många frågor i mig at jag nog får tänka lite till på det här.

Vem bestämmer vad som är rätt och vad som är fel?
Är det inte viktigast att personerna som klär sig, trivs i vad de har på sig?

Hur kommer det sig att andras utseende och klädval är så viktigt för andra?

Att jag kom att tänka på detta nu var en diskussion som jag hörde i morse i ett väntrum och det fick mig att börja fundera lite.

Fördomar mot andra människor.

Det finns en kille som går på samma kurs som jag går. 

Han sitter och gungar rastlöst med benet, han engagerar sig inte i lektionerna, han svarar lite lätt nedlåtande då han säger något och han har en attityd som är överlägsen. 

Det är det mest opartiska som jag kan skriva om honom.

Jag tycker att han är dryg, överlägsen, nedlåtande och har en stil som jag absolut inte alls klarar av, allt detta utan att ens ha pratat med honom med är 30 sekunder. 

En kursare till mig pratade med mig om honom, efter lektionen. Då hade han berättat att han inte tyckte att en ledare ska vara demokratisk och på gruppens nivå, utan att en diktatorisk stil är bättre och att om han vore ledare så hade han bestämt allt. 

Hon sa att hon inte gillade såna som honom, att han var hemsk, diktatorisk, bestämde allt, att om hennes dotter kom hem med en sån så skulle hon... ja jag kommer inte i håg vad hon sa, men det var inget bra. 

Jag pratade lite allmänt, jag sa att han förmodligen hade mycket att bevisa för sig själv, att hans självkänsla var låg och att han då försökte verka bättre än andra mm. Hon hävdade att han minsann inte var så smart. Hans pappa var en diktator i hemmet och att han kanske blivit slagen. 

Jag frågade om hon kände honom, hade träffat honom innan? Nej, hon känner honom lika mycket som jag gör

Tillslut insåg jag att hon pratade om honom som utlänning. Då blev jag främst rätt förvånad. Jag började nämna att alla invandrare absolut inte är som han och att jag vet förhållanden där kvinnan styr allt med järnhand och mannen inte har något att säga till om och annat. Hon förklarade att det såklart fanns invandrare som var undantag. 

Undantag? Det i min värld är han ett undantag, utbrast jag. 

Nu efteråt så inser jag hur mycket den situationen visar för mig. 

Först och främst så ställde jag mig genast på den utsattes sida. Alltså försökte jag förklara ett beteende som jag verkligen inte gillar och en person som jag innerst inne hoppas att jag aldrig behöver samarbeta med. 

Intressant, varför gör jag så? 

Ja, för att jag vill vara en person som kan stå för vad jag säger och gör och inte tyst lyssnar på andra och inte ifrågasätter då jag anser att de har fel. Detta är inte det minsta bra då man vill ha nya kompisar eller passa in i en grupp, men man ska ju leva med den man är också...

En annan sak jag lärde mig, igen... Var hur mycket fördomar det finns i samhället. Hur fort en person döms och att då hela dess grupp är "fel". En dryg invandrare betyder inte att alla är det, inte ens om de är fem...

Den tredje saken jag lärde mig är att jag också dömde honom. Jag gav honom ingen chans innan jag bestämde mig för vad jag tyckte om honom. Jag ska försöka att få hamna i hans grupp någon gång så att jag får lära känna just honom, lite mer. 

Nu är jag rätt säker på att några av er kommer att hålla med i det hon tycker, men fråga er då varför ni gör det? 

Hur kan du tro att du vet något om en annan människa som du inte känner? 

Vet du vad den känner innerst inne? 

Varför den blivit som den blivit?

Varför den gör som den gör?

Förmodligen inte, så anser du dig då ha rätten att döma ut den personen och kanske alla av samma ursprung, eller kanske till och med alla som inte är som du? 

Saknar, saknar och saknar!

Nu sitter jag här och saknar make och barn för fulla muggar.
Känner mig ensammast i världen och alldeles övergiven.

Intressant att man kan vara hur ensam som helst, utan att känna sig ensam, men sedan är det något som utlöser känslan.
I mitt fall kan det vara att jag ser att andra umgåtts med varandra eller som nu, Min dotter är påväg hem efter att ha varit borta sedan igår. Nu bubblar det i magen av förväntan, men det gör nästan ont i bröstet av ledsenhet och ensamhet. ÄR extra känslig och reagerar ledset på allting, men snart, ja väldigt snart så kommer hon och då är det skitsamma att andra umgås och har det trevligt och jag är här ensam :-)

Att ignorera folk...

Jag kom att tänka på det när jag stod och stekta lite mat alldeles nyss.

Jag har en... tja ingen vän, men någon jag känner, typ. Oroa er inte, jag det är absolut inte någon av er som jag vet läser bloggen, så ta inte åt er över huvudtaget nu.
Hon pratar mycket och om allt möjligt, ger inte speciellt mycket utrymme till andra, vad jag har sett. Iallfall så kan hon helt låta bli att svara då man säger något. Detta oftast när vi är i en liten grupp eller  då barnen gör något som kanske kräver ett uns engagemang, men ja lite för ofta för att det ska vara bekvämt eller ens trevligt.
Vet inte om hon gör så mot andra än mig, vi umgås inte speciellt tätt eller med en massa andra människor, egentligen. Det kan alltså vara mig som hon finner lite ointressant eller rent av kanske inte alls gillar.

Men och ett stort MEN till och med. Man gör inte så. Det är en välkänd härskarteknik att ignorera andra människor, och ja, det är en härskarteknik även om man inte menar det så aktivt. Det är dessutom oartigt och inte så som man umgås med varandra i vårt samhälle.
Hon kanske inte hör? Jag kan förstå att man inte hör ibland, men jag väldigt svårt att förstå att man inte hör att det sägs något, även om man inte hör exakt vad och då är det inget större problem att fråga vad den andra sa.
Det blir ännu tydligare då en annan människa är med i "gruppen" Då är det ingen av dem som ger respons på det jag säger. Jojo, klart att de gör, men väldigt ofta så säger jag något och så är det helt tyst i några sekunder innan de börjar att prata om annat.

Jag tror verkligen inte att det är medvetet, för något sånt vill jag inte tro om de människor som jag då och då stöter ihop med, men jag får erkänna att jag drar mig lite för att hamna i de situationer där jag kan stöta på dem.  Det påverkar faktiskt våra liv lite mer än jag skulle vilja och därför är detta ett problem för mig.
Jag skulle vilja att det inte var så, eller att jag kunde umgås med dem utan att bry mig om att jag blir ignorerad ibland.
Jaja, jag kanske inte är den mest smidiga personen alltid och jag slänger ur mig rätt korkade saker då och då, mest när jag är lite osäker och vill säga något smart. Lyckades tex förolämpa en granne härom veckan genom att antyda att hon är mycket äldre än jag är. Det stämmer inte, eller rättare sagt jag vet inte alls hur gammal hon är, men jag anar att jag inte är 25 längre, även om jag tror det rätt ofta. Jag ska ta upp det med henne om vi träffas någon gång och det blir läge, för det gnager i mitt samvete...

Sådär ja, nu har jag fått bloggat av mig, men inte fasen hjälpte det. Jag kommer fortfarande att fundera över detta.

Varför har jag inga "normala" intressen?

Ja, nu är det hög tid att börja leta reda på vinterkläder och skor till barnet och till sig själv.
Det är inget större problem om man befinner sig i lämpliga affärer och har lagom mycket pengar.
Den situationen hamnar jag aldrig i. Jag tycker ju inte om att handla. Jag får nästan ångest av att behöva gå in i en klädaffär i syfte att välja ut något av det.

Jag kan hänga med kompisar som en social aktivitet, men jag vill inte handla. Jag tycker inte att det är roligt att kolla in vad det finns, fundera på vad som passar och hur det kommer att se ut mm.
Det är ap-trist.

Internet, säger ni då. Ja, jo, som ni vet så har jag gjort mina försök med Ellos. Beställde en hög, nästan inget passade och jag orkade inte skicka tillbaka det, så jag gav bort det till andra som det passade. Det var ju praktiskt att de fick lite skoj kläder, men det fyllde inte helt mitt syfte med att handla.

Tradera? Ja, jo, jag handlade lite där när Melina var mindre. Det blev en del felköp och det blev en del som blev alldeles för dyrt och nej, det är inte skoj det heller. Det tar en evighet att gå igenom alla de kategorier som man kan vara intresserad av, för folk envisas med att dela in allt i vad de anser att tjejer och killar ska ha på sig. Sedan ska man gå in på annonserna, spara dem i favoriter och sedan besluta om man ska buda eller inte.
Nepp, det är alldeles för tidsineffektivt och tråkigt.

Så, det var ett av intressena som många har och som jag inte har, vilket försvårar mitt liv. Som tur är, så har jag helt underbara människor i min närhet som tycker om att handla och som jag får ärva grejer av. Jag borde bara ha någon som har kläder i min storlek också... fast det har jag ju nästan redan, tack I, för dina "felköp" .

Nästa intresse som jag inte har är matlagning.
Det hade varit praktiskt att tycka att det var roligt, utmanande och intressant, det tycker jag inte... Fast det kan nog vara skoj, men jag skulle behöva lite hjälp på traven. Att få vara med när andra lagar mat och prata om vad man gör och varför. Jag kan laga mat, lite allmänt sådär, men jag kan inte använda några special-grejer. eller klart att jag kan hälla i lite vad som helst, men resultatet blir kanske inte som man hade velat.

Det tredje ämnet går hand i hand med det första. Det är bakning, fast å andra sidan ska jag nog vara tacksam för det. Jag skulle bli sååå feeet! :-D Dessutom så har vi ju söta L som gärna bakar då hon är här, så att maken min kan få sin kalaskula gödd.

Fjärde intresset är träning. Nej, det är inte skoj, det är inte skönt och det tar bara en massa tid. Jag njuter inte, jag mår inte bättre och jag vill inte, men jag vill vilja. Jag vill må bättre av det och jag vill tycka att det är roligt.
Jaja, jag vet, jag är ju för sjutton friskvårdsutbildad, så jag veeet att man mår bättre av det, men jag känner det inte, iallafall inte direkt :-D

En jäkla tur att jag iallfall har några intressen som jag håller på med. Ett liv utan hobbies skulle kännas väldigt, väldigt tomt, tror jag :-)

Tack för er tid :-)

smått och gott

Får nog börja med att förtydliga mig lite...
Jo, jag gillar tighta byxor som sitter bra, jag gillar korta kjolar, jag gillar snäva kjolar och urringade toppar och klänningar. Ok,  jag kanske inte är en klänningsmänniska egentligen, men jag vill gärna vara en. allt dett anär man ska se någorlunda bra ut och vara snygg.
Jag gillar det inte då jag ska sitta på golvet med en hög ungar som klättrar på mig.

Jag håller ju på att gå ner i vikt nu, så de jeans jag har sitter inte så som man kanske hade önskat att de skulle sitt som man skulle vara snygg, men de sitter alldeles perfekt när man ska sitta på golvet och leka med ungarna.

Tyvärr så avskyr jag ju att handla och att prova, så problemet kommer att kvarstå tills någon antingen tvingar mig in i en affär och att prova, eller donerar sina gamla brallor till mig.

Så, nu var det klart.

Nu till livet. Jag har börjat skolan, idag. Hade ingen vettig lektion alls, lite om datorsystemet och lite om studieteknik. Jag anser mig kunna datorsystemet och studieteknik kan jag och använder mig av.
Så, vad ska jag då läsa nu i år?
Jo
Religion a,  för att läsa upp ett betyg
datorkunskap,  för att läsa upp ett betyg
svenska c, för att det är förbannat skoj
matte b för att kanske få mvg eller iallfall för att repetera
matte c för att jag kanske behöver det.
pedagogiskt ledarskap, för att det är bra och skoj.

Läser inte,
webbdesign, psykologi, engelska b, kommunikation, vilket jag hade velat läsa, men vem vet, jag kanske får läsa en termin till.

Dagis, ja Melina har ju börjat på dagis.
Det går bra. Fröknarna verkar bra, eller iallafall 2 av 3. Den tredje verkar inte se melina, hon ignorerar henne, leker inte spontant med henne och responderar inte på melinas försök att få vara med i leken.
Det är urkasst och jag ska snacka med någon av de andra fröknarna om det såfort jag får tillfälle. Så får man inte göra mot någon, och speciellt inte mot barn som ska bli starka och säkra individer. Det är nu som deras självkänsla grundas och att då inte synas är riktigt dumt.
Annars går allt bra, Melina är som hon är, så hon rusade iväg nästan direkt och har inget större behov av mig där. Hon adopterade snabbt en annan flickas pappa och han var snäll och ställde upp. När han inte var där så fick en annan pappa duga, mig struntade hon i :-D

Nu ska jag inte skriva mer idag, jag är lite för trött och har en hiskelig huvudvärk

förlåt, förlåt!

Menade inte att förolämpa alla er som har tights och kanske skeva ben. Ville bara skriva och säga att jag struntar i hur ni ser ut.
Vad jag egentligen ville ha fram var att utseendet inte bör spela någon roll och även lyfta fram frågan varför kvinnor ska ha figurnära kläder.
Det är helt sjukt och det börjar tidigt. Redan på Melinas kläder så ser jag skillnad i storlekarna om det är "killkläder" eller "tjejkläder"

skeva ben/stora byxor?

Nu är det klart bättre än sist jag skrev.  Jag fick en liten tillfällig svacka, men den är jag uppe ur nu. Jag har så mycket annat att tänka på och att göra att jag inte kan haka upp mig på sånt.

Jag har tänk på det här med kläder och utseende.
En kompis till mig sa att det var synd att jag klädde ner mig och att jag skulle passa så bra i bla bla... osv. Ren välvilja, men jag håller inte med. Hon sa tex att mina byxor var för stora, ja, de är inte supertighta, men varför ska tjejers byxor vara tighta? Killar har inte de kraven på sig, de får gå i lagom stora byxor som man kan röra sig i , sitta i och som inte klämmer åt någonstans. Vem bestämde att tjejes ska klä sig med kroppsnära? Likaså tröjor. Killar kan ha en tröja som sitter löst, men tjejer som har det är inte helt okej. Som ni alla vet så är mitt favoritplagg en t-shirt och inte en sån där tjej-modell som sitter åt lite lagom, nepp den ska vara stor, gärna så stor att jag kan dra upp benen i den när jag sitter och myser i soffan. Snyggt? Tja, vem är det som ska avgöra det?
Jag fick rådet att ha på mig leggings. Leggings är ett plagg som väldigt många har och som ganska få människor passar i, i mina ögon. Inte för att jag brukar kolla på hur folk ser ut så mycket, det är ju inte intressant. Jag umgås inte med någon för att de är snygga eller fula, jag umgås förmodligen med dem för att jag tycker om dem, eller har väldigt väldigt tråkigt, men det är sällan. :-D
Åter till leggings. Är ett par leggings på ett par för tjocka, för smala, för skeva eller för raka ben snygggare än ett par jeans som sitter lite lösare än tight?

Ja, mitt svar är ju  helt klart jeansen. Fast, ja jag får ju erkänna att jag verkligen inte gillar fett. Tycker att det är skitfult då folk klär sig så att man ser valkarna, både fram och de på ryggen. Likaså dessa leggings... Ok, det kanske inte är så valkigt på benen, men det kan vara väldigt fult ändå.

Vilken tur, mina vänner att jag sällan kollar på hur ni och alla andra ser ut, eftersom jag tycker att dagens mode är fult på de flesta. Det hade varit trist för både mig och nu när ni vet om det, för er om jag hade "sett" er och era kläder och inte gillat det.
Så, var lugna, jag har oftast ingen aning om hur ni ser ut, på gott och ont, jag ser ju inte heller om ni klätt upp er, klippt er, sminkat er eller gått ner i vikt.

Nu har jag fått ur mig lite av det som gått och stört mig i flera dagar nu, skönt att få det sagt :-)

pst, jag skulle behöva lite hårhjälp, jag har ingen aning om hur jag ska göra med mitt hår så att det ska se ok ut och inte som ett troll.

inget speciellt, bara för mig...

Jag har än en gång fått höra att någon tycker att det är bra att  jag är sak, att jag står för mina åsikter, att jag säger vad jag tycker. Att personen hoppas att jag funnit vänner som uppskattar det mm, men inte heller den här gången så var personen en sån som blev en vän.

Jag vet, jag är naiv och blåögd. Jag tror att folk vill ha ärlighet och att man ska våga stå för en själv och för andra. Det vill folk, i teorin, men inte på det sättet som jag är.

Nej, nu överdriver jag, men det känns så, jag har blivit sårad. Inte av en människa, utan av mig själv och mina förhoppningar. Människan var rak och ärlig och sa som det var, jag uppskattar det otroligt mycket, men likväl blir jag sårad av mina förhoppningar.  Jag vet inte vad jag gör för fel. I detta fallet så var det kanske inte mig det var fel på, det fanns bara andra som var intressanta och vars partner var intressanta. Personen ville ha ett parumgänge och det skulle förmodligen inte funka med min partner då, antar jag.

Ja, båda jag och min partner sätter nog käppar i hjulet för varandras umgänge. Han är lite för tyst, innan man känner honom och jag är lite för rak, oavsett man känner mig eller inte.
 Detta stör mig hyfsat mycket, men å andra sidan så är de som inte fixar oss tillsammans eller var för sig kanske inte så himla intressanta heller. Nä nu snackar jag skit, det klart att de kan vara intressanta, men de är inte viktiga för oss.

Jag fick även höra att jag skulle ta tag i människor mer och kolla om de vill umgås. Såklart att jag ska det, jag suger på att skaffa nya kompisar och på att bevara dem jag redan har. Jag strävar efter det perfekta och glömmer bort det bra som jag faktiskt har runt omkring mig. Ni är inte så många, men ni finns där.
Min favoritgranne som motionerar mig och pratar vett med mig. Min andra granne som jag genast dyker ner djupt med och delar olika paranojor och diverse problem med. Min vän som är här så ofta och som ska flytta hit (tycker jag). Min vän sedan 25 år, kanske inte så nära just nu, men hon är min syster på gott och ont.  Min vän som jag tycker så mycket om att pyssla med och prata om allt med. Ja ni finns och jag tycker så mycket om er, även om ag såklart aldrig säger det för jag är ju lite känslomässigt hämmad när det gäller att uttrycka känslor verbalt :-D
Så, ta tag i nya och gamla kompisar, ja jo, men jag känner mig så tjatig. Fast jag ska kanske utgå ifrån att de som någon gång säger att de vill träffa mig, verkligen vill det och inte bara är snälla? Är de så snälla så får de ju skylla sig själva.

Jaha, tack för er tid, ni som råkade på detta. Som ni ser så var det inte så mycket behållning för er del, mest för min. Skönt att få skriva av sig ibland. :-)

En bra dag.

Dagen började med pyssel, sedan blev det lek ute, en sväng till affären för att proviantera till den spontana grillkvällen som blev hastigt och lustigt bestämdes ute på gården.

Det är skoj det där, att det bestäms så fort och så kommer det 10 vuxna och en hel hög med ungar. Himla skoj och mysigt.
Ungarna leker och vi vuxna kan sitta och snacka med varandra. Alla har lagom med koll och alla hjälps åt :-)

Sedan ringde en kompis till mig, eller vän skulle jag nog egentligen vilja kalla henne, fast jag vet inte om hon blivit det ännu, men jag tror att hon kommer att bli det.
Vi hade ett väldigt långt och mycket, mycket intressant samtal. Hon är nog en av de intressantaste människor som jag talar med, för vi talar så djupt och vi är så lika, men ändå så olika. Så stimulerande!

Efter det satt jag och maken i soffan och pratade. Första gången på väldigt lång tid, väldigt lång tid alltså. Vi pratade om ekonomin, om varandra, om små problem, om framtidsplaner.
När vi ändå var inne på framtidsplaner så började vi kolla upp mina betyg. Det är väldigt oklart vilka regler som gäller och vilka betyg som räknas. Jag har verkligen ingen som helst aning om jag kommer att komma in på högskolan. Om jag är behörig till den. Komvux är ju kört, men högskolan kan man ju söka in på på högskoleprovet om man bara är behörig.
Jag ska släppa tankarna på det, jag kan inte göra någonting all mer för att påverka detta nu, måste tala med syon om en vecka.

Det var iallafall skönt att få gå igenom lite, spalta upp det, prata om det och ja bara tänka klart på det.
Nu kan jag släppa detta och ägna mig åt något trevligare, så som lek, umgänge, pyssel och mys :-)

vad tycker ni jag ska bli?

Vad tycker du jag skulle passa som och vad tycker du jag inte skulle passa som. Båda frågorna är lika viktiga. Brist Apotekare

Arbetsterapeut

Psykolog

Receptarie

Sjukgymnast

Balans

Arbetsförmedlare

Ekonom

Dietist

Jurist

Nutritionist

upp som en sol och ner som en pannkaka.

Ja, så känns mitt liv just nu.
Jag letar utbildning. Var helt klar med vad jag skulle bli, sedan lite orolig för att inte komma in och sedan knäckt.
Det är nämligen så att man måste använda alla sina gymnasiebetyg när man söker in. Man kan läsa upp betygen, men alla de där skumma el-ämnen som jag fick streck i räknas med. Att läsa upp de 11 IG:n som jag lyckades skrapa ihop under mina glansdagar på gymnasiet, ja det går inte. Eller, det kanske går, men det skulle ta en hel del år och bara självstudier. Det funkar inte.
Ett annat alternativ är att läsa in en massa andra ämnen så att snittet höjs. Om ett IG är = = och MVG = 20, så krävs det en massa betyg för att höja sitt snitt till över VG.
Så, därför är min dröm om en KY-utbildning helt körd.

Då återstår högskolan, för hur konstigt det än kan verka så kan jag söka in på högskoleprovet på högskolan, men inte på en kvalificerad högskoleutbildning.
Det har jag bara gjort en gång, min svaga länk där är absolut engelskan, men jag fick 1.4 utan arbetslivserfarenhetspoängstillägg om det nu fortfarande finns. Det är inte skitkasst, fast jag hade kanske tur, vem vet.
Högskola... Det låter så jäkla allvarligt, så svårt, så mycket tid som måste gå till studier, så många arbeten som man ska göra, och jag vet ju inte ens hur man gör?
Skulle jag klara en högskoleutbildning?
Jag känner de som gått där och en del av dem är rätt korkade, men de kanske har kvalifikationer som jag inte vet om.

Om jag nu skulle våga ta det språnget, hur vet man vad man ska läsa? Vad är lagom svårt, vad är roligt, vad får man jobb inom?

Jag får nog masa mig till arbetsförmedlingen och skaffa mig en jobbcoach, tror jag.

Ge mig era tankar, mina vänner, jag behöver lite perspektiv.

Är 5000:- mycket?

Ja det beror såklart på vad det är till. En bil för de pengarna...ja det är nog ingen bra bil. En soffa? Ja då är det ganska billigt. Ett smycke? Sanslöst dyrt.

Det är intressant att se vad folk anser är billigt respektive dyrt.

Något jag tycker är dyrt, tycker andra är helt okej eller rent av billigt.

En aspekt som man får ta med i sammanhanget är ju vad det brukar kosta.
Jag tycker att 18:- för ett bröd är dyrt, men det är ungefär det som brödet kostar nu för tiden, ändå tycker jag att det är dyrt, men jag köper det ändå.
Jag har inte lusten och orken att baka mitt egna bröd, för att komma billigare undan, men gnälla om priset, ja det orkar jag.
Nu kanske jag inte gnäller om brödpriser så himla ofta, men ett annat exempel kan vara en tröja för 200:-
Det är nog dyrt för en del och billigt för andra. Vad avgör om det är billigt eller dyrt?
Japp, prioriteringen och inkomsten.
Om 200:- är vad man får ut efter skatt i timmen, ja då kanske det är värt det, men om det är vad man får ut efter skatt på 3 timmar. Är det då lika billigt?
Om tröjan är en "fintröja" som man bara ska använda när man är extra fin, är den då mer värd de pengarna än om det är en tröja som man kommer att ha "hela tiden"?
Spontant hade jag svarar att den är mer värd det när det är en fintröja, men det är egentligen bakvänt. Varför lägga mer pengar på något som man använder så lite och mindre på något som används dag efter dag?
5000:- på ett smycke, sanslöst dyrt, tyckte jag tidigare i texten, men om smycket bärs varje dag och gör dig glad, är det då inte ganska ok, om man har råd med det?
Då är det mer vansinnigt att gå och köpa en båt för några hundra tusen och använda den ett par gånger om året.

Råd med det, ja nu kommer vi till ett intressant ämne.
Har man råd med det bara för att man har de pengarna just nu?
Eller har man råd med det om man kan klara av avbetalningen på det lånet som man får ta?
Eller har man råd med det om man har så mycket pengar att just den utgiften inte skulle märkas?
Eller har man råd med det om ens budget håller för det och man inte behöver prioritera bort något annat som är viktigt för en?

Jag anser att de två sista är det enda som stämmer med min uppfattning om att ha råd med en sak.
Vad tycker ni?

att missförstå eller feltolka

Idag  hände det mig något som jag tycker är jobbigt. 

En person feltolkade det jag skrev och valde att tolka det som att jag endast pratade om henne. Jag nämnde inga namn, jag skrev generellt och jag skrev inget som inte är sant och som jag inte står för 100%  Det jag skrev gällde flera personer, vilket kvinnan vet, men hon tog det personligt. 

Jag kan inte förstå varför folk ska lägga in sina tolkningar i det jag skriver. 

Jag skriver det jag menar, tolka inte mina inlägg efter hur du känner det eller hur du tror att jag känner det. Läs vad det står, för det jag skriver, ja det är exakt det jag menar. 

Varför väljer folk att tolka saker negativt? 

Hela vägen hem från en träff som jag varit på idag har jag suttit och tänkt på hur jag ska vända det här, Hon fick mig att må dåligt genom att ta så illa vid sig och framförallt genom att inte prata med mig. Helst av allt skulle hon hört av sig såfort hon inte förstod vad jag menade, men sedan skulle hon svarat på mitt samtal. Nu har vi en olöst konflikt, vilket jag avskyr. 

Konflikter är bra och utvecklande, men man måste lösa dem, annars försvinner de aldrig. 

Nu sitter jag här själv och försöker få mig själv att tolka hennes agerande så bra som möjligt. Det var det jag började på innan, man ska inte tolka allt negativt, för väldigt, väldigt ofta så menar inte folk det så. Och om de menar det, genom att antyda, så... Ja skriver de det inte rent ut så är det inte viktigt nog. 

Nu sitter jag och funderar på om jag ska publicera detta eller inte. Jag är för upprörd eller något för att få ut mig så mycket konstruktivt, men det är skönt att ha skrivit av sig lite.

Ni kanske kan ge mig era tankar, ni kloka människor som känner mig :-)

Hästgödsel...

 stod det på en skylt vi körde förbi idag.
Är det någon form av kraftfoder för hästar då?


Intressant det där att ord sätts samman på olika sätt. Alla vet vad som menas med hästgödsel. Bajs från hästar helt enkelt.
Blomgödsel,  ja det kan också vara bajs, men inte från blommor.
Favoriten är ändå olivolja och barnolja

Sådär ja, mer än så blev det inte skrivet nu. Dottern pockar på uppmärksamhet.

lite ledsen, faktiskt.

Det är nog ingen konkret anledning till att vara ledsen egentligen, men jag känner mig... ja hur känner jag mig och hur ska jag nu skriva det här bra så att inte "alla" tar åt sig och tror att det är just dem som jag är ledsen på. Jag är nämligen inte ledsen på någon, om man nu kan vara det. Klart man kan det, man kan ligga och gråta på folk, men det sker inte så jätte ofta för min del, kanske borde testa det... på en främling. Då skulle den bli förvånad :-D

Ja, just nu så verkar jag inte speciellt ledsen, märker jag, men det är jag på något sätt. Jag är nedstämd, ensam, övergiven, orolig. Det trycker liksom lite ledsen i bröstet på mig, om nu någon kan känna igen det.

Vet inte när det kom över mig, men kände nu att jag ville skriva av mig lite innan jag återgår till mitt pysslande. Har rätt mycket att göra, så jag behöver vara kreativ, men det går inte med den här oron i mig.

Hur kommer man över sånt här?
Ska man gräva ner sig i sig själv och försöka att finna orsaken, eller ska man försöka att rycka upp sig och se positivt på det som går att se positivt på?

Testade det sista nu lite snabbt och det enda som jag tänkte på var godis och ballerinakex, men det "får" jag ju inte äta så det funkar inte.
Snacka om skadat ätbeteende, att ha mat som tröst.

Nåja, det är snart natt igen och dags att sova, jag utgår ifrån att jag vaknar på ett annat humör i morgon.

:-)

Jag hinner inte..

är rent skitsnack från de flesta människor.

Jag prioriterar inte, vill inte, orkar inte eller kan inte är mer sanningsenligt.

Jag säger att jag inte hinner träffa en kompis den här veckan, fast det hann jag. Jag hinner ju sitta här och blogga, jag hinner spela Sims 3, jag hinner vara ute och leka med mitt barn, jag hinner pyssla.

Fram för mer ärliga svar. Jag kan inte just denna veckan för jag vill prioritera att blogga, att leka, att pyssla.

tusen små ostbitar....

pryder nu mitt hem.
Detta är resultatet av en ostmacka till frukost och en mamma som fastnade vid datorn och facebook.
Det känns ju konstigt att säga till henne, för jag har ju suttit bredvid henne hela tiden medan hon har pyntat. Pyntat ja, ost är klibbigt, det fastnar bra på soffan, på mina byxor, på hennes ben, på hennes kind, på golvet, på altandörren och förmodligen på väldigt många fler ställen.
Jag upptäckte det när hon började pynta min kind.

Härom dagen så berättade jag stolt för hennes pappa att hon åt upp nästan hela mackan med ost och allt. Han tittade på mig och sa, nej. Det hade tydligen legat ost lite varstans som jag inte sett.
Jag har en flexibel blick när det gäller att se sånt som jag inte vill se. Då sorterar hjärnan helt enkelt bort de synintrycken, mycket praktiskt...för mig, inte för den jag lever med....

Hej världen!

Har ni saknat mig?

Jag har haft en liten paus i bloggandet, av tre orsaker.
1. Ny dator, lite bökigt att använda den då man inte är van, jobbigt att skriva då tangenterna inte sitter exakt där man är van vid att de sitter. Det räcker med en liten förskjutning så missar man dem ju. Fast ska jag vara ärlig så är inte detta ett så stort problem, det är ett riktigt skönt tangentbord som jag verkligen gillar. Inte så där litet och hopknött som  på de där minidatorerna.

2. Sims 3 har kommit in i mitt liv. Varmt välkommet och mycket beroendeframkallande, så nu vet jag itne vart jag ska göra av mitt bart och mitt pyssel, för jag hinner inte med något av dem.
Ojoj, nu anmäler ni mig till socialen, jaha, ja men då är ju ett av probmen lösta då ;-)

3. jag har börjat min soppdiet igen. Cambridge. För er som inte vet så innebär det att man inte äter något annat än 3 soppor på ett dag (och natt). De första dagarna när kolhydraterna går ur kroppen så mår man lite kasst, jag mår skitkassst.
Första dagen är okej, men jag är lite sur framåt kvällen och mår rätt kasst sedan. Fryser, har ett stort adrenalinpåslag eftersom kroppen skriver på att jag ska ut och jaga mat och inte sitta och slappa i soffan.
Dag 2 är ungefär likadan, men man känner sig lite bättre framåt kvällen, men är väldigt svag och jäkligt trög.
Hjärnan kan ju bara använde kolhydrater då den arbetar, men om det inte finns några såna i kroppen så får levern börja tillverka ketoner och då kan hjärnan använda dem som nödproviant. Det tar ett tag för levern att börja med tillverkningen och det är under den perioden som man mår så kasst.
Nu när ketontillverkningen är igång så mår man toppenbra. Man får inga blodsockerfall, man blir inte speciellt hungrig och man tycker att allt är bra. Det gäller att dricka väldigt mycket under dieten, man har inte mycket vätskereserv i kroppen.

Nog om det, nu fick jag ur mig lite fakta som låg och skräpade i min hjärna. Ibland känns det som att jag inte kan sortera upp mina tankar om de inte kommit ner på pappret innan. Inte just i det här fallet, detta har jag skrivit många gånger förutom till människor som inte vetat eller som velat förstå.

Lite uppdateringar om mitt liv kommer senare, kanske idag, kanske i morgon, vem vet :-)

ny dator!!!

Jag har en ny dator, jag har en ny dator,, jag har en ny dator!
Ja, som en del av er vet så har min gamla dator krånglat en del och nu har vi äntligen tagit oss i kragen och beställt en ny dator och nu är den hemma, installerad och gosthad. Det där sista är något som ni inte behöver bry er om om ni inte vet vad det är och om ni vet det så inser ni att det inte är så intressant ändå. :-)

Nubörjar det jobbiga, man ska lära känna den. Det är en annan webbläsare, alla lösenord ska in, alla favoriter ska in, alla inställningar ska göras, man ska lära känna tangentbordet, mm.

Det är faktiskt mycket jobbigare än man tror.

Är ledsen att jag inte har hunnit med bloggen på sistone och att det inte kommit så mycket djupsinnigheter från min sida på ett tag. Själv tycker jag ju att de är intressantast, men det kanske inte ni tycker. Ni kanske tycker att det är roligare med lite mer vardagsliv, vem vet :-D

En skoj grej med den här webbläsaren är att det är stavningskontroll i den. Visste inte ens att det fanns, och nu är jag klantig nog att berätta det för er, så jag har inget alls att skylla på i fortsättningen :-D

Nej, vänner, jag har inte tid med er, jag ska fortsätta att testa grejer :-D

dubbelmoral -> en skitsak

Eller , ja moral och moral vet jag inte, men det var det bästa ordet som jag kom på. Bästa ordet, nja det vet jag inte heller, jag vet en massa bättre ord, om man nu kan definiera ord som mer eller mindre bra utan ett sammanhang.
Om ni vill så kan jag lämna just det här ämnet och återgå till det som jag tänkte prata om.
Jag anade att det var det ni ville så jag ska prata om det.
Ämnet är toalettpapper.

Här hemma så hade vi ett fasligt sjå att hitta ett papper som passade oss båda. Maken hade starka åsikter om det där billiga returpappret i ett lager som jag ansåg dög bra, innan jag kom till insikt. Det var billigt och vem fasen vill lägga ut mängder av pengar på toapapper? Ja så tänkte jag då jag var en fattig arbetslös stackare.

Maken ville ha tjockt, mjuk, men inte för mjukt och kraftigt papper. Inte så mjukt att det bara smälte bort då han torkade sig.
Jag ville ha mjukt, då jag inte ville ha billigt. Jag är väldigt flexibel i vissa fall och ändrar uppfattning rätt snabbt om jag får för mig det. Något som förvirrar maken och gör hans liv med komplicerat. Mitt blir lättare då jag inte behöver komma ihåg vad jag tycker eller varför.

Nåja, efter mycket pappersköp så enades vi om att Serla var bäst. Det var lagom mjukt, men inte smältmjukt, lagom billigt, men inte för billigt om det nu hade kunnat vara det (svar nej) och lagom tjockt.

Allt var frid och fröjd tills de ändrade det pappret och det blev raspigt. Ja, jag erkänner det var jag som tyckte att det var raspigt, min tidigare ståndpunkt att pappret skulle vara billigt, tunt och, ja de biverkningar som följer med det bla. raspigt, försvann.
Vi återupptog jakten på det perfekta pappret. Lambi valde vi bort, det var för dyrt, men slutligen hittade vi ett. Hemköps guld de luxe tror jag att det heter.
Jag hade sedan länge slutat att kolla priset eftersom min uppfattning om hur ett papper ska vara och vilket pris det ska ha inte gick att kombinera.
Nu lever vi i lyckans harmoni med ett papper som smeker, men inte smälter mot våra rumpor.

Denna jakt på det perfekta pappret har gjort mig uppmärksam på andras papper.
När jag kommer till ett hem med billigt papper, så tänker jag, vilka snåljåpar! Nej, jag tänker inte riktigt så, men nästan iallfall.
När jag kommer till en som har Lambi tänker jag, sicken lyx, så slösaktigt!

Nu vet ni vad jag tänker på då jag besöker era toaletter...

hysteriskt skoj!

Jag har en statestikräknare som har koll på hur många som besöker den här bloggen per dag. Den visar även vilken väg som besökaren tagit, alltså om man klickat sig hit via facebook eller något sånt. Den visar även om man har hittat min blogg via googles sökväg.
Det är det flera som gjort, de har sökt på asiatiska killar och svenska tjejer och då kommit till http://jessica-envanligblogg.blogspot.com/2010/07/snoppstorlekar.html
Stackars de där killarna, om det nu är killar. De väntar sig något smaskigt och kanske till och med lite bilder, sedan läser de mitt dravel :-D

Dygnet som gått... enbart privat

En kompis och hennes dotter har varit här sedan igår. Hon har en dotter i samma ålder som min dotter och de leker så himla bra ihop! Igår satte vi ut lite vatten i trädgården, sedan roade de sig länge med den och varandra. Vi mammor satt inne och målade och pratade och kollade till dem genom fönstret.
Det är sko när de sover över, det blir mer vardagsliv då och inte bara ett besök, inte för att just de någonsin kan kallas besökare, de är så gott som inneboende, de har bara inte flyttat hit än. :-)
Nästa vecka ska jag dra igång med cambridge soppor igen och gå ner de sista tio kilona, så vi gjorde ett ordentligt försök att äta allt som är gott och onyttigt det här dygnet, vi lyckades hanska bra, så det blir kanske 11 kilo...

Jag saknar den tiden då man sov över hos varandra. Jag och min äldsta kompis gjorde det långt upp i åren, till jag var över 20 iallafall, men sedan tog det slut. Undrar varför egentligen?

Jag gillar inte att ha gäster hemma, jag gillar att ha vänner hemma som trivs här och som känner sig hemma.
En skön grej var när jag hade min första "mammafika", eller det kanske inte var den första, men nästan. Jag hade varnat alla att jag är en urusel värdinna, här hemma är det självbetjäning. Jag kan bjuda på allt, men man får laga det själv.
Iallafall, vi satt med våra nya små bebisar och pratade och pratade och tillslut sa den enda som inte fått sin ännu att hon var hungrig och så gick hon ut och fixade fikan. Helt perfekt. Samma tjej ställde sig och bakade kladdmuffins här en annan gång. Precis som det ska vara :-)
Jag är till och med av den uppfattningen att om man är väntad hit och varit här mer än en gång så kan man knacka på och gå rakt in, om nu dörren är olåst. Tyvärr så har inte alla lärt sig det ännu, men de är på god väg.
Åter till dagen som var. Det är så skoj att se hur tjejerna jagar varandra, kastar boll till varandra, busar med kuddar och leker lekar som vi vuxna inte ens förstår, men de har skoj!

Hela augusti ska vi åka runt och hälsa på alla vi känner som har barn så att hon får leka av sig ordentligt och för att knyta lite starkare band inför hösten då man nog tappar kontakter mer och mer med en del.

Jag fattar inte...

Det är väldigt mycket som jag inte vet något om. Många ämnen är ett klart hål i min allmänbildning, men det är inte något större problem. Det är mycket värre med det som jag vet lite om, men inte tillräckligt mycket för att förstå.
Jag vet att forskarna kan beräkna hur stor rymden är, men jag fattar inte hur.
Jag vet att de kan räkna ut hur gammal en stjärna som ligger skitlångt bort, men jag fattar inte hur.
Jag vet att man inom kvantfysiken använder Shrödingers katt i ett exempel för att bevisa att något kan vara både dött och levande samtidigt, men jag kan absolut inte förstå hur sjutton de menar.
Forskarna säger att universum är krökt, men jag fattar inte hur och sedan är det något om att man då kan flyttas i tiden.
Apropå tid, varför går tiden saktare i rymden?

Hade jag inte vetat alla de här sakerna så hade jag förmodligen inte känt mig så korkad som jag gör nu, nu när jag vet, men inte förstår det.

Vad vet ni utan att förstå?

en riktigt trevlig kväll

Ja det har vi haft idag.
Ett par goda vänner var över med sina barn och det var så avslappnat, trevligt och skönt, det känns verkligen som vi funkar riktigt bra ihop, allihop och då menar jag även ungarna. Varför är inte allt ens umgänge så enkelt och okomplicerat? Varför lägger man ner tid och kraft på människor som inte är så lätta att vara med?
Ja, svaret är ju självklart, man tycker om dem och man utvecklas och mår bra av att allt inte bara är superenkelt och lätt Men, ibland, ja ibland så behöver man såna här lätta och bra dagar :-)

inte min ensak...

Ja det där säger folk lite då och då, eller så säger de att det inte är någon annans ensak.
Vad menas med det egentligen?
Ämnena som det handlar om kan vara allt ifrån pengar, val av klädfärg, amning, uppfostring och diverse andra saker.
Om inte det är någon annans ensak och man då inte ska prata om det eller fråga om det, vad ska man då prata om? Ska man hålla sig till vädret, kanske någon tredje persons trädgård (för att inte lägga sig i) och kanske om det ska byggas en ny macdonalds i närheten. Gud förbjude att man går in på den politiska och den etiska aspekten, för det kan ju leda till frågor som man inte "får ställa"

Vilka supertrista relationer vi skulle få om man inte får prata om saker som kan vara någon annans ensak...

fiskar och backar...

Helgen tillbringades med svärmor och svärmoster och så klart min man och mitt barn.
Lördagen var lagom slapp och trevlig och söndagen tillbringades i en bil och mellan bilfärderna även på nordens ark och havets hus.
Nordens ark... Jag gillar djur, är intresserad av djur och tycker att det är roligt med djur.
Jag är inte intresserad av att gå, jag tycker inte om att titta på saker långtifrån, jag roas inte av klumpar med människor, jag hatar backar.
Dessa två olika kategorier av intressen eller ickeintressen borde få mig att förstå att jag inte ska följa med till djurparker.
Som en liten droppe som fick min bägare att rinna över var att melina inte sov i bilen dit utan behövde sova där, men hann bli övertrött innan sällskapet tyckte att det var ok att hon sov. Det innebar att hon sov lätt och kasst och på något sätt så blev det mitt problem. Det slutade med att jag gick igenom parken själv med ett halvsovande barn som inte fixade ljudet från folksamlingar utan att vakna. Inte sådär jätteskoj, till och med skittrist.
Mitt i den värsta backen där jag stånkade upp med vagnen som jag dessutom fick hålla upp så att dottern inte skulle hamna i för upprätt läge och därmed vakna, så kommenterar två män att det ser tungt ut. Ja sa jag, då skrattade de lite och jag sa ytterst (o)vänligt, hjälp till eller håll käften. De sa, ojoj och ökade takten och försvann.
Sur som jag var så hade jag pinnat iväg från de andra, de fattade ju inte bättre ändå, enligt mig då. 
Nu är det utrett och klart och vi är hemma, så jag är glad igen :-)
Efter det blev det havets hus. Det är ett litet hus med några hundra fiskar i. Som universeum, men väldigt mycket mindre och tråkigare.
Fiskar är inte mitt specialintresse. Snäppet roligare än att gå i uppförbackar, men klart mindre roligt än äta glass.

Jantelagen

Min mor fick mig att tänka på jantelagen för ett tag sedan.
Inte så att hon förespråkade den, men hon nämnde författaren.
Jag visste inte ens att det var en författare till den, jag trodde att den liksom bara hade blivit till, som ett resultat av folks missunsamhet. Aksel Sandemose heter författaren som skrev en bok där den ingick.

Det är ganska fantastiskt att en enda människa som skrev en bok 1933 kan få ett så stort gehör.
Jag anar att mina små eller ibland stora blogginlägg inte kommer att kommas ihåg om 80 år.

Jantelagen ja. Den är så hemsk, det värsta är nog att den faktiskt stämmer. Vi är ju såna till så stor del, vi unnar inte varandra att ha det bra, eller jo, men inte för bra. Man får inte vara för bra, för snygg, för rik, bara lite lagom och helst lite mindre av allt det där än man själv är.
Vad är det som är så hotfullt? Är det ens egna kassa självkänsla som får oss att vilja vara lite bättre än andra, eller är det ren och skär avundsjuka?

Jag jobbar rätt mycket med att inte vara en jante-tänkare, men jag måste erkänna att jag trots allt är det ibland, men mest i mina tankar...

testar bara lite

Detta är bara en test för att se om rss-grej funkar på en annan sida. strunta i det här inlägget och läs mina andra istället.

Varför skrubba, plocka, skära, klippa, ansa?

Satt i badet idag och filosoferade över varför folk skrubbar bort sina döda hudceller med diverse olika krämer, vantar, borstar, svampar och gud vet vad mer som används. Varför ska de bort?
Jo, jag vet, man får en jämnade hud och en jämnade färg och solbrännan håller längre, men hur viktigt är det egentligen?
Jag tror att de döda hudcellerna har en funktion, troligen så skyddar de den levande huden lite och gör så att de cellerna inte dör lika fort. Man vill att ens celler ska leva och ha det bra så länge som möjligt, för celler kan inte dela sig hur många gånger som helst. Nu är jag ingen expert på ämnet, men det sitter en liten svans på någon dna sträng eller vad det nu var... nej, skit i det, det finns iallafall en liten svans som blir kortare och kortare för varje gång cellen delar sig och tillslut tar den slut.
Detta kan ju vara lite stressande att veta, tänk om svansen tar slut? Lugn, det är ingen större fara, den varar rätt länge, men jag använder svansen som argument för att inte skrapa bort döda hudceller från min kropp.
Åter till det ämnet, det var det jag skulle skriva om.

Varför denna hysteri? En hypotes jag har är att det ska vara så rent och fräscht, allt ska vara rent och fräscht.
 Folk säger till och med att könshår är ofräscht, när det i själva verket är det som håller underlivet rent från diverse ofräscha saker som kan hamna där annars.

Hår under armarna är ofräscht, när det i själva verket är det som transporterar bort svetten från hålorna. Rakar man bort det så samlas svetten i drivor där och då måste man använda antipersperant deo för att inte svettas. Den täpper till svettkörtlarna så att svetten, gifter, mineraler och annat inte kan komma ut. Den stoppar en fullt fungerande process som det tagit miljontals år att utveckla.

Hår på benen är ofräscht, jag hörde till och med ordet onaturligt om hår på tjejers ben. Det där fick ju den killen ta tillbaka ganska snabbt. ;-)
Hur kan hår på benen vara ofräscht? På vilket sätt påverkar det ens liv över huvudtaget? Det är fasen så mycket jobbigare att ta bort det, för det är stubbigt och kliar då det växer ut igen och då tröttnar man och tar bort det igen.
ÄR det då fult? Ja det skulle förmodligen ganska många säga.
Vad är fult? Är det fult på män?

Nu har jag två olika hypoteser angående det här.

Ett:
Det är ett känt och effektivt sätt att kuva kvinnor. Inte bara håret på benen, utan hela skönhetshysterin och alla andra krav på dem. Om de får en massa krav som de ska leva upp till så har de inte kraft och självförtroende att hävda sig mot andra och kan då hållas på plats. Detta av både män och kvinnor. Kvinnor har historiskt sett inte fått ta plats och därför har både män och kvinnor varit aktiva i att inte låta dem göra det. Att göra så att de känner att de inte riktigt duger är ett effektivt sätt.

Två.
Det som är svårt är få är det vi vill ha.Det ger oss status och visar andra att vi minsann har tid och pengar att få det.
Förr när vi jobbade på fälten, ja då skulle vi vara bleka och då maten var en bristvara skulle vi vara mulliga. Sedan kom tiden då alla satt inne på kontor eller i fabriker, då var det modernt att vara brun. Man solade solarium.
Nu har man upptäckt att solen är farlig, så nu ska man vara lagom brun, men de som är för bruna är WT och de som är för bleka är... ja vad är vi egentligen? förmodligen lite konstiga och äckliga.
Nu är maten ingen bristvara längre, så då ska man vara smal, är man tjock eller mullig så är man misslyckad och kan inte kontrollera sig. Att vara smal, supersmal är ett tecken på att man har kontroll på sitt liv.

I ett mer jämnlikt samhälle så hade man kunnat tro och hoppas på att kraven på oss kvinnor skulle sjunka lite, men så har de inte blivit. Nu har männen börjat få lika höga krav på sig. De ska vaxa bort hår på ryggen och bröstet och de ska vara snygga och perfekta.
Jag såg på "fråga doktorn" en dag och där kom en fråga om sjukvården kunde hjälpa en kille med att ta bort håret på ryggen, de svarade att det kunde de inte, men att han kunde testa att vaxa bort det. Ingenting om att det finns massor med tjejer som gillar hår, eller som inte bryr sig. Det var nämligen därför som han ville ta bort det.  Helt sjukt!

Varför accepterar vi det här, eller är det så vi vill ha det?

Att våga vara svag...

Det är inte speciellt många som faktiskt vågar visa sig svaga ibland, eller som vågar säga att de är ensamma, känner sig utanför eller andra saker som på ett felaktigt sätt kan tolkas som svagt.
Det är starkt!
Starkt att våga berätta för människor att de sårat en, att man känner sig utanför att de har behandlat en fel.
Det är fegt att bara muttra för sig själv eller snacka skit bakom ryggen på de som sårat en.
Många är rädda för att ta en konflikt, men ar man den ite så består den, även om det kanske är långt inne i ens egna hjärta och den andra parten inte alls vet om den.

Nu skriver jag bara självklarheter, saker som egentligen alla borde hålla med om, men som ganska få lever efter.
Varför är folk så fega?
Är jag så feg?
Ja, eller nej... jag vet inte. Jag kan nog vara ganska bra på att tala om att folk sårat mig, iallafall ett tag, men sedan ger jag upp. det är ingen mening att göra det om ingen bryr sig.

En kvinna som jag känner var otroligt stark och stod upp mot en hel grupp och berättade att hon kände sig utanför och var sårad. Inte helt hennes ord, men något sånt.
Jag är så imponerad av henne och det gjorde mig mer besluten att fortsätta att stå upp för de som lämnas utanför, de som mobbas, de som ingen pratar med, de som alla snackar skit om. Nu menar jag inte att denna kvinnan hamnade inom alla de här grupperna som jag nämnde, men hon lämnades utanför och vågade säga det högt.
Jag är imponerad av det. jag är imponerad av alla de människor som vågar stå emot en grupp människor, som vågar säga till då det känns fel.

Jag har flera gånger i mitt liv varit den som som stått emot en grupp, sagt emot, tagit någon annans parti, försökt medla mellan enskild människa och gruppen. Det har alltid resulterat i samma sak, jag mår skitkasst. Ibland har det till och med blivit så att jag har blivit utestängd, att jag har hamnat i onåd mm. Det mest klassiska är väl att jag har ansetts vara obekväm, men varför?
För att jag inte håller mig till det gruppen anser är rätt? För att jag inte följer ledaren?  'Nejnej, tänker ni nu, det finns ingen ledare. Klart att det finns och det vet vi alla. Man har olika platser i en grupp, men de platserna kan förändras om man vill det.
Skriver jag detta för att jag är imponerad av mig själv?
Jag faktiskt. Jag är stolt och glad över att jag vågar och vill stå emot, vågar säga till om det är orättvisa eller mobbing eller utestängande. Jag mår skit då det sker, jag ångrar mig då jag säger något, men samtidigt så är jag så jäkla stolt över att jag i de här fallet faktiskt är en människa som jag är imponerad av!

om du gillar mig så kritisera mig...

ja så säger man inte så ofta, men varför inte? Det är ju så man har en chans att utvecklas och att lära känna sig själv.
Nej, vi är "snälla" mot dem vi gillar och kritiserar dem vi inte gillar. Med "snäll" menar jag naturligtvis att vi inte säger sanningen, utan vi säger saker som gör den andra glad. 
Vi skriver jag, det där är nog en liten sanning med modifikation. Jag är nog inte alltid så "snäll", jag säger vad jag tycker ganska ofta (förrutom då jag är en ja-sägare ). Detta gör att jag är lite obekväm att vara med eftersom få människor verkligen vill höra hur andra uppfattar dem, även om de säger det.
Likaså är det här med "raka rör", att ta upp en konflikt direkt eller vad det nu är. Alla säger att de vill att man ska vara rak, men få klarar av det.

Så hur ska man då vara? Lagom rak och sedan hålla tyst om allt som är för obekvämt?

Egentligen så ska man kanske inte säga något om sin åsikt om någon/något om de inte bett om den, men stannar inte samtalet av ganska mycket då?
Jag är synnerligen bra på att berätta vitt och brett om vad jag tycker om allt möjligt och jag har ingen känsla för att inte rätta folk då de har fel.
Ska man verkligen vara sån, har man den rätten?
Tja, man ska ju samtidigt behandla folk som man själv vill bli behandlad och jag vill bli rättad, jag vill höra folks åsikter och jag vill bli kritiserad. Det behöver inte ens vara konstruktivt, jag kan hantera det ändå, jag lovar.
Så passa på nu, ni kan vara helt anonyma och jag kan inte kolla vilka ni är :-D

en vanlig blogg...: Att skaffa nya vänner. (ego)

en vanlig blogg...: Att skaffa nya vänner. (ego): "Ja, egentligen menar jag inte vänner, så som i vänner som står en väldigt, väldigt nära, utan mer kompisar. Varför är det så svårt att få n..."

Att skaffa nya vänner. (ego)

Ja, egentligen menar jag inte vänner, så som i vänner som står en väldigt, väldigt nära, utan mer kompisar.
Varför är det så svårt att få nya vänner/kompisar?

Jag och maken har nästan inga gemensamma kompisar. Vi har några stycken och när det gäller dem så är det verkligen en lyckoträff, vi trivs väldigt bra med dem, så vi ska inte klaga, men hur får man fler?

Jag har under set senaste två åren haft en regelbunden och ganska intensiv kontakt med ett tjog mammor. Vi har pratat med varandra genom vår graviditet och och bebistiden och nu... Ja nu börjar folk att jobba och det är först nu som man märker vilka som är kvar i ens liv. Vilka som kommer att vara där ett tag till, förhoppningsvis.
Det är få, väldigt få.
Är det då mig det är fel på, för andra i gruppen har ju hittat varandra. Tja, ja, så kan man ju säga, men det låter negativt.
Det är naturligtvis inte fel på mig, det är kanske bara det att min personlighet inte passar de andra. Det är såklart väldigt tråkigt, men eftersom jag är som jag är och att ändra på det tar lång tid och kräver mycket arbete, så får jag nog inse att just de människorna som inte passar ihop med mig nu, ja de kommer nog försvinna ut ur mitt liv. Tyvärr. Väldigt många av dem tycker jag mycket om, men jag är kanske kass på att visa det.
Så, hur hittar man vänner? Och när man väl hittar någon så gäller det att ha en jäkla tur om hela parkonstallationen ska fungera ihop.
På något sätt så känner jag mig lite missförstådd, eller nej, men jag känner att jag vill så mycket mer än andra vill.
Jag tror och tycker att jag försöker ta kontakt och visa att jag vill umgås, men det funkar inte, så vad gör jag för fel? Är det så att jag bara tänker det mest och inte gör så mycket som jag tror att jag gör?
Borde jag satsa mer på de kompisar som jag redan har? Försöka få ihop ett parumgänge tillsammans med dem?
Och varför är det så viktigt att umgås hela par?

Vill ni köpa lite sex?

och är det isåfall fel av er eller av den som vill sälja det?

Ja som ni säkert inte missat så har en någorlunda känd svensk man "anklagats" för att ha köpt sex av en helt okänd kvinna. Jag skriver "anklagats" eftersom jag har lite svårt för att använda det ordet i sin rätta betydelse i det här sammanhanget.
Jag tycker nämligen inte att det är fel med prostitution om det sker på lika vilkor och helt frivilligt.
Jag tänker utgå ifrån att mannen köpte sex helt frivilligt, visst är det fel, det är ju olagligt och som en representant för en del av sverige så är det onödigt att bryta mot lagen. Hade det inte varit olagligt så hade det inte varit fel enligt mig.

Kvinnan sålde sex frivilligt, av vad som framkommit i de få artiklar som jag har läst om just det här ärendet.
Det är hennes kropp, det är hennes sexualitet, hon är vuxen, så varför inte?

Det finns de som hävdar att det alltid finns ett uns av tvång på något sätt prostitution, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det har blivit så mycket vanligare nu än vi som inte lever i den världen förstår. Det är människor som vill leva lite lyxigare och för att ha råd med det så säljer de sex. Säljer förresten, jag ser det med som uthyrning av sin kropp och sitt kunnande, liksom det är då någon hyr en golvläggare.

Jag skriver inte att alla säljer frivilligt och inte att alla lever i lyx, men det finns såna, det är jag helt övertygad om. Jag tror till och med att en del kan tända på det, må bra av det, men det är naturligtvis inget som jag skulle vilja att min dotter valde som yrke, liksom jag inte skulle vilja att hon blev golvläggare...

Varför tycker vi då att detta är fel? Är det bara det att vi tycker synd om tjejerna? Varför talar vi då aldrig om de killar som säljer? Är det inte synd om dem?
Eller är vi lite hotade av "de där" kvinnorna? Varför det? För att de "vill" ha sex närsom helst och vi kanske inte är helt bekväma med vår egna sexlust? De är kanske "bra" på att ha sex och vårt egna självförtroende inom det området sviktar. Kan det vara för att de är så tillgängliga och vi då oroar oss för att våra män ska gå dit?
Eller ser vi helt enkelt lite ner på dem, de som lever lite utanför samhället och som inte "kan få ett riktigt jobb"? 
Eller är det samhället som har uppfostrat oss att vi ska tycka att det är fult och fel? Nästan som vi ska tycka att det är lite fel att inte städa efter oss själva utan hyra in en städerska, men det är ett annat ämne som jag ska blogga om en annan dag.
Eller är vi avundsjuka för att de vågar och vill något som vi aldrig skulle våga?

Jag är en ja-sägare...

Hemskt att medge det, men så är det.
Idag hände det igen
.
Vi har haft en heldag ute på havet i min pappas båt. Det var strålande sol och varmt.
Andra: Åh vad härligt
Jag:  Ja verkligen! Men nejnej, det var för varmt och dottern var för trött och solen sken för mycket, inte så himla härligt, men visst, trevligt var det.

Solen och värmen kommer
Andra: åh vad härligt när solen skiner och det är så varmt och gott, äntligen!
Jag: ja verkligen, äntligen sommar! Men, nejnej, jag gillar inte värmen och solen bränner mig och jag har ont i huvudet nästan hela tiden, bara mer eller mindre mycket.

Andra: Vi ska ha fredagsmys och äta räkor och dricka vin
Jag: åh vad gott och mysigt. Men nejnej, jag tycker ju inte ens om räkor och vin dricker jag rätt sällan.

Andra: Nu ska jag ta mig ett gott kallt glas vin i solen på balkongen.
Jag: åh vad gott och härligt. Men, nejnej, jag tycker inte vin är så himla gott och solen, ja den pratade jag om förrut.

Andra, Det är så gott med en fräsch sallad nu på sommaren/ lunchen.
Jag: ja det är gott och fräscht. Men nejnej, jag är inte speciellt förtjust i sallad, eller jo det är gott, men jag föredrar en massa andra saker istället.

Andra. Man blir liksom inte sugen på någonting nu på sommaren.
Jag. Nä det blir man inte. Men, nejnej, jag är sugen på allt möjligt, främst glass, milkshake, godis, grillat och coca cola.

Andra. Det är så skönt att ta en kvällspromenad och röra på sig lite.
Jag: ja det friskar upp en. Men, nejnej, jag går om jag har trevligt sällskap, annars så har jag det alldeles lagom trevligt inne med mig själv.

Andra. Det är så skönt att röra på sig, att träna.
Jag: ja man blir piggare och mår ju så mycket bättre. Men, nejnej, jag tycker inte att det är speciellt skönt och jag mår mycket bättre om jag får pyssla lite istället.


Jag är inte direkt rädd för att säga emot folk annars, som ni vet. Diskuterar gärna det mesta med de flesta och håller inte alltid med andra.
Varför håller jag på såhär? Varför svarar jag som jag tror att folk förväntar sig att jag ska svara, eller svarar jag så för att jag inte vet vad jag själv tycker ännu och svarar innan jag tänkt?

155 spänn för en böj

det och diverse andra faktauppgifter kom till mig idag då vi tillbringade en avsevärd tid med att gå runt en gång på ett byggvaruhus. Vad just denna böjen var till för har jag dock inte listat ut, men den var stor, så den var säkert värd pengarna.

Ja, det var naturligtvis min dotter som var intresserad av att gå runt, runt och runt igen. Jag följde snällt med eftersom det inte var det minsta barnanpassat där inne, något som man kanske kan förstå. Maken sågade brädbitar till mig.

Har ni tänkt på vad barn upplever mycket? Hur roligt och spännande allt är för dem. Okej inte allt, en del saker är tydligen pest och pina för dem också, men för det mesta så är de på toppenbra humör och finner allt roligt och spännande.

När tappar man den glädjen? När slutar man förundras över bladet som flyger i vinden, sanden som rinner mellan fingrarna, de små fantastiska myrorna som sliter och släpar på och arbetar för fullt. Ok, hon var inte lika glad över myrorna då hon upptäckte att hon stod i deras gång och de därmed kröp upp på henne och innanför både byxor och tröja, men jag förstår henne.

Min make var ett väldigt snällt barn. Ja, nu kom jag in på ett annat spår, så kan det bli, men vänta, det har lite med saken att göra.
Han blev tillsagd att stå och vänta på ett ställe och där stod han, mitt i en myrstack. Han var inte helt glad när de kom tillbaka, stackarn...och lite mesig...

Åter till glädjen över allt i livet.
Jag tycker att jag har hittat med glädje nu efter att jag fått barn, eller djupare glädje. Innan var man glad, men nu är man glad för någon annans skull, på ett djupare plan, liksom. Det är intressant, hoppas att det består och att denna nya djupa glädjen inte planar ut och blir lika blasé som den man kände innan.

Vad har du blivit glad över idag?
Vad har du gjort för att någon annan ska bli glad?

vill ni att jag ska länka

till era bloggar eller hemsidor så säg till

Jävla egoist...

...ja det är vi alla, faktiskt.
Jag hävdar bestämt att det inte finns en enda handling som inte grundar sig i egoism. Åh nejnej, utbrister en del nu, så är det inte alls. Jag vet många som gör saker som inte är egoistiska.
Jasså, vilka saker då?

Hjälper de kanske människor i sin närhet? Eller de kanske skänker pengar till välgörenhet? Ja, då mår de förmodligen bra av att känna att de hjälper till eller hade mått dåligt av att inte hjälpa till.
Offrar de sig och sina intressen för sin man och sina barn? Ja, eftersom de älskar sin man och sina barn så vill de att de ska ha det bra.
Springer de in och räddar barn  och hundar ur brinnande hus? Ja, då är de för det första väldigt ovanliga och förmodligen väldigt få, men de mår fortfarande bra av att kunna rädda någon, eller fruktansvärt dåligt av tanken att den som är där inne ska brännas inne.
Kommer de alltid ihåg när folk fyller år eller uppmärksammar då folk mår dåligt. Ja då mår de förmodligen bra av att ge andra lite uppmärksamhet och kanske även i förhoppning att någon annan ska uppmärksamma dem.
En stor anledning till att "hjälpa till" tror jag är att andra sak veta om att man gör det, då stiger man några pinnhål på stegen. De med bättre självkänsla behöver inte att andra vet om det, men de mår bra av att själva veta om det.

Så, hur många håller inte med mig om detta och varför?

En helg hos familjen och rekordslagning i ullared (bara privat)

Eller ja, makens familj, men eftersom jag lyckades gifta in mig i den så är den min också :-)

Vi kom till svärmor i måndags och åkte hem i dag. Trivs så himla bra där och min svärmor är nog en av de bästa svärmödrar som finns och som bonus så har jag fått en svärmoster som är riktigt bra också. De är så trevliga, snälla, generösa och enkla att ha att göra med, så det är bara att vara. Dessutom så förstår de att jag har en del "arbete" att göra så jag kan med gott samvete sitta och klippa och måla hela tiden. De funkar så bra med Melina och de vill verkligen vara med henne, man ser glädjen i deras ögon.
I tisdags så kom en annan del av en ingift släkt, mycket trevliga, kompetent,a lätta och roliga människor. Ska definitivt försöka få oss att umgås mer med dem :-)

Idag åkte vi alltså hem och på hemvägen ligger ullared, eller ja, kanske inte exakt på hemvägen, men nästan. Det handlar ju bara om några mil. Skitmycket folk, men det hindrade oss inte från att spendera en massa pengar på 2 timmar och naturligtvis bara saker som vi behövde, så är det ju alltid.
Nej, vi köpte en vattenkokare för 400 spänn, jag trodde att den kostade 100, så det var en miss, men annars så var det bara bra saker. Jag tror att desto mer stressad man är, desto dyrare blir det. Denna gången slog jag rekord, 1800:- i  timmen, det brukar vara runt 1000 annars.

Varför bryr man sig om andra?

Jag hör här och där folk klaga på andras kläder eller smink. De klagar på inredning eller val av bil mm.
Just nu ska jag fokusera på varför folk klagar på andras utseenden och kläder.

Ett kärt klagomål är dessa leggings som är så inne nu. När jag hade såna, var jag 18 år och då hette det tights, men det hör inte hit.

Folk klagar på att för tjocka människor har dem, för smala människor, för kobenta, för hjulbenta och de klagar på att folk har shorts utanpå dem, att tunikan inte är lång nog mm.

Ett forum där jag är aktiv skrivs det ofta att man inte vill se andras rumpor när de har leggings. De använder ordet röv, men jag tycker att det är ett rätt fult ord, så jag kallar det rumpa. Jag kan inte på något sätt förstå att man bryr sig om ifall man ser någon annans rumpa i ett par tighta byxor. På stranden ser man väldigt mycket mer än så, för att inte tala om i omklädningsrum.
Är det avundsjuka? Vill man inte se att en del har snyggare rumpa än en själv? Får man lite mindervärdeskomplex helt enkelt? Eller vill man inte att ens partner ska se de där fina rumporna?

Jag kan lätt erkänna att det sista stämmer på mig, men andra ord ljög jag då jag skrev att jag inte på något sätt kan förstå...  Jag tycker inte att folk ska visa sina fina rumpor, de som har fula kan gärna visa upp dem, det gör inget alls.
Visst är jag hemsk? Japp, men jag tror inte att jag är helt ensam faktiskt, fast jag tror att en del har svårt att erkänna det, till och med för sig själva.
Det handlar om att man har en dålig självkänsla, jag vet. Jag vet även att man ska jobba med att stärka den och enligt Mia Törnblom så ska man stå och titta på sig i spegeln och säga det man vill ska bli sant, tills man tycker att det är sant.
Nu ska jag sluta skriva, jag ska gå och ställa mig och säga till mig själv att min rumpa är fin, tills den blir det. Förmodligen blir det bättre effekt om jag gör några knäböj samtidigt.

Jag tror att jag är gravid...

... ungefär 4 gånger i veckan.
innan jag var gravid så tänkte jag aldrig på hur det kändes i magen, förrutom då jag vräkt i mig alldeles för mycket pizza, eller möjligtvis då jag druckit alldeles för mycket alkohol.
Iallfall, det var då. Sedan blev jag gravid och kände hur det började röra sig där inne, den lilla bebisen sparkade.
Nu, ja nu rör det sig också lite mysigt där inne, men saken är att jag inte är gravid, det är mina tarmar som bökar runt. Eller ja, det är ju luften i tarmarna som flyttas, men fasen vet om det inte känns som en spark då och då....


Nej morsan, var lugn, jag ÄR inte gravid

Ska man svara på kommentarer?

Jag har ett dilemma.
En del kommenterar mina inlägg, vilket är väldigt roligt, men hur ska jag göra? Ska jag svara på dem och läser någon de svaren då?
Jag vill helst svara, för då får man ju en kommunikation, vilket är målet med mitt liv, iallafall känns det så ibland, men om ingen läser det så blir det ju fånigt att hålla på att svara.

en vanlig blogg...: Alex Schulmans blogg...

Jag är inget fan av Alex Schulman, men jag tänkte att jag skulle ge hans blogg en chans. Först och främst ska jag förklara varför jag inte gillar honom. Han gjorde sig känd genom att ha en massa kända kompisar, men framförallt genom att vara otrevlig och nedlåtande om ungefär alla han kunde komma på.
Det där tilltalar inte mig alls.

Nu har jag hört att han på senare år mjuknat lite och att hans blogg är rätt bra.

Jag gav den en chans, men vilket jävla dravel. Vem sjutton är intresserad av att se en massa bilder på hans tjej och läsa om när han kom till konditoriet på morgonen?

Nej, nu kanske jag kastar sten i glashus, för min blogg är kanske inte heller så intressant, men jag får iallafall inte betalt av aftonbladet för att skriva den.

Man ska inte klaga...

säger folk. Varför ska man inte det?
Jag pratar naturligtvis om värmen som var idag (lördag) temperaturen var närmare 30 grader och solen sken konstant.
Jag klagar på vädret då det är mindre än -5 grader och mer än +25. Med andra ord så är jag väldigt, väldigt nöjd majoriteten av dagarna på året, så då kan jag väl få klaga lite?
Jag tror att fler vill klaga, men inte tycker att de "får" De går hela vintern och längtar till sommaren och värmen. De klagar de sommardagar då det är 18 grader eller om det regnar. De gnäller över att våren aldrig kommer att hösten kom för fort, att vintern är för kall, för lång, för snöig eller för lite snö. Det är ett jäkla gnäll, så när temperaturen är 30 grader och det är för jävla varmt, ja då kan de helt enkelt inte med att klaga över det också.

Jag gnäller, jag gnäller massor och precis så mycket som jag vill gnälla, när det är så här jävla varmt, så det så.

Är dock väldigt tacksam över solfilmen på våra fönster som antec http://www.solskyddsfilm.se/ satte upp. Nu går det att vara på övervåningen, även om solen skiner.

Om man går lite djupare ner i uttrycket, man ska inte klaga. Det där säger folk nästan bara just innan de tänker klaga, så de menar egentligen ingenting med det. Varför ska man inte klaga? Är det något som man kan göra något åt, eller något som någon kan lära sig något av, så varför inte? Är det något som man absolut inte kan påverka varesig man klagar eller inte klagar så kanske man mår bättre av att bara acceptera faktumet, men vad ska man då blogga om?

Snoppstorlekar

När en del tjejer pratar sex så nämns deras partners snoppstorlek. Kanske inte i detalj, men väldigt, väldigt ofta så säger de att den är stor och ibland nästan lite för stor och så flinar de lite menande. Enligt http://www.penisfakta.se/ (jo det finns en sån sida) så är en genomsnittlig svensk penis mellan 14 och 15 cm.
1996 gjordes en undersökning i usa och deras snitt var 12, 9 cm.  Enligt http://www.girltalk.se/story.asp?storyID=16 så har svarta killar marginellt större än vita killar, så det kan inte vara de svarta killarna som drar ner det amerikanska snittet. Undra vilka som har yttepyttesmå då, där borta. Vad finns det kvar? Asiatiska? Googlade lite men hittade ingen direkt info om deras snittstorlek, men det är ju en eventuell myt som florerar runt, att asiatiska killar har mindre, men jag vet inte om det stämmer.

Min man säger pytt och snopp, dock är pytta samma sak som höna, så jag vet inte hur det ska tolkas.
Jag använder ordet pytteliten ganska ofta, borde det då innebära 14-15 cm i sverige?

Det var egentligeninte alls det här som jag skulle skriva om, jag skulle skriva om att tjejerna "skryter" om sina killars utrustning
Om "alla" har killar med stor snopp, vilka har då de med liten? Rimligtvis så borde det finnas de också, men dem hör man aldrig något om.
Nästa gång ska jag säga att alla mina killar har haft skitsmå, men att jag är så trång att de känts gigantiska.
Det måste ju slå högre...

Skönhetshets, bara mycket lösa tankar...

Läste just artikeln http://www.aftonbladet.se/sofismode/sofiscityliv/article7391615.ab
Den handlar om nya sätt för kändisar att hålla sig unga och vackra. Läs ung = vacker.
Varför är det vackrare att vara ung?
Varför kan vi inte se livets spår i folks ansikte som något vackert och levande?
Varför är stram hud över höga kindkotor normen för vad som är vackert?
Förlåt, nu ska inte huden vara för stram, den ska vara naturligt stram, så naturligt det nu är när man sprutar in blod för att huden ska få extra näring, eller rullar en rulle med massor med små vassa piggar över huden i syfte att det ska bli små sår som ökar nybildningen av hud.
Det är enligt mig patetiskt att det ska vara så viktigt.Okej, nu erkänner jag att jag är på den andra delen av skalan, jag bryr mig inte speciellt mycket om mitt utseende och jag sminkar mig inte ens. Det är kanske extremt det också, men jag tror att det är hälsosammare än det som kändisarna håller på med.

Jag förstår dem dock, för det är ju vårt fel att de måste hålla på så. Det är vi som köper tidningarna som skriver om deras rynkor och deras gropar i låren och annat. Saker som vi naturligtvis aldrig erkänner att vi är intresserade av, men jag tror inte att jag är ensam som gottat mig åt en närbild på någon obetydlig detalj som zoomats in på en stackars ovetande kändis. Elakt har jag tänkt, ha! hon är minsann inte så snygg, vilka fula fötter. Mina är mycket snyggare. Fötterna ja, det är tyvärr det enda som jag anser att jag kan skryta med i mitt utseende, där av den kommentaren.
Nu får jag väl erkänna att 1. det vimlar inte av närbilder på fula fötter i skvallerblaskorna och 2. ja, jag har tänkt så och nej, jag är inte stolt över det.

Hur långt ska man gå i jakten på skönhet och vem ska bestämma det? Ska jag sitta här och berätta att det är fel, jag som inte tjänar pengar på mitt utseende och jag som inte får miljontals blickar på bilder av mig varje gång jag varit på en strand.
Jag tror och håppas på att vi kan förändra om inte världen, så åtminstone oss själva i den frågan. Ja det yttre, det förändras hela tiden, men i samma takt som alltmer skönhet går att köpa för pengar, så kanske de inre kvalitéerna blir viktigare, eller går vi mot ett mer och mer ytligt samhälle? Ett samhälle där vi väljer inte bara partner efter hur han/hon ser ut, utan även vänner?

Ett förlåt betyder ingenting.

Jag blir så trött på alla de där människorna som slänger ur sig förlåt hejvilt. Det finns till och med de som tvingar sina barn att säga ett framkrystat förlåt och sedan är allt bra.

Det betyder ingenting, ett ord, ett enda litet, litet ord, ja man skulle lika gärna kunna säga balja.
Det som betydr något är att man förändras. Att man inte gör om det man gjorde, att man inser vad som hände och vad konsekvensen blir. Då och först då kan ett förlåt betyda något.

För mig är inte ordet förlåt viktigt. Det är ett alldeels för enkelt sätt att slippa ur en situation som är jobbig, en situation där man förmodligen gjort bort sig på ett eller annat sätt. Handling, ja det är det som gäller, så strunta i att säga förlåt om ni sårar mig, visa bara att ni gillar mig, det räcker. Och visa att ni gillar er själva, s att ni kan förlåta det ni har gjort mot er och mot andra.
Så, sitt inte här och läs, gå och gör någon glad istället, denna någon kan mycket väl vara dig själv.

Detta kom lite abrupt på, men det har naturligtvis en koppling till det jag skrev i natt, men då var det natt och jag hade inte hunnit tänka så mycket på det här.

Jag ångrar mig...

Det finns massor med saker som jag har gjort i mitt liv som jag ångrar. Saker som jag till och med inte kan förlåta mig själv för att jag har gjort.
Det är de gånger som jag gråtit för att min dåvarande pojkvän inte skulle gå ut på krogen utan vara med mig istället. Det är de gånger som jag ljugit för någon kompis, det är gånger som jag ätit en extra bulle, utan att jag behövde det.
Sedan de saker som är klart allvarligare. Jag slog min mamma en gång, varje gång jag ser hennes ärr så har jag dåligt samvete. Jag ångrar hur bitsk och bitchig jag var då jag var yngre. Jag ångrar alla de män (i allafall mest män) som jag tryckt ner verbalt i min iver att vinna över dem. Jag ångrar alla de kompisar som jag inte har kvar, då jag stött bort dem eller krävt för mycket av dem
Ja, massor med saker som jag ångrar och som jag inte alls är stolt över, men jag måste förlåta mig själv.

Alla de idiotiska saker som jag har gjort, ja de har format mig till den jag är i dag. De har fått mig att tänka och att bestämma mig för hur jag vill vara. Jag gör fortfarande saker som jag ångrar, men det är okej, än så länge.
Jag ska vara glad för allt jag har gjort och alla erfarenheter som jag fått. Jag önskar bara att jag kunde säga det till alla dem som jag sårat eller stött bort, för de finns inte kvar i mitt liv och jag saknar dem.

Skänk en tanke till er själva och hur ni gör. Kan ni förlåta er själva för det ni gjort andra och er själva?

Den här är inte privat,

så om ni vill dela ut den här bloggen på fb eller något annat ställe så är det helt okej. Det är skojigt när fler läser den :-)

Att shoppa gör mig lycklig.

Ja det är nog ett påstående som många kan skriva under på. Vad är det då som gör en lycklig. Är det den nya prylen som man ser fram emot att använda eller klädesplagget som man känner sig fin i? Ja, för många så är det nog så, men så har vi den här klicken människor som inte känner så. Där är det själva handlandet som ger kicken. Att sedan får hem själva prylen, ja det är inte lika viktigt.
Jag tillhör inte den gruppen människor, så var inte oroliga, men jag förstår dem. Då jag mådde som sämst under min depression så handlade jag en del, via tradera. Tradera är "farligt" på olika sätt. Man vill vinna och där med vill man vinna auktionen, eller så är saker så billiga att man handlar bara för att det är billigt. 10 spänn är ju ingenting, men sedan kommer frakten på 24:- och vips har man betalat 34:- för något som kanske inte alls är värt det.
Jag påstår inte att alla gör så, men det är lätt hänt.
Åter till att shoppa sig lycklig. Vad är det då som händer i oss då vi handlar? Vad är det som gör oss glada? Vad är det som gör att vi hamnar i ett shoppingberoende?
I mitt fall var det att jag mådde dåligt och ville ha snabba och enkla små kickar. Det fungerade inte speciellt bra och jag tröttnade snabbt. Alltså kan jag inte på något sätt jämföra mig med dem som man ser på tex lyxfällan. De har stora problem, de som bara handlar och handlar.

Hur ska man göra för att komma ur det? Ja de gäller ju att ta tag i roten till att man mår dåligt, för jag tror att det alltid finne en bakomliggande orsak, men hur ska man hitta den?
Hur ska man hjälpa någon som hamnat där?

Ja, frågorna är många och svaren finns inte hos mig, jag kan för lite om det här ämnet.
Kan ni hjälpa mig?
Hur ska man göra för att hjälpa någon som hamnat där?

och du är rynkig...

Idag har det hänt mig, det där som man bara fantiserar om och hör om. Eller ja, det är kanske bara jag som fantiserar om det.
Jag sprang på en gammal klasskompis som jag läste med för några år sedan. Vi hejade glatt och började prata.
Jag nämnde att jag fått min dotter och hon tittade på mig och sa, ja då blir det ju lätt att man går upp i vikt och så log hon.
Vad då? Vad menade hon nu? Dum fråga, alla vet exakt vad hon menade, hon tyckte att jag blivit tjock. Jag väger faktiskt något kilo mindre än då vi läste ihop, men hennes bild av mig då var tydligen inte kopplad till hur jag såg ut då. Man har ju alltid en bild av människor, den kan vara den tjocka, eller den där som säger smarta saker, eller hon som är så jobbig mfl. Hennes bild av mig var tydligen inte "den tjocka". Nu blir jag naturligtvis väldigt nyfiken på vilken bild hon hade av mig, ja, jag skriver hade, för oavsett vad det var, så lägger hon förmodligen till "som lagt på sig lite".
Ja vad svarade jag henne då? Och du har blivit rynkig, vilket hon var, väldigt rynkig. Nej naturligtvis inte, så snabb är jag inte och framförallt så är jag fortfarande alldeles för inne i att be om ursäkt för mig själv. Ja, jag började förklara mig själv, förklara att jag inte gått ner klart ännu och att jag bla, bla, bla.
Varför gör jag så? Varför ber jag om ursäkt för mig själv? Det är något som jag verkligen inte är stolt över och jag blir lika irriterad varje gång, men tyvärr är det alltför vanligt att vi gör så. Vi är flera som börjar att förklara oss så fort vi inte passar in i andras ögon. Vi behöver något att skylla på istället för att bara svara tillbaka. Hon kommenterade att jag gått upp i vikt, jag borde sagt att hon bar solbränd och ja då blir man ju lite rynkig.
Det här får jag fundera mer på, troligen kommer det ett inlägg till som handlar mer om detta
Ha en skön sommardag