att den här bloggen ligger i lite vila.
Dels så mår jag kanske så bra tt jag inte behöver skriva av mig mer och dels så är detinte så mycket respons att det känns betydelsefullt att skriva något. Jag vet att många läser, men väldigt få kommenterar, så då tappar man ju lusten lite.
Här inne http://jesseshantverk.blogspot.com/
Har jag mina hantverk som jag gör. Ni är mycket välkomna att komma in där och titta runt.
Snart kommer det upp julkort och juldisktrasor, men nu är det bara vanliga målade disktrasor med roliga och snälla texter på och så är det såklart några handgjorda kort också.
Det finns lite olika trasor utan text, som man själv kan bestämma vad det ska stå på dem.
Välkomna in och titta runt lite och jag vore jättetacksam om ni ville dela med er till era vänner :-)
Kram och hej på ett tag
torsdag 22 september 2011
lördag 27 augusti 2011
vill jag tro gott om folk?
Nu skriver jag i rent terapeutiskt syfte, så det blir lite svamligt.
Jag har länge tänkt att det är bra att vara snäll, att hjälpa folk, att ställa upp, att jobba gratis till och med. Jag hjälper vänner, kompisar och bekanta. Jag litar på att folk gör som de sagt att de ska göra, eller iallfall har som målsättning att göra det. Säger någon att de ska komma hit, ja då tror jag att de kommer att komma, säger någon att de ska hjälpa mig, ja då tror jag att de ska det. Säger någon att de vill träffa mig, att jag ska få något, att jag ska få jobba för dem, att de ska ringa, att de tycker om mig och att vi är vänner ja då tror jag det.
Jag går in i alla nya och en del gamla relationer med tanken att folk gör som de säger, att folk vill väl, att folk finns i mitt liv, för mig, så som jag uppriktigt tror att jag finns för dem.
Och så blir jag besviken... igen....
Är det någon som jag tycker mycket, mycket om, jag då förlåter jag, glömmer och hoppas vidare. Till slut kommer det väl en gräns där också, men den är långt, långt fram.
Är det en ny relation, ja då hoppas jag, förlåter och tror ett bra tag, för jag tror verkligen att folk är lojala och gör som de säger att de vill, men jag blir besviken och ledsen.
Ganska mycket på människan som gjorde (eller inte gjorde) något mot mig, utan på mig själv. Hur kunde jag ännu en gång lägga flera månaders vänskap på något som bara försvann? Lägga ner en massa jobb och engagemang på någon som sedan svek? Hur kunde jag ännu en gång gå och vänta och tro att jag skulle bli vald, bli prioriterad?
När ska jag lära mig? Jag har länge, länge sagt att jag inte vill lära mig, att jag vill tro alla om gott, tills motsatsen är bevisad. Jag menar inte att folk är onda, jag menar bara att folk snackar jävligt mycket, men när det gäller att göra som man sagt så brister det alltför ofta.
Vill jag lära mig? Jag tror att jag måste det, för min skull, men jag vill själv inte vara en sån människa igen, för jag har varit det innan och jag är inte stolt över den jag var då.
Så, nu ska jag lägga mig och så ska jag läsa igenom detta i morgon och se om jag håller med mig själv.
Jag har länge tänkt att det är bra att vara snäll, att hjälpa folk, att ställa upp, att jobba gratis till och med. Jag hjälper vänner, kompisar och bekanta. Jag litar på att folk gör som de sagt att de ska göra, eller iallfall har som målsättning att göra det. Säger någon att de ska komma hit, ja då tror jag att de kommer att komma, säger någon att de ska hjälpa mig, ja då tror jag att de ska det. Säger någon att de vill träffa mig, att jag ska få något, att jag ska få jobba för dem, att de ska ringa, att de tycker om mig och att vi är vänner ja då tror jag det.
Jag går in i alla nya och en del gamla relationer med tanken att folk gör som de säger, att folk vill väl, att folk finns i mitt liv, för mig, så som jag uppriktigt tror att jag finns för dem.
Och så blir jag besviken... igen....
Är det någon som jag tycker mycket, mycket om, jag då förlåter jag, glömmer och hoppas vidare. Till slut kommer det väl en gräns där också, men den är långt, långt fram.
Är det en ny relation, ja då hoppas jag, förlåter och tror ett bra tag, för jag tror verkligen att folk är lojala och gör som de säger att de vill, men jag blir besviken och ledsen.
Ganska mycket på människan som gjorde (eller inte gjorde) något mot mig, utan på mig själv. Hur kunde jag ännu en gång lägga flera månaders vänskap på något som bara försvann? Lägga ner en massa jobb och engagemang på någon som sedan svek? Hur kunde jag ännu en gång gå och vänta och tro att jag skulle bli vald, bli prioriterad?
När ska jag lära mig? Jag har länge, länge sagt att jag inte vill lära mig, att jag vill tro alla om gott, tills motsatsen är bevisad. Jag menar inte att folk är onda, jag menar bara att folk snackar jävligt mycket, men när det gäller att göra som man sagt så brister det alltför ofta.
Vill jag lära mig? Jag tror att jag måste det, för min skull, men jag vill själv inte vara en sån människa igen, för jag har varit det innan och jag är inte stolt över den jag var då.
Så, nu ska jag lägga mig och så ska jag läsa igenom detta i morgon och se om jag håller med mig själv.
onsdag 27 juli 2011
vi var på bio...
Såg på Transformers 3 igår.
Den filmen lärde mig:
Goda robotar (kallar dem robot i fortsättningen oavsett vad de borde kallas) har blå ögon
Onda robotar har röda ögon.
Onda robotar drägglar
Onda farkoster har meningslösa tentakler som hänger och slänger
Det finns inga kvinnliga robotar
Det finns få kvinnor som kan vara med och rädda världen
McDreamy (greys anatomy) visar sig ha andra roller. Okej, jag vet, han har ett annat namn på riktigt!
Kvinnor får vara längre än män, om de är snygga
Den kvinnliga huvudrolls-innehavaren hade många tänder, vilket syntes eftersom munnen var halvöppen större delen av tiden.
Det behövs bara 3 kvinnor som syns mer än 10 sekunder totalt i filmen.
1. Kvinnan som är snygg och som dem manliga huvudrolls-innehavaren kan rädda.
2. Kvinnan som är mindre snygg, men bitchig. Naturligtvis blev hon överkörd i slutet
3. kvinnan som står undergivet i bakgrunden och håller med kvinna nummer två om allting.
var den då bra?
Ja... det smällde en del, det var någon slags handling och det finns massor av utrymme för att göra nummer 4, 5 och 6
Den filmen lärde mig:
Goda robotar (kallar dem robot i fortsättningen oavsett vad de borde kallas) har blå ögon
Onda robotar har röda ögon.
Onda robotar drägglar
Onda farkoster har meningslösa tentakler som hänger och slänger
Det finns inga kvinnliga robotar
Det finns få kvinnor som kan vara med och rädda världen
McDreamy (greys anatomy) visar sig ha andra roller. Okej, jag vet, han har ett annat namn på riktigt!
Kvinnor får vara längre än män, om de är snygga
Den kvinnliga huvudrolls-innehavaren hade många tänder, vilket syntes eftersom munnen var halvöppen större delen av tiden.
Det behövs bara 3 kvinnor som syns mer än 10 sekunder totalt i filmen.
1. Kvinnan som är snygg och som dem manliga huvudrolls-innehavaren kan rädda.
2. Kvinnan som är mindre snygg, men bitchig. Naturligtvis blev hon överkörd i slutet
3. kvinnan som står undergivet i bakgrunden och håller med kvinna nummer två om allting.
var den då bra?
Ja... det smällde en del, det var någon slags handling och det finns massor av utrymme för att göra nummer 4, 5 och 6
måndag 4 juli 2011
Jag är ganska trogen jag, vilket förmodligen är rätt korkat
Jag menar inte sexuellt, ledsen om jag gör er besvikna. Eller jo, jag är trogen där också, men detta kommer inte handla om sån trohet. Detta kommer att handla om känslor.
De flesta människor tycker jag inget speciellt om, ett fåtal tycker jag direkt illa om, och en hög tycker jag mycket bra om, men i det stora hela så tycker jag inget speciellt om de flesta människor som jag råkar på i livet.
Det är skönt, man bryr sig inte så mycket.
Detta ska inte handla om dem, detta ska handla om dem som jag en gång har kommit att börja tycka om. När jag väl tycker om någon, ja då ligger den känslan kvar, länge, länge. Jag pratar om år, även om kontakten mellan oss är borta. Även om personen övergivit, sårat eller svikit mig. Jag tycker om.
Detta upptäckte jag idag när jag fick höra av någon att en annan person har råkat illa ut och blivit dåligt behandlad. Känslorna vällde upp inom mig och jag ville bara störta dit och krama om henne, massor! Sedan är jag ju inte människan som kan visa sånt sådär lätt, men känslan finns där.
Det finns andra fall, människor som var viktiga för mig för något år sedan eller jag fortfarande tycker om, fastän jag inte träffat dem sedan dess.
Pojkvänner som jag hade för 15-20 år sedan. Jag tycker om dem, mycket, även om jag inte umgås speciellt mycket med dem idag, så finns känslan där oavsett vad de gjort mot mig.
Angående trogenhet, så yttrar det sig på fler sätt. Om någon säger något i någorlunda förtrolighet eller visar mig en bit av sitt liv som är mycket privat, ja då stannar det hos mig och jag kommer aldrig nämna det för någon annan, oavsett vad som händer. Jag kan inte svika ett förtroende som någon gett mig, inte ens om personen behandlar mig illa eller sviker mig efteråt.
När det gälelr jobb är det samma sak. Har jobbat som lite olika saker i situationer där det varit väldigt löst angående hur mycket jobb det blir eller när. Ändå är jag trogen och väntar och tar vad jag får. Har varit hos personer som totalt utnyttjat detta, men efter några år så har jag äntligen börjat att inse att jag inte behöver ställa upp så på andra. För dem är jag en anställd, deras företag går först. Jag har börjat tänka likadant, fast tvärtom. Det är därför som jag aldrig vill jobba som assistent igen. Där är det likadant, fast det är brukaren som alltid går först och som ställer kraven. Jag försvinner i min iver att vilja vara till lags.
Så, vad har jag då lärt mig?
Så, vad har jag då lärt mig?
Inte ett skit, jag är en trogen person, har jag än gång tyckt om någon, ja då sitter den känsla i för alltid, men det betyder inte att folk får komma och gå som de vill i mitt liv. Har de svikit mig, ja då kanske jag inte vill ha tillbaka dem, oavsett hur mycket jag tycker om dem.
När det gäller jobb så är det inte så mycket att lära sig ännu, jag har ju inget jobb, så jag får ta det med ro, men när jag väl får ett... ja då faller jag säkert in i samma mönster. Som tur är så har jag lärt mig att inte stanna på ställen där jag inte trivs eller där jag blir utnyttjad, överkörd eller sviken. :-)
söndag 26 juni 2011
nämen!
Ville bara uppdatera er trogna läsare med att jag fick svar på mailet. Under midsommar helgen till och med, det är service det :-)
fredag 24 juni 2011
är det så jäkla svårt att svara på ett mail?
Ja, man kan tro det.
Jag har under årens lopp mailat massor med företag och frågat frågor, kommit med förslag, bett om offerter, frågat om julmarknader, frågat om och diskuterat vårt samarbete med kort och trasor, bett om renoveringsoffert osv.
70% svarar, 70% svarar på allt i mailet.
Jag avskyr först och främst när de inte svarar. Jag väntar mig inget svar direkt,ibland behöver de kolla upp priser eller kolla upp ett svar, men en del svarar inte alls. Så otroligt oförskämt!
sedan har vi de som bara svarar på en liten del av mailet. De verkar inte ens ha läst hela mailet utan svarar på en sak eller kommer med ett allmänt svar eller de inte har hand om saken, utan att hänvisa till vem som har det.
Jag får lov att säga att de flesta stora företag har en utmärkt kundhjälp och de svarar bra och tydlig och är intresserade av att hjälpa till, ta emot förslag eller kolla upp priser, men en del är urkassa. Värst var det när vi skulle ha lite offerter på att göra om melinas rum. Ett fåtal svarade och av dem så bad nästan alla att vi skulle ringa upp dem. Då var jag ändå väldigt tydlig med exakt vad som skulle göras och hur stort det var.
Näst sämst är de vill ha kundernas åsikter om hur tex webbsidan fungerar. Eftersom jag är allergisk mot dåliga hemsidor så kommer jag gärna med såna förslag. En del av dem svarar inte alls, andra är mycket knappa och underförstått att att de skiter i vad jag tycker.
Men be inte om åsikter då! Jag har lagt ner tid på att skriva ett mail till dem, för att hjälpa dem och så visar de så tydligt att de skiter i det ändå. Inte fasen är jag trogen mot ett sånt företag, nepp, jag handlar inte en pryl av dem i fortsättningen för om de skiter i vad deras kunder tycker så är de absolut inte värda mina pengar och inte min tid.
Så, nu har jag gnällt klart för idag och nu ska jag vänta in ett mail från en stor känd matvarukedja.... och pyssla lite undertiden för de svarar nog inte under midsommarhelgen, speciellt inte eftersom de inte svarat på hela veckan...
Jag har under årens lopp mailat massor med företag och frågat frågor, kommit med förslag, bett om offerter, frågat om julmarknader, frågat om och diskuterat vårt samarbete med kort och trasor, bett om renoveringsoffert osv.
70% svarar, 70% svarar på allt i mailet.
Jag avskyr först och främst när de inte svarar. Jag väntar mig inget svar direkt,ibland behöver de kolla upp priser eller kolla upp ett svar, men en del svarar inte alls. Så otroligt oförskämt!
sedan har vi de som bara svarar på en liten del av mailet. De verkar inte ens ha läst hela mailet utan svarar på en sak eller kommer med ett allmänt svar eller de inte har hand om saken, utan att hänvisa till vem som har det.
Jag får lov att säga att de flesta stora företag har en utmärkt kundhjälp och de svarar bra och tydlig och är intresserade av att hjälpa till, ta emot förslag eller kolla upp priser, men en del är urkassa. Värst var det när vi skulle ha lite offerter på att göra om melinas rum. Ett fåtal svarade och av dem så bad nästan alla att vi skulle ringa upp dem. Då var jag ändå väldigt tydlig med exakt vad som skulle göras och hur stort det var.
Näst sämst är de vill ha kundernas åsikter om hur tex webbsidan fungerar. Eftersom jag är allergisk mot dåliga hemsidor så kommer jag gärna med såna förslag. En del av dem svarar inte alls, andra är mycket knappa och underförstått att att de skiter i vad jag tycker.
Men be inte om åsikter då! Jag har lagt ner tid på att skriva ett mail till dem, för att hjälpa dem och så visar de så tydligt att de skiter i det ändå. Inte fasen är jag trogen mot ett sånt företag, nepp, jag handlar inte en pryl av dem i fortsättningen för om de skiter i vad deras kunder tycker så är de absolut inte värda mina pengar och inte min tid.
Så, nu har jag gnällt klart för idag och nu ska jag vänta in ett mail från en stor känd matvarukedja.... och pyssla lite undertiden för de svarar nog inte under midsommarhelgen, speciellt inte eftersom de inte svarat på hela veckan...
onsdag 15 juni 2011
Jag vill ha tips på jobb, massor med tips!
Nu är det snart, snart dags att ta tag i det där med jobb på riktigt.
Jag har ju ett jobb som jag tycker är fruktansvärt roligt och givande och det är i en butik. Jag har lite annat då och då också, men inget ens i närheten av fast eller ens något som jag vågar räkna med, så nu är det verkligen dags.
Jag vill gärna jobba i en liten butik, en affär som säljer saker som jag tror på, eller iallfall inte misstror. Gärna många olika saker, det är kundkontakten, och de övriga butikssysslorna som är det roliga. Vad jag säljer spelar egentligen ingen roll, jag kan lära mig om allt.
Så era tips om små affärer är vad jag behöver. Alla tips (inom någorlunda räckhåll är välkomna, men helst inte mataffärer.)
Är det någon av er som dessutom känner någon som kanske har något att erbjuda så vore det såklart ännubättre.
Det behöver inte vara butiksjobb, men det är det jag är mest inne på just nu, men jag kan klara lite allt möjligt, såklart.
Mitt mål är att jobba minst deltid till hösten och helst så mycket som möjligt i sommar. Om jag får in en fot lite här och där så kan jag stanna kvar där det verkar mest lovande att få ett fast schema sedan.
Så kom med era tips!
Jag har ju ett jobb som jag tycker är fruktansvärt roligt och givande och det är i en butik. Jag har lite annat då och då också, men inget ens i närheten av fast eller ens något som jag vågar räkna med, så nu är det verkligen dags.
Jag vill gärna jobba i en liten butik, en affär som säljer saker som jag tror på, eller iallfall inte misstror. Gärna många olika saker, det är kundkontakten, och de övriga butikssysslorna som är det roliga. Vad jag säljer spelar egentligen ingen roll, jag kan lära mig om allt.
Så era tips om små affärer är vad jag behöver. Alla tips (inom någorlunda räckhåll är välkomna, men helst inte mataffärer.)
Är det någon av er som dessutom känner någon som kanske har något att erbjuda så vore det såklart ännubättre.
Det behöver inte vara butiksjobb, men det är det jag är mest inne på just nu, men jag kan klara lite allt möjligt, såklart.
Mitt mål är att jobba minst deltid till hösten och helst så mycket som möjligt i sommar. Om jag får in en fot lite här och där så kan jag stanna kvar där det verkar mest lovande att få ett fast schema sedan.
Så kom med era tips!
lördag 4 juni 2011
Är du gammal?
Överallt hör jag saker som: Jag känner mig gammal; är man gammal när man tycker att pojkarna i pojkbanden är söta? man blir bakfullare när man blir gammal; jag börjar bli gammal se på mina rynkor; man är gammal när man inte orkar festa till fem på morgonen etc.
Allt detta sägs av kvinnor under 40 år. De har alltså inte levt ens hälften av sin förväntade livstid.
Har vi bara 4 åldrar?
0-12 - barn
13-24 - ungdomar
25-3? - vuxen
3?-död -gammal
Varför är det så överskattat att vara ung, förresten?
Kommer ni inte ihåg oron, osäkerheten, blygheten, okunskapen, kaxigheten, "självförtroendet" eller hur du nu var?
Är det inte väldigt, väldigt skönt att kommit ifrån den?
Jag är så nöjd med min ålder, jag trivs, jag är säkrare, jag vet vad jag tycker om och vad jag vill ha. Jag har tid och förstånd att arbeta med mig själv, att bli en människa jag vill vara. Jag behöver inte bevisa för andra att jag kan, jag behöver inte vara kaxig längre. Jag behöver inte säga till hela världen att jag är bäst, så som jag kände att jag behövde göra förr, när jag var ung eller kanske vuxen enligt kategorierna ovan.
Allt detta sägs av kvinnor under 40 år. De har alltså inte levt ens hälften av sin förväntade livstid.
Har vi bara 4 åldrar?
0-12 - barn
13-24 - ungdomar
25-3? - vuxen
3?-död -gammal
Varför är det så överskattat att vara ung, förresten?
Kommer ni inte ihåg oron, osäkerheten, blygheten, okunskapen, kaxigheten, "självförtroendet" eller hur du nu var?
Är det inte väldigt, väldigt skönt att kommit ifrån den?
Jag är så nöjd med min ålder, jag trivs, jag är säkrare, jag vet vad jag tycker om och vad jag vill ha. Jag har tid och förstånd att arbeta med mig själv, att bli en människa jag vill vara. Jag behöver inte bevisa för andra att jag kan, jag behöver inte vara kaxig längre. Jag behöver inte säga till hela världen att jag är bäst, så som jag kände att jag behövde göra förr, när jag var ung eller kanske vuxen enligt kategorierna ovan.
lördag 28 maj 2011
Långt, flummigt, rörigt om det där med att vara chef.
Nu ska jag skriva om något som jag tänkt på ett bra tag, i över ett halvår faktiskt.
Jag har samlat på mig lite, dels genom kursen pedagogiskt ledarskap, dels olika tv-program, några artiklar och 4-5 personer i min närhet som pratar om detta.
Det handlar om att vara en bra chef.
Är det så svårt egentligen? Vad är en bra chef och vad är chefens uppgift?
Ja den sista frågan är svår att svara på, för det beror ju helt och hållet på vad det är för arbete.
Flera personer i min närhet har sagt att det är svårt att vara chef eller att de inte vet hur de ska vara som chefer eller vilken typ av chef de vill vara.
Jag har lite svårt att förstå det, för för mig är det helt självklart hur en bra chef ska vara och hur den ska agera.
Jag har andra personer i min närhet som klagar på sina chefer, nästan som att det är lite fritt fram att klaga på chefen, för att den är chef. De klagar på saker som naturligtvis har med chefsskapet att göra, men de klagar även på chefens sätt att klä sig, vad den gör privat mm. Naturligtvis så är det få som säger något till cheferna om detta (vilket är bra då det gäller de saker som inte har med chefskapet att göra).
Hur ska en chef veta vad den kan bli bättre på om ingen berättar det för den? Eller så är de inte intresserade att höra det, för en del chefer verkar lägga väldigt stor vikt vid att de är chefer. Som att det är någon stor grej egentligen. Det kan är det inte, om det nu inte handlar om ett stoort företag med många under sig. Då kan det vara komplicerat och man kanske får lite hybris, men annars borde det vara rätt lätt och ingen större sak.
De blivande/kommande/pratande cheferna som jag hört prata funderar på sin chefsroll.
Vill inte alla vara demokratiska chefer som vill ha och ge konstruktiv kritik, som vill ha en lugn och avslappnad relation till sina anställda? Vill inte alla att de anställda ska vara självgående, ta initiativ, jobba med det som behövs och se vad som ska göras? Vill inte alla chefer vara en chef som delegerar uppgifter till de som är bra på dem, för alla är ju inte bra på allt. Vill inte alla chefer veta hur de uppfattas som chefer, liksom alla anställda vill veta hur de uppfattas som anställda? Vill inte alla chefer kunna ge beröm och se det bra som folk gör? Att vägleda, uppskatta, fånga upp idéer, men ändå släppa på kontrollen?
En demokratisk chef, med andra ord.
Jag har själv varit chef i praktiken för många av mina brukare, då de själva inte kunnat vara det. Det är inte alltid det går att vara som jag beskrev det, men då beror det mycket på den som man är chef över, tror jag. En del behöver mer ledning, mer order, mer beröm, mer kritik mm, andra är mer självgående.
Jag har jobbat med de flesta andra alternativen också.
Låt-gå chefen. Han tänkte, det blir nog bra, jag orkar inte bry mig. Jag har ingen lust att jobba nu, så då kan hon sitta och vänta hon också. Det var supertrist. Jag vill jobba, inte sitta i ett kök och läsa tidningar. Jag hade kunnat göra lite vad som helst, men fick det inte, för då fick han dåligt samvete.
Diktatorn. Hon detaljstyrde allting. Hon berättade hur jag skulle vrida ur disktrasan, hur jag skulle vattna blommorna... Jag var där en dag.
Konflikträdd optimist. Allt var superbra, sedan ändrade hon allt man gjorde. Jag arbetade helt i onödan, kändes det som, för hon gjorde om allt. Vek om all tvätt, ordnade om det jag hade sorterat in i skåpen osv. Hon var inte ens min chef, bara en kollega.
Nedbrytaren. Bryt ner för att bygga upp. Hon var hemsk, Hon skulle bryta ner varje anställd och sedan göra om dem till vad hon ville. Där slutade jag efter en månad, mycket stukad.
Besservissen. Hon visste allt, kunde allt och hade inte så ofta rätt. Då var jag yngre, kaxigare och med intresserad av att säga emot. Det skar sig kraftigt, många gånger och hon var långsint som få. Jag är inte alls långsint, inte rädd för att ta upp problemen och snacka om det och sedan är det klart. Hon var inte likadan. Nu är jag lugnare och kan lättare ta en sån chef, men då gick det inte alls.
kompisen. vi skulle mest sitta och hänga och prata. Det var inte alls mitt intresse. Jag ville jobba, göra något vettigt och framför allt ta hand om den jag skulle ta hand om, inte hänga i vardagsrummet med henne. Jag hade inget att göra, behövde inte göra något alls, utan var mest en kompis till brukarens anhöriga.
Ja... det var nog de mest utmärkande som jag kunde nämna och som låg så långt tillbaka i tiden att ingen kan ana vilka de är, eftersom jag har tystnadsplikt angående många av de här situationerna.
Nu ska jag börja fundera på det där med att vara anställd. :-D
Jag har samlat på mig lite, dels genom kursen pedagogiskt ledarskap, dels olika tv-program, några artiklar och 4-5 personer i min närhet som pratar om detta.
Det handlar om att vara en bra chef.
Är det så svårt egentligen? Vad är en bra chef och vad är chefens uppgift?
Ja den sista frågan är svår att svara på, för det beror ju helt och hållet på vad det är för arbete.
Flera personer i min närhet har sagt att det är svårt att vara chef eller att de inte vet hur de ska vara som chefer eller vilken typ av chef de vill vara.
Jag har lite svårt att förstå det, för för mig är det helt självklart hur en bra chef ska vara och hur den ska agera.
Jag har andra personer i min närhet som klagar på sina chefer, nästan som att det är lite fritt fram att klaga på chefen, för att den är chef. De klagar på saker som naturligtvis har med chefsskapet att göra, men de klagar även på chefens sätt att klä sig, vad den gör privat mm. Naturligtvis så är det få som säger något till cheferna om detta (vilket är bra då det gäller de saker som inte har med chefskapet att göra).
Hur ska en chef veta vad den kan bli bättre på om ingen berättar det för den? Eller så är de inte intresserade att höra det, för en del chefer verkar lägga väldigt stor vikt vid att de är chefer. Som att det är någon stor grej egentligen. Det kan är det inte, om det nu inte handlar om ett stoort företag med många under sig. Då kan det vara komplicerat och man kanske får lite hybris, men annars borde det vara rätt lätt och ingen större sak.
De blivande/kommande/pratande cheferna som jag hört prata funderar på sin chefsroll.
Vill inte alla vara demokratiska chefer som vill ha och ge konstruktiv kritik, som vill ha en lugn och avslappnad relation till sina anställda? Vill inte alla att de anställda ska vara självgående, ta initiativ, jobba med det som behövs och se vad som ska göras? Vill inte alla chefer vara en chef som delegerar uppgifter till de som är bra på dem, för alla är ju inte bra på allt. Vill inte alla chefer veta hur de uppfattas som chefer, liksom alla anställda vill veta hur de uppfattas som anställda? Vill inte alla chefer kunna ge beröm och se det bra som folk gör? Att vägleda, uppskatta, fånga upp idéer, men ändå släppa på kontrollen?
En demokratisk chef, med andra ord.
Jag har själv varit chef i praktiken för många av mina brukare, då de själva inte kunnat vara det. Det är inte alltid det går att vara som jag beskrev det, men då beror det mycket på den som man är chef över, tror jag. En del behöver mer ledning, mer order, mer beröm, mer kritik mm, andra är mer självgående.
Jag har jobbat med de flesta andra alternativen också.
Låt-gå chefen. Han tänkte, det blir nog bra, jag orkar inte bry mig. Jag har ingen lust att jobba nu, så då kan hon sitta och vänta hon också. Det var supertrist. Jag vill jobba, inte sitta i ett kök och läsa tidningar. Jag hade kunnat göra lite vad som helst, men fick det inte, för då fick han dåligt samvete.
Diktatorn. Hon detaljstyrde allting. Hon berättade hur jag skulle vrida ur disktrasan, hur jag skulle vattna blommorna... Jag var där en dag.
Konflikträdd optimist. Allt var superbra, sedan ändrade hon allt man gjorde. Jag arbetade helt i onödan, kändes det som, för hon gjorde om allt. Vek om all tvätt, ordnade om det jag hade sorterat in i skåpen osv. Hon var inte ens min chef, bara en kollega.
Nedbrytaren. Bryt ner för att bygga upp. Hon var hemsk, Hon skulle bryta ner varje anställd och sedan göra om dem till vad hon ville. Där slutade jag efter en månad, mycket stukad.
Besservissen. Hon visste allt, kunde allt och hade inte så ofta rätt. Då var jag yngre, kaxigare och med intresserad av att säga emot. Det skar sig kraftigt, många gånger och hon var långsint som få. Jag är inte alls långsint, inte rädd för att ta upp problemen och snacka om det och sedan är det klart. Hon var inte likadan. Nu är jag lugnare och kan lättare ta en sån chef, men då gick det inte alls.
kompisen. vi skulle mest sitta och hänga och prata. Det var inte alls mitt intresse. Jag ville jobba, göra något vettigt och framför allt ta hand om den jag skulle ta hand om, inte hänga i vardagsrummet med henne. Jag hade inget att göra, behövde inte göra något alls, utan var mest en kompis till brukarens anhöriga.
Ja... det var nog de mest utmärkande som jag kunde nämna och som låg så långt tillbaka i tiden att ingen kan ana vilka de är, eftersom jag har tystnadsplikt angående många av de här situationerna.
Nu ska jag börja fundera på det där med att vara anställd. :-D
fredag 13 maj 2011
lite barnuppdatering från en barnledig mamma
Dottern är hos sin farmor och har det gott. Vi har det också rätt gott här hemma, men undrar varför hon sover som en stock och äter som en häst där borta, men inte här. Hon kanske ska bo där jämnt? Nä, det blir inget med det, det skulle jag aldrig fixa!
I tisdags köpte maken och melina foppatofflor. 10 minuter senare fick jag ett sms där det stod att ena tofflan låg i ån. Lite gulligt och rätt ok eftersom de bara kostade 30 spänn.
Farmodern tog med melina för att köpa nya tofflor. Melina berätta bestämt för henne och expediten att hon bara behövde en toffla, eftersom hon hade en annan hemma.
Supersött! Efter lite dividerande så gick hon med på att de skulle köpa två tofflor.
Hon har det bra hos farmor och frågar någon gång per dag var vi är och farmor berättar och frågar om det är okej med bara farmor. Det är det alltid, vilket känns så himla skönt!
På söndag åker vi ner och hämtar hem henne, någon måtta på bortavistelsen får det allt vara, oavsett hur kul hon än har det.
I tisdags köpte maken och melina foppatofflor. 10 minuter senare fick jag ett sms där det stod att ena tofflan låg i ån. Lite gulligt och rätt ok eftersom de bara kostade 30 spänn.
Farmodern tog med melina för att köpa nya tofflor. Melina berätta bestämt för henne och expediten att hon bara behövde en toffla, eftersom hon hade en annan hemma.
Supersött! Efter lite dividerande så gick hon med på att de skulle köpa två tofflor.
Hon har det bra hos farmor och frågar någon gång per dag var vi är och farmor berättar och frågar om det är okej med bara farmor. Det är det alltid, vilket känns så himla skönt!
På söndag åker vi ner och hämtar hem henne, någon måtta på bortavistelsen får det allt vara, oavsett hur kul hon än har det.
torsdag 12 maj 2011
Jag blir lugn och mår så bra...
...när det är ordning omkring mig. När det är rensat och man vet att allt som är omkring en är sånt som man ska ha kvar. När saker ligger där de ska ligga och när det är ordning och reda.
Då mår jag bra, då blir jag lugn.
Idag har jag varit hemma hos en kompis och rensat i alla hennes lådor. Hon var naturligtvis med och två andra tjejer hjälpte till. Vi gick igenom allt hon ville och rensade, sorterade, sorterade bort och gjorde det fint, riktigt fint. Det känns som en befrielse när allt är bra, riktigt bra!
Ni som känner mig vet att jag på intet vis är någon pedant och vi har det sällan superstädat hemma, mer en normal levnadsnivå som funkar i vardagen. Ni som varit inne i pysselrummet vet att där är det massor, massor med saker, men det mesta ligger verkligen där det ska vara. Detta behöver jag för att få energi, få kraft att vara skapande och kreativ. Jag behöver veta vad jag hittar det jag behöver och jag mår bra då det är nystädat där inne, och var jag än är.
Jag tror att väldigt många känner som jag, fast vi har olika nivå vad som är ordning nog. Vad som är en acceptabel nivå, men det gäller att komma dit och att hålla den. Det gör man inte, man kommer dit, som idag och sedan fylls det på med grejer igen och igen och igen...
Jag mår så gott nu och om bara ett par veckor är det dags igen, hos en annan av tjejerna som var med idag.
Det ska bli skoj!
Då mår jag bra, då blir jag lugn.
Idag har jag varit hemma hos en kompis och rensat i alla hennes lådor. Hon var naturligtvis med och två andra tjejer hjälpte till. Vi gick igenom allt hon ville och rensade, sorterade, sorterade bort och gjorde det fint, riktigt fint. Det känns som en befrielse när allt är bra, riktigt bra!
Ni som känner mig vet att jag på intet vis är någon pedant och vi har det sällan superstädat hemma, mer en normal levnadsnivå som funkar i vardagen. Ni som varit inne i pysselrummet vet att där är det massor, massor med saker, men det mesta ligger verkligen där det ska vara. Detta behöver jag för att få energi, få kraft att vara skapande och kreativ. Jag behöver veta vad jag hittar det jag behöver och jag mår bra då det är nystädat där inne, och var jag än är.
Jag tror att väldigt många känner som jag, fast vi har olika nivå vad som är ordning nog. Vad som är en acceptabel nivå, men det gäller att komma dit och att hålla den. Det gör man inte, man kommer dit, som idag och sedan fylls det på med grejer igen och igen och igen...
Jag mår så gott nu och om bara ett par veckor är det dags igen, hos en annan av tjejerna som var med idag.
Det ska bli skoj!
måndag 9 maj 2011
Min tid är lika dyrbar som din!
Jag blev så irriterad idag.
Jag var iväg och hjälpte en kompis i några timmar, med något som hon behövde lite hjälp med. Mycket trevligt och grymt effektivt, så det var välanvänd tid, enligt mig.
När jag åkt där i från mötte jag en bekant i affären. Vi pratade lite ytligt om typ ingenting, så där som man gör med människor man inte känner. Jag berättade att jag varit och hjälpt en kompis på morgonen. Vi pratade lite runt vad jag gjorde annars och så sa hon.
-Ja du har ju så mycket tid, så du kan ju hjälpa till utan att få betalt, det hade jag aldrig gjort.
Jag blev helt paff och kom inte på något vettigt alls att säga, såklart. Det gör man ju sällan när man får höra idiotsaker. Jag svarade något vagt om att jag tycker om att vara snäll och jag tror att jag någon gång får tillbaka på att jag är snäll och generös blablabla...
Nu, ska jag svara! Jag har henne visserligen inte på fb och hon vet inte om min blogg, men jag tänker svara ändå.
Min tid är exakt lika viktig som din tid. Jag har mycket jag vill och behöver göra. Jag prioriterar min tid hur jag vill (i stort sett), men det betyder itne att jag inte värdesätter den elelr tycker att 2 timmar av mitt liv är exakt lika viktigt som 2 timmar av ditt liv!
Jag VILL hjälpa till, jag tror att allt det goda går runt. (Jaja, jag vet, man blir utnyttjad ibland, jag är inte helt korkad, men på det stora hela så går det goda runt)
Så, där fick du!
Nu kan väl ni länka det här till henne, om ni har någon aning om vad hon heter eller vem hon är :-D
Jag var iväg och hjälpte en kompis i några timmar, med något som hon behövde lite hjälp med. Mycket trevligt och grymt effektivt, så det var välanvänd tid, enligt mig.
När jag åkt där i från mötte jag en bekant i affären. Vi pratade lite ytligt om typ ingenting, så där som man gör med människor man inte känner. Jag berättade att jag varit och hjälpt en kompis på morgonen. Vi pratade lite runt vad jag gjorde annars och så sa hon.
-Ja du har ju så mycket tid, så du kan ju hjälpa till utan att få betalt, det hade jag aldrig gjort.
Jag blev helt paff och kom inte på något vettigt alls att säga, såklart. Det gör man ju sällan när man får höra idiotsaker. Jag svarade något vagt om att jag tycker om att vara snäll och jag tror att jag någon gång får tillbaka på att jag är snäll och generös blablabla...
Nu, ska jag svara! Jag har henne visserligen inte på fb och hon vet inte om min blogg, men jag tänker svara ändå.
Min tid är exakt lika viktig som din tid. Jag har mycket jag vill och behöver göra. Jag prioriterar min tid hur jag vill (i stort sett), men det betyder itne att jag inte värdesätter den elelr tycker att 2 timmar av mitt liv är exakt lika viktigt som 2 timmar av ditt liv!
Jag VILL hjälpa till, jag tror att allt det goda går runt. (Jaja, jag vet, man blir utnyttjad ibland, jag är inte helt korkad, men på det stora hela så går det goda runt)
Så, där fick du!
Nu kan väl ni länka det här till henne, om ni har någon aning om vad hon heter eller vem hon är :-D
onsdag 4 maj 2011
Gjorde något jag inte alls gillar...
Jag avbokade en lekdejt, som var bestämd för att jobba. Jag tycker verkligen inte om att göra så och jag anser inte på något sätt att jobb eller pengar är viktigare än vänskap, men ändå gjorde jag det.
Naturligtvis så ringde jag och kollade hur den som blev bortbokad tog det och hon sa att det var helt okej och att hon hade gjort så själv, men det känns ändå skitkasst av mig.
Nåja, nu är det gjort och det var okej för alla (utom mig), så nu ska jag släppa det dåliga samvetet och se fram emot en massa gratismotion på jobbet i morgon :-)
Naturligtvis så ringde jag och kollade hur den som blev bortbokad tog det och hon sa att det var helt okej och att hon hade gjort så själv, men det känns ändå skitkasst av mig.
Nåja, nu är det gjort och det var okej för alla (utom mig), så nu ska jag släppa det dåliga samvetet och se fram emot en massa gratismotion på jobbet i morgon :-)
tisdag 3 maj 2011
Att göra eller tänka?
Är du en "doer" eller en "thinker" ?
Jag har länge trott att jag är en tänkare, en ganska typisk tänkare, eftersom jag tänker massor och hela tiden. Har långa diskussioner i huvudet och kan i detalj planera exakt hur jag ska göra en sak, vilket sedan inte blir så ändå. Till och med mina dagdrömmeritankar innan jag somnar är detaljstyrda.
Detta är skitjobbigt. Jag spär bara på mitt kontrollbehov genom att försöka ha koll på varenda detalj och jag missar så mycket av det som bara är runt omkring mig. Dessutom så blir det ju ingenting gjort.
Jag har tagit tag i detta, tänkt på det (såklart) och kommit fram till att jag ska bli mer "doer". Saker ska bli gjorda. Att sitta och fundera på vilka stämplar jag ska köpa till mitt pyssel, ja det blir inte speciellt mycket som blir klart då. Att ta tag i att verkligen sätta igång att måla, utan att bry sig så mycket om vad som målas och hur (bara det blir bra) ja då snackar vi effektivitet.
Jag är en "doer" då det gäller jobb. Jag packar upp kartonger, sorterar, städar, fixar och jobbar konstant, för att det ska bli klart, för att göra ett bra jobb, för att känna att jag kommer någonstans.
Jag vill känna att jag hinner klart med så mycket som möjligt, så att man kan känna att man är nöjd.
Likadant har jag bestämt att jag ska göra här hemma. Jag har massor med trasor som ska målas. Det är oöverstigligt mycket och jag har annat som känns "viktigare" tex shoppa nya stämplar, köpa lite ny färg, blanda till lite färg, fundera ut vilka motiv som ska stämplas... Allt det här tar skitmycket tid, eftersom det ska kollas facebook, det ska kollas mail, kanske lite på aftonbladet osv.
NEj, jag ska bli mer effektiv, så att jag kommer ikapp.
Det är grymt stressande att ha saker som är ofärdiga, lådor och påsar med osorterade saker, högar med trasor som ska målas, grejer över halva golvet, så jag hittar ingenting och därmed köper nya grejer, trots att jag redan har det jag behöver.
Någon jag också har lärt mig är att ta hjälp. Jag är inte bäst på allting, inte ens på speciellt mycket, så det finns massor med människor som kan hjälpa mig med lite av allting.
En kompis kommer hem och ska hjälpa mig att sortera några av mina "svarta hål"backar, där allt hamnar. En annan brukar hjälpa mig att skriva text på trasorna osv. Det finns så många som kan saker bättre än jag kan, då kan de hjälpa mig, liksom jag hjälpter dem med det jag är bra på .
Vad är du för en? En "doer" eller en "thinker" och trivs du med det?
Jag har länge trott att jag är en tänkare, en ganska typisk tänkare, eftersom jag tänker massor och hela tiden. Har långa diskussioner i huvudet och kan i detalj planera exakt hur jag ska göra en sak, vilket sedan inte blir så ändå. Till och med mina dagdrömmeritankar innan jag somnar är detaljstyrda.
Detta är skitjobbigt. Jag spär bara på mitt kontrollbehov genom att försöka ha koll på varenda detalj och jag missar så mycket av det som bara är runt omkring mig. Dessutom så blir det ju ingenting gjort.
Jag har tagit tag i detta, tänkt på det (såklart) och kommit fram till att jag ska bli mer "doer". Saker ska bli gjorda. Att sitta och fundera på vilka stämplar jag ska köpa till mitt pyssel, ja det blir inte speciellt mycket som blir klart då. Att ta tag i att verkligen sätta igång att måla, utan att bry sig så mycket om vad som målas och hur (bara det blir bra) ja då snackar vi effektivitet.
Jag är en "doer" då det gäller jobb. Jag packar upp kartonger, sorterar, städar, fixar och jobbar konstant, för att det ska bli klart, för att göra ett bra jobb, för att känna att jag kommer någonstans.
Jag vill känna att jag hinner klart med så mycket som möjligt, så att man kan känna att man är nöjd.
Likadant har jag bestämt att jag ska göra här hemma. Jag har massor med trasor som ska målas. Det är oöverstigligt mycket och jag har annat som känns "viktigare" tex shoppa nya stämplar, köpa lite ny färg, blanda till lite färg, fundera ut vilka motiv som ska stämplas... Allt det här tar skitmycket tid, eftersom det ska kollas facebook, det ska kollas mail, kanske lite på aftonbladet osv.
NEj, jag ska bli mer effektiv, så att jag kommer ikapp.
Det är grymt stressande att ha saker som är ofärdiga, lådor och påsar med osorterade saker, högar med trasor som ska målas, grejer över halva golvet, så jag hittar ingenting och därmed köper nya grejer, trots att jag redan har det jag behöver.
Någon jag också har lärt mig är att ta hjälp. Jag är inte bäst på allting, inte ens på speciellt mycket, så det finns massor med människor som kan hjälpa mig med lite av allting.
En kompis kommer hem och ska hjälpa mig att sortera några av mina "svarta hål"backar, där allt hamnar. En annan brukar hjälpa mig att skriva text på trasorna osv. Det finns så många som kan saker bättre än jag kan, då kan de hjälpa mig, liksom jag hjälpter dem med det jag är bra på .
Vad är du för en? En "doer" eller en "thinker" och trivs du med det?
torsdag 28 april 2011
viktväktar-sammanfattning
Andra veckan med viktväktarna är avklarad.
vecka 1 -0,7kg
vecka 2 -1,3kg
vecka 1
Skötte mig perfekt, men åt inte upp veckopoints och aktivitetspoints. Rörde mig rätt mycket.
Började äta mild lättyoghurt och havrefras med banan på morgonen = gott.
Började med bonjour på mackan = gott
vecka 2
Skötte mig, men åt klart mer och rätt mycket godis, det var ju påsk. Åt upp alla mina points och nästan alla veckopoints. Rörde mig rätt lite
Började tycka att yoghurt med havrefras var rätt okej som frukost.
Började äta färskost på mackan = inte gott
I slutet upptäckte jag att smör på mackan är rätt äckligt och fett, inte alls så gott som jag mindes det.
Så, en sammanfattning
vecka 1 -0,7kg
vecka 2 -1,3kg
vecka 1
Skötte mig perfekt, men åt inte upp veckopoints och aktivitetspoints. Rörde mig rätt mycket.
Började äta mild lättyoghurt och havrefras med banan på morgonen = gott.
Började med bonjour på mackan = gott
vecka 2
Skötte mig, men åt klart mer och rätt mycket godis, det var ju påsk. Åt upp alla mina points och nästan alla veckopoints. Rörde mig rätt lite
Började tycka att yoghurt med havrefras var rätt okej som frukost.
Började äta färskost på mackan = inte gott
I slutet upptäckte jag att smör på mackan är rätt äckligt och fett, inte alls så gott som jag mindes det.
Så, en sammanfattning
lördag 23 april 2011
vardagsuppdatering
Vilodagen långfredag tillbringade vi med "farmor" och "mormor". Det innebar att vi röjde rejält i trädgården och tvättade staket och hade oss. Det går så fort när man är många och det går så lätt. Idag för jag erkänna att jag är lite stel, jag gjorde övningar som jag inte gjort på många år...
Påskdagen startades lite lugnt...trodde jag. Nepp, iväg till gardencenter och handla bark och gödsel och blommor. 1259:- fattigare, hade vi blivit om vi inte fått alltihop av min svärmor. Inte nog med att hon hjälper till med melina, hon röjer i rabatterna, hon tvättar grejer och hon hjälper till med allt möjligt som man inte ens behöver be om. Hon är dessutom generös till tusen.
Jag inser ju att jag aldrig får tröttna på maken...
Jag fixade pannkakor och de andra fixade lite med planteringarna. Nu sover Dottern (och kanske maken) och jag surfar slappt i soffan. Inser att eftermiddagen kommer att bestå av arbete ute.
Viktväktandet går bra. Inte fort, men jag lever på ett hållbart sätt. Det är inte alls jobbigt, jag har inte fuskat, eller ja, man kan inte fuska. Det enda som mans ka göra är att äta upp de proponts som man ska äta och inte övertransera veckobufferten. Det är rätt väl tilltaget så trots godis både i torsdags och fredags så är det ändå ingen fara.
Det går inte så fort, men jag har tid på mig. Ju längre tid det tar att gå ner, desto mer nöts tankesättet in i min hjärna.
Visst är jag äckligt positiv?
Nu ska jag pyssla lite innan arbetet börjar. I morgon väntas en hel dag av arbetspyssel och dagen där efter så kommer det två lekkompisar hit till mig och två till Melina. Som tur är så sitter en del av dem ihop i en familjekontallation.
Påskdagen startades lite lugnt...trodde jag. Nepp, iväg till gardencenter och handla bark och gödsel och blommor. 1259:- fattigare, hade vi blivit om vi inte fått alltihop av min svärmor. Inte nog med att hon hjälper till med melina, hon röjer i rabatterna, hon tvättar grejer och hon hjälper till med allt möjligt som man inte ens behöver be om. Hon är dessutom generös till tusen.
Jag inser ju att jag aldrig får tröttna på maken...
Jag fixade pannkakor och de andra fixade lite med planteringarna. Nu sover Dottern (och kanske maken) och jag surfar slappt i soffan. Inser att eftermiddagen kommer att bestå av arbete ute.
Viktväktandet går bra. Inte fort, men jag lever på ett hållbart sätt. Det är inte alls jobbigt, jag har inte fuskat, eller ja, man kan inte fuska. Det enda som mans ka göra är att äta upp de proponts som man ska äta och inte övertransera veckobufferten. Det är rätt väl tilltaget så trots godis både i torsdags och fredags så är det ändå ingen fara.
Det går inte så fort, men jag har tid på mig. Ju längre tid det tar att gå ner, desto mer nöts tankesättet in i min hjärna.
Visst är jag äckligt positiv?
Nu ska jag pyssla lite innan arbetet börjar. I morgon väntas en hel dag av arbetspyssel och dagen där efter så kommer det två lekkompisar hit till mig och två till Melina. Som tur är så sitter en del av dem ihop i en familjekontallation.
måndag 18 april 2011
Jaja, jag får väl göra det officiellt då...
Det tog ett tag innan jag bestämde mig för att säga det högt, men nu har jag bestämt mig, så då kan jag ju likagärna berätta det också.
Jag har börjat med viktväktarna.
Ja, jag vet, jag gick ju ner 17 kilo med cambrigdesoppor, så varför skulle jag behöva viktväkta? Jo, serru, jag lärde mig nämligen inte något alls på det där, bara att det var lätt att banta, så då kan jag ju likagärna äta en massa mellan bantningarna.
Är det vanor som jag vill lära melina?
Nepp, såklart inte. Så, nu viktväktar jag sedan i fredags. Än så länge så känns det varken svårt eller jobbigt. Systemet som är nu är rätt bra. Man har ett visst antal pp man ska äta och så har man ett antal vecko-pp som man får äta om man vill. Bra med lite buffert ibland.
Mitt problem är att jag inte lyckas äta tillräckligt, så ikväll fick jag äta två glasspinnar, stackars mig...
En sak som är intressant, som jag läste om i Fredrik backmans blogg . Det handlade om en del olika saker, men främst att vi tjockisar helst bråkar om vilken metod som är bäst. lchf, gi, vv, soppor, atkins mm. Vi bråkar och tjafsar så mycket om dem att vi nästan glömmer bort att genomföra dem.
När jag körde soppor så sa alla att de inte trodde på det, inte skulle kunna leva så, inte tyckte att det var bra osv. Det funkade för mig, var bra för mig. Att jag sedan inte skötte mig efteråt, det är mitt fel, inte dieten. Nu kör jag vv, då säger flera stycken att lchf är bättre.
Förr var jag, som många av er vet, en mästare i att tjafsa emot och att bevisa med diverse fakta att jag hade rätt (om jag hade det). Nu har jag sedan en tid tillbaka lagt av med det. Jag är mycket väl medveten om att mina kunskaper i näringslära, träning, fysik och diverse liknande ämnen är bra mycket större än de flesta av de som snackar om vilken metod som är bäst. Vill de veta, ja då berättar jag gärna, men annars behöver jag inte bevisa något längre.
Okej, okej om det blir en diskussion och det är läge så kommer jag ändå att besservissa mig, för det är ju sån jag är, men jag släpper rätt mycket nu för tiden.
Den bästa metoden att gå ner i vikt, är den man genomför med resultat. Sedan är det upp till en själv att förvalta resultatet
Jag har börjat med viktväktarna.
Ja, jag vet, jag gick ju ner 17 kilo med cambrigdesoppor, så varför skulle jag behöva viktväkta? Jo, serru, jag lärde mig nämligen inte något alls på det där, bara att det var lätt att banta, så då kan jag ju likagärna äta en massa mellan bantningarna.
Är det vanor som jag vill lära melina?
Nepp, såklart inte. Så, nu viktväktar jag sedan i fredags. Än så länge så känns det varken svårt eller jobbigt. Systemet som är nu är rätt bra. Man har ett visst antal pp man ska äta och så har man ett antal vecko-pp som man får äta om man vill. Bra med lite buffert ibland.
Mitt problem är att jag inte lyckas äta tillräckligt, så ikväll fick jag äta två glasspinnar, stackars mig...
En sak som är intressant, som jag läste om i Fredrik backmans blogg . Det handlade om en del olika saker, men främst att vi tjockisar helst bråkar om vilken metod som är bäst. lchf, gi, vv, soppor, atkins mm. Vi bråkar och tjafsar så mycket om dem att vi nästan glömmer bort att genomföra dem.
När jag körde soppor så sa alla att de inte trodde på det, inte skulle kunna leva så, inte tyckte att det var bra osv. Det funkade för mig, var bra för mig. Att jag sedan inte skötte mig efteråt, det är mitt fel, inte dieten. Nu kör jag vv, då säger flera stycken att lchf är bättre.
Förr var jag, som många av er vet, en mästare i att tjafsa emot och att bevisa med diverse fakta att jag hade rätt (om jag hade det). Nu har jag sedan en tid tillbaka lagt av med det. Jag är mycket väl medveten om att mina kunskaper i näringslära, träning, fysik och diverse liknande ämnen är bra mycket större än de flesta av de som snackar om vilken metod som är bäst. Vill de veta, ja då berättar jag gärna, men annars behöver jag inte bevisa något längre.
Okej, okej om det blir en diskussion och det är läge så kommer jag ändå att besservissa mig, för det är ju sån jag är, men jag släpper rätt mycket nu för tiden.
Den bästa metoden att gå ner i vikt, är den man genomför med resultat. Sedan är det upp till en själv att förvalta resultatet
torsdag 14 april 2011
Stackars gamla dam...
Jag var iväg ett ärende idag och när jag kom ut från stället så står det en gammal dam och tittar in i min bil.
Jag frågar henne om hon har låst in nycklarna?
-Nej, jag bara tittar, den är så smutsig så jag ville se om det var stökigt i den, svarade hon
-Ja, den är faktiskt rätt smutsig, var det stökigt då?
-Ja lite, men inte så farligt. Hade det varit min bil så hade den minsann varit städad och fin.
- Åh vad duktig du är, svarade jag. Men det är ju en rätt fin bil i övrigt, den ser stor och bra ut.
-Ja, jo, men den är för stor, alldeles för stor för mig, svarade damen.
Jag skrattade lite och sa att den är nog perfekt för mig, så jag tar den, och så låste jag upp den och klev in.
Hon vände sig tvärt om och spatserade iväg.
Jag roade mig helt på hennes bekostnad, jag vet, men fasen vad skoj jag hade :-D
Jag frågar henne om hon har låst in nycklarna?
-Nej, jag bara tittar, den är så smutsig så jag ville se om det var stökigt i den, svarade hon
-Ja, den är faktiskt rätt smutsig, var det stökigt då?
-Ja lite, men inte så farligt. Hade det varit min bil så hade den minsann varit städad och fin.
- Åh vad duktig du är, svarade jag. Men det är ju en rätt fin bil i övrigt, den ser stor och bra ut.
-Ja, jo, men den är för stor, alldeles för stor för mig, svarade damen.
Jag skrattade lite och sa att den är nog perfekt för mig, så jag tar den, och så låste jag upp den och klev in.
Hon vände sig tvärt om och spatserade iväg.
Jag roade mig helt på hennes bekostnad, jag vet, men fasen vad skoj jag hade :-D
tisdag 12 april 2011
människor kommer och går i ens liv...
Jag har en stark... nej, jag är rätt lojal när det gäller vänskap. Jag kan kritisera, säga vad jag tycker, och säga emot nästan vem som helst, men då jag har börjat tycka om någon så räknas den in i min flock och jag har svårt att släppa den människan.
Jag har under hela mitt liv haft människor som kommit, varit nära och sedan försvunnit igen. Några av dem kom aldrig så nära, jag gav dem förmodligen aldrig chansen, men andra berörde mig. Jag tyckte om dem och tycker fortfarande om dem, så som de var då. Nu vet jag inte, jag känner dem ju inte direkt längre.
Jag har svårt att acceptera att folk försvinner, inte har tid, inte har lust eller blir sura och sticker. Jag förstår det inte, jag vet inte hur jag ska hantera det, så jag stanna kvar och fortsätter att hoppas.
Jag gör mig påmind några gånger, jag säger ibland att jag saknar dem, men om det inte "hjälper", ja då sitter jag här och väntar.
Nej, jag väntar inte hur länge som helst, inte i flera år... eller jo det gör jag nog egentligen, men jag ska sluta med det. En del kommer nämligen tillbaka, då de har "tid" igen eller slutat att vara sura eller vad det nu är.
En brasklapp. Jag har all förståelse för människor som har det jobbigt i sitt privatliv, människor som är nykära, nyblivna föräldrar eller på något annat sätt mycket just nu. Det är inte dem jag pratar om.
Jag ska sluta att vänta och jag ska sluta att ta så allvarligt på det. Jag ska se tillbaka på de fina minnen vi hade, hur mysigt det var, hur roligt ungarna hade, vilka härliga promenader vi tog, alla våra djupa samtal, våra vilda fester, allt skojigt städande och röjande vi gjorde... Ja helt enkelt allt mysigt och roligt och givande som jag upplevt med de här människorna.
Jag saknar dem fortfarande och jag tycker fortfarande om dem, men jag har väntat klart nu.
Det jag kallar vänskap är inte flyktigt, men det var roliga och bra kompisar, den tiden vi hade.
Jag har under hela mitt liv haft människor som kommit, varit nära och sedan försvunnit igen. Några av dem kom aldrig så nära, jag gav dem förmodligen aldrig chansen, men andra berörde mig. Jag tyckte om dem och tycker fortfarande om dem, så som de var då. Nu vet jag inte, jag känner dem ju inte direkt längre.
Jag har svårt att acceptera att folk försvinner, inte har tid, inte har lust eller blir sura och sticker. Jag förstår det inte, jag vet inte hur jag ska hantera det, så jag stanna kvar och fortsätter att hoppas.
Jag gör mig påmind några gånger, jag säger ibland att jag saknar dem, men om det inte "hjälper", ja då sitter jag här och väntar.
Nej, jag väntar inte hur länge som helst, inte i flera år... eller jo det gör jag nog egentligen, men jag ska sluta med det. En del kommer nämligen tillbaka, då de har "tid" igen eller slutat att vara sura eller vad det nu är.
En brasklapp. Jag har all förståelse för människor som har det jobbigt i sitt privatliv, människor som är nykära, nyblivna föräldrar eller på något annat sätt mycket just nu. Det är inte dem jag pratar om.
Jag ska sluta att vänta och jag ska sluta att ta så allvarligt på det. Jag ska se tillbaka på de fina minnen vi hade, hur mysigt det var, hur roligt ungarna hade, vilka härliga promenader vi tog, alla våra djupa samtal, våra vilda fester, allt skojigt städande och röjande vi gjorde... Ja helt enkelt allt mysigt och roligt och givande som jag upplevt med de här människorna.
Jag saknar dem fortfarande och jag tycker fortfarande om dem, men jag har väntat klart nu.
Det jag kallar vänskap är inte flyktigt, men det var roliga och bra kompisar, den tiden vi hade.
onsdag 6 april 2011
En sån saknad och så mycket gos!
Jag jobbade idag (tisdag) och när jag kom hem studsade Melina upp från soffan och berättade överlyckligt för sin pappa att- mamma kom hem, mamma har kommit hem. Minas mamma har kommit hem.
Det där värmer.
Sedan skulle maken natta henne, men fick avbryta för han beövde åka iväg. Jag smög in i rummet och möts av ett- Vem kommer nu? Mamma kommer nu. Mamma sova här, och så klappade hon på kudden.
Jag la mig där och de skulle gosas och pussar och kramas och klängas och gosas lite till. Sedan skulle jag hålla om henne och hon om mig och jag om henne och helst skulle hon ligga lite på mig.
Jag blev alldeles översköld av kärlek och saknad. Så underbart att känna sig så älskad och att hon verkligen saknat mig. Att nattningen sedan tog 90 minuter istället för 30, ja det är väl något man får ta.
Jag blev alldeles översköld av kärlek och saknad. Så underbart att känna sig så älskad och att hon verkligen saknat mig. Att nattningen sedan tog 90 minuter istället för 30, ja det är väl något man får ta.
Hur sjutton gör de med flera barn? De måste bli helt kvävda...
tisdag 5 april 2011
på så olika ställen i livet
Jag tänkte på alla olika människor man möter och alla de olika facebookstatusar som man läser.
Jag har några som är mitt inne i spädbarnstiden och den konsta sömnbristen man lider av då. Jag ser tillbaka och minns hur det var.
Jag har en som är mitt uppe i att utveckla sig själv. Hon sprider förnuftiga tankar omkring sig och jag ser tillbaka och minns hur det var när jag var sådan.
En jag mötte härom dagen berättade att när man är 20 så är man vuxen och helt ansvarigt för vad man gör och varför man gör det. Jag höll med om det första men inte det andra. Hon förstod inte min syn på att allt man varit med om påverkar hur man är idag. Men, hon är 25 år äldre, så jag kanske har hennes syn när jag är där, men jag hoppas inte det.
En annan är mitt inne i karriären och jobbar som sjutton. Kommer hem sent varje dag och jag undrar hur hon orkar, jag håller på att sakna ihjäl mig efter melina när jag inte får träffa henne och hon saknar mig.
En person festar varje ledig helg. Jag minns när jag gjorde det, det var roligt, men jag är glad att jag kommit förbi det stadiet. Jag vet äldre människor som nu har stora barn som tagit ett varv till med festandet. Det kanske blir så, men just när man har små barn så tror jag att det är bäst att ta det lite lugnt.
En annan har just flyttat ihop med sin första "riktiga" pojkvän och är så kär så kär. Statusarna sprudlar av kärlek och inte den där uppenbara kärleken som en del skriver bara för att visa omvärlden hur lyckliga de är, utan en bubblande nyförälskad kärlek som bara är så härlig. Jag blir själv lite kär när jag ser hennes status.
Det är roligt att möta så många människor på så många olika ställen i livet. Man ser tillbaka, man ser framåt, man funderar och känner igen. Man lär sig så mycket.
Jag har några som är mitt inne i spädbarnstiden och den konsta sömnbristen man lider av då. Jag ser tillbaka och minns hur det var.
Jag har en som är mitt uppe i att utveckla sig själv. Hon sprider förnuftiga tankar omkring sig och jag ser tillbaka och minns hur det var när jag var sådan.
En jag mötte härom dagen berättade att när man är 20 så är man vuxen och helt ansvarigt för vad man gör och varför man gör det. Jag höll med om det första men inte det andra. Hon förstod inte min syn på att allt man varit med om påverkar hur man är idag. Men, hon är 25 år äldre, så jag kanske har hennes syn när jag är där, men jag hoppas inte det.
En annan är mitt inne i karriären och jobbar som sjutton. Kommer hem sent varje dag och jag undrar hur hon orkar, jag håller på att sakna ihjäl mig efter melina när jag inte får träffa henne och hon saknar mig.
En person festar varje ledig helg. Jag minns när jag gjorde det, det var roligt, men jag är glad att jag kommit förbi det stadiet. Jag vet äldre människor som nu har stora barn som tagit ett varv till med festandet. Det kanske blir så, men just när man har små barn så tror jag att det är bäst att ta det lite lugnt.
En annan har just flyttat ihop med sin första "riktiga" pojkvän och är så kär så kär. Statusarna sprudlar av kärlek och inte den där uppenbara kärleken som en del skriver bara för att visa omvärlden hur lyckliga de är, utan en bubblande nyförälskad kärlek som bara är så härlig. Jag blir själv lite kär när jag ser hennes status.
Det är roligt att möta så många människor på så många olika ställen i livet. Man ser tillbaka, man ser framåt, man funderar och känner igen. Man lär sig så mycket.
lördag 2 april 2011
Jag har varit så avundsjuk....
...i flera år var jag så avundsjuk på en del människor. Det gjorde så ont i mig och jag kände mig så ensam, men nu har jag det där som jag saknade, själv. Jag har en liten härlig människa som vill krypa upp i min famn, som blir glad då hon ser mig. En liten hand som letar efter mig i mörkret när hon sover, en liten röst som glatt säger -Mamma! och drar mig i håret för att vända mig. Två små händer som grabbar tag i mina öron och som drar till sig mitt ansikte så att vi kan gnugga våra näsor.
Det är fantastiskt mysigt och härligt och jag hoppas att alla ni som längtar får uppleva det här snart. Jag hoppas också att alla ni som tycker att det är jobbigt just nu, som inte orkar, inte får sova, inte mår bra, lägger märke till de här stunderna när ni upplever dem.
Missa inte vardagen och all den kärlek som finns i den.
Det är fantastiskt mysigt och härligt och jag hoppas att alla ni som längtar får uppleva det här snart. Jag hoppas också att alla ni som tycker att det är jobbigt just nu, som inte orkar, inte får sova, inte mår bra, lägger märke till de här stunderna när ni upplever dem.
Missa inte vardagen och all den kärlek som finns i den.
tisdag 29 mars 2011
otrohetssajter...
Började att titta lite på kvällsöppet med Lennars Ekdal och det pratas om en otrohetssajt som gör reklam lite här och där nu.
Har läst lite om detta på olika forum och många anser att det är helt förkastligt, har anmält och ser det här som djävulens verk, eller nåt.
En sajt är inte otrogen.
En sajt tvingar inte någon att vara otrogen.
Är det samma människor som hatar prostituerade och strippor? Som hatar kvinnorna som viker ut sig, som lägger skulden på den som partnen är otrogen med?
Jag tror att de känner sig hotade. Om man tar bort alla hot så kan ingen göra det "dumma", eller hur tänker de?
Det är naturligtvis fel att vara otrogen om man lovat att vara trogen, men ansvaret ligger på den som lovat, inte på resten av världen oavsett vad den lockar med.
nu ska jag kolla klart på programmet :-D
Har läst lite om detta på olika forum och många anser att det är helt förkastligt, har anmält och ser det här som djävulens verk, eller nåt.
En sajt är inte otrogen.
En sajt tvingar inte någon att vara otrogen.
Är det samma människor som hatar prostituerade och strippor? Som hatar kvinnorna som viker ut sig, som lägger skulden på den som partnen är otrogen med?
Jag tror att de känner sig hotade. Om man tar bort alla hot så kan ingen göra det "dumma", eller hur tänker de?
Det är naturligtvis fel att vara otrogen om man lovat att vara trogen, men ansvaret ligger på den som lovat, inte på resten av världen oavsett vad den lockar med.
nu ska jag kolla klart på programmet :-D
torsdag 24 mars 2011
Humanist? nepp
Jag är inte humanist i den egentliga meningen. Jag anser inte att människor har ett egenvärde bara för att de är människor.
En klar majoritet av människorna säger att de är humanister. Människor är lite mer värda än djur. Jag tittade på kalla fakta där det diskuterades vård av husdjur. Tidigare har många operationer och mycket vård inte gjorts, eftersom det sågs som djurplågeri. Nu finns teknikerna och fler och fler väljer att ge sina husdjur vård.
Är det rätt eller fel? Det har vi säkert olika åsikter om, men det jag förundras över ät att det ses som djurplågeri att amputera tassar, och rädda svårt skadade djur, när det är helt självklart att vi ska göra det med människor. Vi har människor som ligger och inte kan röra sig, människor som inte kan äta, dricka, tala, röra sig eller ens kissa själva. Gamla människor som är så borta av mediciner och sjukdom att de inte vet var de är, vad de är och varför.
Detta är människoplågeri. Kom inte och säg något annat.
Jag är för aktiv dödshjälp under mycket reglerade former och helt på individens egna vilja. Jag vet att detta kan medföra problem och att det kan utövas påtryckningar mm, men att inte själv få välja när man vill dö, det är förnedring på hög nivå.
En klar majoritet av människorna säger att de är humanister. Människor är lite mer värda än djur. Jag tittade på kalla fakta där det diskuterades vård av husdjur. Tidigare har många operationer och mycket vård inte gjorts, eftersom det sågs som djurplågeri. Nu finns teknikerna och fler och fler väljer att ge sina husdjur vård.
Är det rätt eller fel? Det har vi säkert olika åsikter om, men det jag förundras över ät att det ses som djurplågeri att amputera tassar, och rädda svårt skadade djur, när det är helt självklart att vi ska göra det med människor. Vi har människor som ligger och inte kan röra sig, människor som inte kan äta, dricka, tala, röra sig eller ens kissa själva. Gamla människor som är så borta av mediciner och sjukdom att de inte vet var de är, vad de är och varför.
Detta är människoplågeri. Kom inte och säg något annat.
Jag är för aktiv dödshjälp under mycket reglerade former och helt på individens egna vilja. Jag vet att detta kan medföra problem och att det kan utövas påtryckningar mm, men att inte själv få välja när man vill dö, det är förnedring på hög nivå.
onsdag 23 mars 2011
Att tycka synd om folk
Det finns olika sätt att definiera vad "synd om" är.
En del ser det som något negativt, som att de är ett offer och blir ömkade med. Ny tycker jag inte att offer är något som är negativt, men det är också ett ord som många ser ner på lite. Inte på ordet, alltså, men på den som är det. I ett fall när en är våldtäcksman och en är den våldtagna så är den våldtagna ett offer. Det är till och med synd om henne/honom, men man ser inte ner på den.
Likaså är det synd om människor som har "otur" i livet. Jag menar de som inte kan göra så mycket åt sin situation. Det är naturligtvis även synd om de som kan göra något åt den, men faktiskt en aning mindre synd om dem, enligt mig. Det kan vara jag som är kall.
Det är tex inte synd om oss.
Vi har aningen för lite pengar, aningen för lite är flera tusen i månaden, men vi gör inte allt vi kan för att förändra den situationen. Vi har en dotter som sover hyfsat dåligt, men vi har förmånen att faktiskt kunna lösa det genom att en av oss tar nätterna och då kan sova lite på dagen. Dessa två saker hänger naturligtvis ihop. Om jag börjar jobba heltid eller studera en mer krävande utbildning, så kommer inte nätterna fungera lika bra. Då får vi sömnbristen istället för pengarbrist. Sedan är det väl en fråga om vad som är viktigast egentligen.
Vi har annan sjukdom i familjen och andra problem som jag inte vill ta upp här, men inget som vi int ekan hantera lagom bra och inget som inte blir bättre och bättre.
Därför är det inte speciellt synd om oss.
Jag har flera kompisar som det faktiskt är synd om. De har det supersvårt, de får sova alldeles för lite, de är mycket sjuka, deras familjer är sjuka, några är ensamstående med allt ansvar och några har till och med nära familjemedlemmar som gått bort. Dem är det synd om, på ett alldeles icke-nedlåtande sätt. Jag tycker synd om dem och jag skulle vilja hjälpa dem. Jag skulle vilja vilja hjälpa dem tillräckligt mycket för att helt enkelt bara göra det, men det gör jag inte. Jag vill hjälpa, men inte tillräckligt för att helt enkelt bara åka dit och göra det och kanske riskera att bli avvisad. Nej, det vågar jag inte, så istället kommer jag med lite sympatier, lite råd, någon förfrågan, men det där hjälper inte ett skit egentligen.
De, liksom jag ber inte om hjälp, de kommer inte att fråga mig, liksom jag aldrig skulle fråga dem.
Varför?
Vet inte, det kanske beror på att man innerst inne vill att någon helt enkelt bara ska komma och hjälpa till, utan att man behöver fråga och om de frågar, så ska de helt enkelt inte lyssna på svaret, svaret som förmodligen är ett nej.
Vågar/vill du be om hjälp?
En del ser det som något negativt, som att de är ett offer och blir ömkade med. Ny tycker jag inte att offer är något som är negativt, men det är också ett ord som många ser ner på lite. Inte på ordet, alltså, men på den som är det. I ett fall när en är våldtäcksman och en är den våldtagna så är den våldtagna ett offer. Det är till och med synd om henne/honom, men man ser inte ner på den.
Likaså är det synd om människor som har "otur" i livet. Jag menar de som inte kan göra så mycket åt sin situation. Det är naturligtvis även synd om de som kan göra något åt den, men faktiskt en aning mindre synd om dem, enligt mig. Det kan vara jag som är kall.
Det är tex inte synd om oss.
Vi har aningen för lite pengar, aningen för lite är flera tusen i månaden, men vi gör inte allt vi kan för att förändra den situationen. Vi har en dotter som sover hyfsat dåligt, men vi har förmånen att faktiskt kunna lösa det genom att en av oss tar nätterna och då kan sova lite på dagen. Dessa två saker hänger naturligtvis ihop. Om jag börjar jobba heltid eller studera en mer krävande utbildning, så kommer inte nätterna fungera lika bra. Då får vi sömnbristen istället för pengarbrist. Sedan är det väl en fråga om vad som är viktigast egentligen.
Vi har annan sjukdom i familjen och andra problem som jag inte vill ta upp här, men inget som vi int ekan hantera lagom bra och inget som inte blir bättre och bättre.
Därför är det inte speciellt synd om oss.
Jag har flera kompisar som det faktiskt är synd om. De har det supersvårt, de får sova alldeles för lite, de är mycket sjuka, deras familjer är sjuka, några är ensamstående med allt ansvar och några har till och med nära familjemedlemmar som gått bort. Dem är det synd om, på ett alldeles icke-nedlåtande sätt. Jag tycker synd om dem och jag skulle vilja hjälpa dem. Jag skulle vilja vilja hjälpa dem tillräckligt mycket för att helt enkelt bara göra det, men det gör jag inte. Jag vill hjälpa, men inte tillräckligt för att helt enkelt bara åka dit och göra det och kanske riskera att bli avvisad. Nej, det vågar jag inte, så istället kommer jag med lite sympatier, lite råd, någon förfrågan, men det där hjälper inte ett skit egentligen.
De, liksom jag ber inte om hjälp, de kommer inte att fråga mig, liksom jag aldrig skulle fråga dem.
Varför?
Vet inte, det kanske beror på att man innerst inne vill att någon helt enkelt bara ska komma och hjälpa till, utan att man behöver fråga och om de frågar, så ska de helt enkelt inte lyssna på svaret, svaret som förmodligen är ett nej.
Vågar/vill du be om hjälp?
måndag 21 mars 2011
Lycka!
Irritationen över att sova lite dåligt och obekvämt bredvid en orolig dotter en hel natt försvinner direkt när man vaknar på morgonen och upptäcker att hon i sömnen håller båda sina armar om mig och jag om henne.
Det är varmt, obekvämt, man får ingen luft och man är helt stel, men ändå ett perfekt sätt att vakna på.
Det är varmt, obekvämt, man får ingen luft och man är helt stel, men ändå ett perfekt sätt att vakna på.
lördag 19 mars 2011
lever i lycklig ovisshet...
Jag läser här och var att mina kompisars barn jobbiga, trotsiga, bråkiga, skrikiga mm. Nu pratar jag främst om de som är ungefär likagamla som Melina, men även de som är äldre och yngre.
Blir det så? För alla?
Melina är inte jobbig, bråkig, skrikig, tröttsam eller får mig att vilja sälja henne på blocket.
Visst säger hon nej, ett spontant nej, till allting innan hon hinner tänka. Nästa ord som kommer ut är förmodligen inte nu.
Det gör inget, det är inget problem. vill hon inte göra en sak nu direkt så säger vi att vi väntar lite. Sedan kan det komma ett "inte nu" igen, men då snackar vi om det och förklarar och det brukar gå bra.
Skrika sig till vad hon vill ha, ja det har testats. Det funkar sällan, så det har hon slutat med, i stort sett. Hon blir frustrerad och ledsen då orden inte räcker till och då får man avleda och försöka förstå. Jobbigt? Ja, jo, kanske lite, men inte så att det stör. Det är så i våra liv nu och hon har det lika jobbigt som vi, när hon inte kan uttrycka sig helt ännu.
Trotsig? Nej, inte egentligen. Visst testar hon vad som är okej, men det verkar ta slut rätt snabbt. En del saker får man absolut inte göra och det är inget att diskutera (farliga grejer). andra saker får man egentligen inte göra, men vid närmare eftertanke så spelar det ingen roll, så då blir det tillåtet. Vi gör oss kanske en stor otjänst genom att så mycket är okej, men ja det märker vi sedan.
Någon nämnde att en kompis barn styr hela familjen och att det är ett stort ansvar för ett litet barn.
Jag förstår inte riktigt vad hon menade, men var tvungen att fundera lite på det, så jag missade att fråga. Det är kanske det som andra anser att Melina gör med oss? Hon får bestämma rätt mycket själv, av det som går att bestämma. Vi har ingen större prestige i att vara föräldrar som vet bäst och bestämmer "för barnets bästa". Vi bestämmer det som verkligen måste bestämmas, men sedan har vi inte heller sats på prov så mycket. Det blir dagis, även om hon inte vill, för det går att förklara och prata om det tills hon vill. Det blir mössa på om det är kallt, för då kanske man kan kompromissa bort vantarna osv.
Vi kanske gör helt fel, vad vet jag. Jag ser bara inte riktigt vad som är problemen i den här åldern.
Det kan vara så att jag mådde så kasst första året att jag nu tycker att det mesta är rena semestern, eller så har vi ett ovanligt samarbetsvilligt barn eller så kommer vår tid...
Blir det så? För alla?
Melina är inte jobbig, bråkig, skrikig, tröttsam eller får mig att vilja sälja henne på blocket.
Visst säger hon nej, ett spontant nej, till allting innan hon hinner tänka. Nästa ord som kommer ut är förmodligen inte nu.
Det gör inget, det är inget problem. vill hon inte göra en sak nu direkt så säger vi att vi väntar lite. Sedan kan det komma ett "inte nu" igen, men då snackar vi om det och förklarar och det brukar gå bra.
Skrika sig till vad hon vill ha, ja det har testats. Det funkar sällan, så det har hon slutat med, i stort sett. Hon blir frustrerad och ledsen då orden inte räcker till och då får man avleda och försöka förstå. Jobbigt? Ja, jo, kanske lite, men inte så att det stör. Det är så i våra liv nu och hon har det lika jobbigt som vi, när hon inte kan uttrycka sig helt ännu.
Trotsig? Nej, inte egentligen. Visst testar hon vad som är okej, men det verkar ta slut rätt snabbt. En del saker får man absolut inte göra och det är inget att diskutera (farliga grejer). andra saker får man egentligen inte göra, men vid närmare eftertanke så spelar det ingen roll, så då blir det tillåtet. Vi gör oss kanske en stor otjänst genom att så mycket är okej, men ja det märker vi sedan.
Någon nämnde att en kompis barn styr hela familjen och att det är ett stort ansvar för ett litet barn.
Jag förstår inte riktigt vad hon menade, men var tvungen att fundera lite på det, så jag missade att fråga. Det är kanske det som andra anser att Melina gör med oss? Hon får bestämma rätt mycket själv, av det som går att bestämma. Vi har ingen större prestige i att vara föräldrar som vet bäst och bestämmer "för barnets bästa". Vi bestämmer det som verkligen måste bestämmas, men sedan har vi inte heller sats på prov så mycket. Det blir dagis, även om hon inte vill, för det går att förklara och prata om det tills hon vill. Det blir mössa på om det är kallt, för då kanske man kan kompromissa bort vantarna osv.
Vi kanske gör helt fel, vad vet jag. Jag ser bara inte riktigt vad som är problemen i den här åldern.
Det kan vara så att jag mådde så kasst första året att jag nu tycker att det mesta är rena semestern, eller så har vi ett ovanligt samarbetsvilligt barn eller så kommer vår tid...
fredag 18 mars 2011
Jag har slutat att äta godis!
Eller ja, i stort sett, typ.
I Fredags började jag att fundera på det.
I Lördags bestämde jag mig för det, skulle bara äta upp det jag hade, vilket räckte till
Söndagen men den dagen tog det slut.
Måndagen spenderades alldeles godisfri
Tisdagen gick också himla bra och sedan kom
Onsdagen då maken blev sugen och gjorde ordning smet. Ska han ha, så ska jag ha, det är en naturlag.
Torsdagen kom och jag blev lite sugen, inte mitt fel, smetätandet dagen innan hade triggat mig och jag slängde - ihop kladdmuffins som räckte till idag vilket är en
Fredag och därmed dags för fredgasmys.
Så, jag har ju i stort sett slutat, eller hur?
I Fredags började jag att fundera på det.
I Lördags bestämde jag mig för det, skulle bara äta upp det jag hade, vilket räckte till
Söndagen men den dagen tog det slut.
Måndagen spenderades alldeles godisfri
Tisdagen gick också himla bra och sedan kom
Onsdagen då maken blev sugen och gjorde ordning smet. Ska han ha, så ska jag ha, det är en naturlag.
Torsdagen kom och jag blev lite sugen, inte mitt fel, smetätandet dagen innan hade triggat mig och jag slängde - ihop kladdmuffins som räckte till idag vilket är en
Fredag och därmed dags för fredgasmys.
Så, jag har ju i stort sett slutat, eller hur?
fredag 11 mars 2011
förtydlingar, förklaringar och sånt om mig
Det missförstås en hel del, eller tolkas eller övertolkas. Ibland bildas till och med en helt egen uppfattning om hur jag menar, tycker eller tänkte utan att ämnet ens har diskuterats.
Jag har nu för avsikt att reda ut det där.
Tar du åt dig, så gör det, men läs då gärna vad jag verkligen tycker och tänker, du har kanske missförstått eller tolkat, eller så har jag varit klumpig.
Jag har inget emot att människor klär sina barn utifrån kön och de färger som anses vara rätt då, men jag tycker att barnen blir begränsade i vad de själva får tycka och jag vet att era normer skapar barnens normer och vad som då är "okej" att ha på sig enligt dem. Jag skriver inte att alla era ungar kommer att säga till/mobba/reta ett annat barn, men några av dem kommer att göra det, men det kan lika gärna bli mitt som retar ert barn, vem vet...
Jag har inget emot syskon. Jag tycker att en del människor inte har tid, pengar och kraft att skaffa fem barn inom tio år, men jag har absolut inget emot att folk har flera barn, även om vi kanske inte kommer att ha det. jag tycker inte heller att man "ska" ha flera barn. Det finns inget rätt eller fel, bara olika möjligheter att få och att kunna ta hand om dem.
Jag tycker inte att era män är loosers när de inte tar hand om sina barn, inte tar ut föräldrarledighet, vabbar, tar hand om disken eller lagar mat. Jag skulle dock aldrig själv vilja leva med en sådan man och jag skulle aldrig vilja skaffa barn med honom, men det beror ju på att jag är som jag är, jag är inte ni.
Jag tycker inte att martyrrollen klär någon. Det betyder inte att man inte får må dåligt och berätta det, för det bör man göra. Man får till och med må dåligt länge och inte orka göra något åt det, men då är det förmodligen en depression och man bör söka hjälp. Men, jag har svårt för de som alltid ser sig själva som ett offer för verkligheten. Allt går emot dem, mannen bråkar, vikten går upp(men de äter ingenting), de hinner ingenting (men de slösurfar, fikar mm), de får ingen hjälp (folk ställer upp till höger och vänster) osv.
Gnäll gärna om ni mår dåligt, men jag är inte passiv nog för att bara lyssna. Jag vill hjälpa till, ge råd, bära något eller vad som helst som kan lösa era problem, om ni vill lösa dem själva.
Jag vet inte bäst och inte allt, men jag vet lite om ganska mycket och mer om en del saker. Jag har inte heller några problem med att berätta vad jag vet, för jag vill att andra ska säga vad de vet. Att sitta och tiga när någon säger något felaktigt (fakta) är en förolämpning enligt mig. Därför är jag så jobbig som jag är, tyvärr. Jag är heller inte speciellt bra på att bara prata om vardagliga ting, men jag övar mig och blir bättre jag med.
Ni uppfostrar inte era ungar fel när ni inte gör som jag gör. Jag kanske inte tycker att ni gör rätt, men jag har aldrig varit i er situation. Jag drar mig dock för att säga något, eftersom barnuppfostran tydligen är något av det känsligaste som finns. Det kanske beror på att alla är lite osäkra på vad de håller på med och därför inte vill få någon form av kritik, även om det inte är negativ menat?
Jag tycker massor om allting. Ja, så är det. Jag tycker rätt mycket om allt jag har en åsikt om, men jag är mycket, mycket intresserad av era åsikter, även om jag säger emot er. Jag är mycket intresserad av att diskutera saker och även om det verkar som att jag snoppar av er när jag kommer med fakta, så är det mitt sätt att diskutera. Bevisa att jag har fel eller säg varför ni tycker som ni gör. Inte bara att ni tycker, utan varför. ÄR det rena faktadiskussioner så älskar jag källor :-)
Nog för idag
Om jag lovar att inte svara på era kommentarer, vill ni kommentera då?
Jag har nu för avsikt att reda ut det där.
Tar du åt dig, så gör det, men läs då gärna vad jag verkligen tycker och tänker, du har kanske missförstått eller tolkat, eller så har jag varit klumpig.
Jag har inget emot att människor klär sina barn utifrån kön och de färger som anses vara rätt då, men jag tycker att barnen blir begränsade i vad de själva får tycka och jag vet att era normer skapar barnens normer och vad som då är "okej" att ha på sig enligt dem. Jag skriver inte att alla era ungar kommer att säga till/mobba/reta ett annat barn, men några av dem kommer att göra det, men det kan lika gärna bli mitt som retar ert barn, vem vet...
Jag har inget emot syskon. Jag tycker att en del människor inte har tid, pengar och kraft att skaffa fem barn inom tio år, men jag har absolut inget emot att folk har flera barn, även om vi kanske inte kommer att ha det. jag tycker inte heller att man "ska" ha flera barn. Det finns inget rätt eller fel, bara olika möjligheter att få och att kunna ta hand om dem.
Jag tycker inte att era män är loosers när de inte tar hand om sina barn, inte tar ut föräldrarledighet, vabbar, tar hand om disken eller lagar mat. Jag skulle dock aldrig själv vilja leva med en sådan man och jag skulle aldrig vilja skaffa barn med honom, men det beror ju på att jag är som jag är, jag är inte ni.
Jag tycker inte att martyrrollen klär någon. Det betyder inte att man inte får må dåligt och berätta det, för det bör man göra. Man får till och med må dåligt länge och inte orka göra något åt det, men då är det förmodligen en depression och man bör söka hjälp. Men, jag har svårt för de som alltid ser sig själva som ett offer för verkligheten. Allt går emot dem, mannen bråkar, vikten går upp(men de äter ingenting), de hinner ingenting (men de slösurfar, fikar mm), de får ingen hjälp (folk ställer upp till höger och vänster) osv.
Gnäll gärna om ni mår dåligt, men jag är inte passiv nog för att bara lyssna. Jag vill hjälpa till, ge råd, bära något eller vad som helst som kan lösa era problem, om ni vill lösa dem själva.
Jag vet inte bäst och inte allt, men jag vet lite om ganska mycket och mer om en del saker. Jag har inte heller några problem med att berätta vad jag vet, för jag vill att andra ska säga vad de vet. Att sitta och tiga när någon säger något felaktigt (fakta) är en förolämpning enligt mig. Därför är jag så jobbig som jag är, tyvärr. Jag är heller inte speciellt bra på att bara prata om vardagliga ting, men jag övar mig och blir bättre jag med.
Ni uppfostrar inte era ungar fel när ni inte gör som jag gör. Jag kanske inte tycker att ni gör rätt, men jag har aldrig varit i er situation. Jag drar mig dock för att säga något, eftersom barnuppfostran tydligen är något av det känsligaste som finns. Det kanske beror på att alla är lite osäkra på vad de håller på med och därför inte vill få någon form av kritik, även om det inte är negativ menat?
Jag tycker massor om allting. Ja, så är det. Jag tycker rätt mycket om allt jag har en åsikt om, men jag är mycket, mycket intresserad av era åsikter, även om jag säger emot er. Jag är mycket intresserad av att diskutera saker och även om det verkar som att jag snoppar av er när jag kommer med fakta, så är det mitt sätt att diskutera. Bevisa att jag har fel eller säg varför ni tycker som ni gör. Inte bara att ni tycker, utan varför. ÄR det rena faktadiskussioner så älskar jag källor :-)
Nog för idag
Om jag lovar att inte svara på era kommentarer, vill ni kommentera då?
tisdag 8 mars 2011
Så urbota dumt!
Ja var på ge-kås i ullared i dag. Skulle ha lite sockar till dottern och frågade en i personalen om var de fanns.
-Var finns barnsockar?
-Flicka eller pojke?
-Va?
-Till en flicka eller pojke?
-öh, till ett barn, vilket barn som helst.
Jag såg ett ögonblicks förvirring och så pekade han bort mot den mörka delen av avdelningen.
Jag gick dit och plockade åt mig några strumpor med barbapappa på. De var blå och svarta. Sedan gick jag mot den rosa avdelningen och plockade åt mig några strumpor med barbapappa, de var lila och svarta.
Det är så urbota dumt att de inte ens kan/vill/vågar ha sockarna bredvid varandra. Tror de att något smittar eller nåt?
Många människor har en pojke och en flicka, är det då inte otroligt slöseri att behöva gå igenom en halv avdelning för att hitta sockar i alla färger, om man nu anser att flickor och pojkar måste ha olika färger på kläderna?
En svart socka blir inte mer tjejig bara för att den ligger bredvid en rosa, det vet ni va?
Varför är inte alla butiker uppdelade i funktion och storlek istället?
Nu hänger det 30 rosa tröjor i olika storlekar på ett ställ, 30 blå på ett annat och 30 svarta byxor på ett tredje och 30 lila byxor på ett fjärde.
Vill man ha ett par lila byxor i storlek 86 får man leta igenom 30 par (om man har otur), sedan vill man ha ett par svarta också och får börja om i letandet. Tröjor är bra, en rosa tröja i strl. 86, leta, leta...
Hade det hängt efter storlek så hade jag direkt sett vilka byxor som är lila och svarta och tagit ut dem. Likaså med tröjorna såklart. Jag tror dessutom att man hade sålt fler om man blandat färgerna för det är lätt att plocka åt sig när allt man ser framför sig passar och man slipper flytta på sig och man slipper leta.
-Var finns barnsockar?
-Flicka eller pojke?
-Va?
-Till en flicka eller pojke?
-öh, till ett barn, vilket barn som helst.
Jag såg ett ögonblicks förvirring och så pekade han bort mot den mörka delen av avdelningen.
Jag gick dit och plockade åt mig några strumpor med barbapappa på. De var blå och svarta. Sedan gick jag mot den rosa avdelningen och plockade åt mig några strumpor med barbapappa, de var lila och svarta.
Det är så urbota dumt att de inte ens kan/vill/vågar ha sockarna bredvid varandra. Tror de att något smittar eller nåt?
Många människor har en pojke och en flicka, är det då inte otroligt slöseri att behöva gå igenom en halv avdelning för att hitta sockar i alla färger, om man nu anser att flickor och pojkar måste ha olika färger på kläderna?
En svart socka blir inte mer tjejig bara för att den ligger bredvid en rosa, det vet ni va?
Varför är inte alla butiker uppdelade i funktion och storlek istället?
Nu hänger det 30 rosa tröjor i olika storlekar på ett ställ, 30 blå på ett annat och 30 svarta byxor på ett tredje och 30 lila byxor på ett fjärde.
Vill man ha ett par lila byxor i storlek 86 får man leta igenom 30 par (om man har otur), sedan vill man ha ett par svarta också och får börja om i letandet. Tröjor är bra, en rosa tröja i strl. 86, leta, leta...
Hade det hängt efter storlek så hade jag direkt sett vilka byxor som är lila och svarta och tagit ut dem. Likaså med tröjorna såklart. Jag tror dessutom att man hade sålt fler om man blandat färgerna för det är lätt att plocka åt sig när allt man ser framför sig passar och man slipper flytta på sig och man slipper leta.
söndag 6 mars 2011
Jag vill ha!!!
Idag valde vi biltema som ställe för söndagsrastningen av barn. Vädret var härligt, men Melina ville inte vara ute, så det blev biltema. Nu kände jag mig lite tvungen att förklara varför vi inte var ute i det vackra vädret... så fånigt.
Iallfall, Maken kollade efter grejer som vi skulle ha och jag gick efter det vrålspringande barnet.
Gick förbi alla de här supersöta små glittrande grejerna, små hylsnycklar i vackra metallicfärger, små söta lådor med oidentifierat innehåll och för att inte missa de där lagom små påsarna med färgglada plastsaker som jag inte har en aning om vad det är. Vi gick förbi praktiska skärverktyg och en jättesöt liten skruvdragare, pälsklädsel till stolar och stora mängder papper. Hittade en pytteliten skiftnyckel som var så söt att jag nästan var tvungen att smuggla ner den i vagnen. Små, små platspluttar som låg i mycket praktiska lådor, bara lådorna var perfekta i sig. Långa fina slangar och plastband i massor av olika färger. Rullar med roligt presentpapper och en massa bra att ha saker, så som pärmar, pennor, påsar och flaskor med innehåll osm jag inte ens förstod vad de innehöll, men de kändes bra att ha.
1300:- senare packade vi in i bilen, men vet ni vad? Jag köpte faktiskt bara grejer för 14.95
Sedan åkte vi för att äta söndagsmiddag på mac-donalds. Dottern vräkte i sig pommes och efter det chokladsås. Vi andra åt vad man brukar äta...
Iallfall, Maken kollade efter grejer som vi skulle ha och jag gick efter det vrålspringande barnet.
Gick förbi alla de här supersöta små glittrande grejerna, små hylsnycklar i vackra metallicfärger, små söta lådor med oidentifierat innehåll och för att inte missa de där lagom små påsarna med färgglada plastsaker som jag inte har en aning om vad det är. Vi gick förbi praktiska skärverktyg och en jättesöt liten skruvdragare, pälsklädsel till stolar och stora mängder papper. Hittade en pytteliten skiftnyckel som var så söt att jag nästan var tvungen att smuggla ner den i vagnen. Små, små platspluttar som låg i mycket praktiska lådor, bara lådorna var perfekta i sig. Långa fina slangar och plastband i massor av olika färger. Rullar med roligt presentpapper och en massa bra att ha saker, så som pärmar, pennor, påsar och flaskor med innehåll osm jag inte ens förstod vad de innehöll, men de kändes bra att ha.
1300:- senare packade vi in i bilen, men vet ni vad? Jag köpte faktiskt bara grejer för 14.95
Sedan åkte vi för att äta söndagsmiddag på mac-donalds. Dottern vräkte i sig pommes och efter det chokladsås. Vi andra åt vad man brukar äta...
fredag 4 mars 2011
pengar...
Det här med pengar, hur tänker folk egentligen? Folk innefattar naturligtvis mig också.
Häromdagen så köpte en kompis till mig ett paket Ben och Jerry glass. 50:- för en halvliter (ungefär)
En annan kompis köper gärna "dyra" kläder till sina barn, märkesgrejer som hon tycker är fina. De ska helst matcha med varandra och helst med henne också.
En tredje köper mycket godis, iallfall för 15:- varje dag. 450:- i månaden
Den fjärde köper grejer på tradera, eftersom det är så billigt där, och räknar inte med att frakten kostar. Hon tänker helt enkelt inte på att varje plagg kostar 12-24:- mer.
En femte "unnar" sig dyra behandlingar och kläder, men snålar in på allt annat.
Den sjätte köper saker till sin hobby, långt över vad som är rimligt.
Ingen av dessa har speciellt bra ställt. De behöver alla dra in på något och lever under någon form av ekonomisk stress.
Nu är det säkert någon som kanske känner igen sig, men ta inte åt dig. Jag bara radar upp alla möjliga människor och det är inget specifikt mot just dig.
Angående glassen så tyckte jag att det var sanslöst dyrt och ville inte köpa sån själv.
Angående märkeskläder så tycker jag att det är överskattat och meningslöst.
Tradera är bra, men säg inte att en jacka kostar 50:- när den egentligen kostat 74:-
Att unna sig ibland är bra, men risken blir kanske att vardagen blir mer grå än den behöver vara?
Hobby är bra, alla mår bra av att ha en hobby, men man måste ha råd med den. Ibland kan shoppandet bli hobbyn istället för själva hobbyn.
Och jag, jag köper godiset.
Jag vet, varför köper jag godis för så mycket pengar när vi har det kasst ställt? Vet inte, jag blunder helt för de där små summorna, för det är inte så mycket ju. Nu har jag kommit på det och ska verkligen verkligen försöka att dra ner på det. 15*30 är lika mycket som 450 spänn på en gång, men så mycket svårare att se.
Var är din "svaga punkt" när det gäller ekonomi?
Häromdagen så köpte en kompis till mig ett paket Ben och Jerry glass. 50:- för en halvliter (ungefär)
En annan kompis köper gärna "dyra" kläder till sina barn, märkesgrejer som hon tycker är fina. De ska helst matcha med varandra och helst med henne också.
En tredje köper mycket godis, iallfall för 15:- varje dag. 450:- i månaden
Den fjärde köper grejer på tradera, eftersom det är så billigt där, och räknar inte med att frakten kostar. Hon tänker helt enkelt inte på att varje plagg kostar 12-24:- mer.
En femte "unnar" sig dyra behandlingar och kläder, men snålar in på allt annat.
Den sjätte köper saker till sin hobby, långt över vad som är rimligt.
Ingen av dessa har speciellt bra ställt. De behöver alla dra in på något och lever under någon form av ekonomisk stress.
Nu är det säkert någon som kanske känner igen sig, men ta inte åt dig. Jag bara radar upp alla möjliga människor och det är inget specifikt mot just dig.
Angående glassen så tyckte jag att det var sanslöst dyrt och ville inte köpa sån själv.
Angående märkeskläder så tycker jag att det är överskattat och meningslöst.
Tradera är bra, men säg inte att en jacka kostar 50:- när den egentligen kostat 74:-
Att unna sig ibland är bra, men risken blir kanske att vardagen blir mer grå än den behöver vara?
Hobby är bra, alla mår bra av att ha en hobby, men man måste ha råd med den. Ibland kan shoppandet bli hobbyn istället för själva hobbyn.
Och jag, jag köper godiset.
Jag vet, varför köper jag godis för så mycket pengar när vi har det kasst ställt? Vet inte, jag blunder helt för de där små summorna, för det är inte så mycket ju. Nu har jag kommit på det och ska verkligen verkligen försöka att dra ner på det. 15*30 är lika mycket som 450 spänn på en gång, men så mycket svårare att se.
Var är din "svaga punkt" när det gäller ekonomi?
torsdag 3 mars 2011
Vad gör folk hemma med sina barn hela dagarna?
Nu har jag varit vaken i 2 timmar och tjugo minuter. Vi har hunnit mysa framför tv:n, bygga lego, baka, pyssla, städa/stöka ner, rita och dansa.
Är det bara mitt barn som tröttnar på en aktivitet efter tio minuter, om det inte innefattar att äta en massa gott eller kolla på skoj på tv:n?
Jag är helt slut och propagerar för att vi ska lägga oss och sova, men hon håller inte med på något sätt. Nu springer hon i cirklar på golvet och beter sig som en stressad mus i en för liten bur.
Är det bara mitt barn som tröttnar på en aktivitet efter tio minuter, om det inte innefattar att äta en massa gott eller kolla på skoj på tv:n?
Jag är helt slut och propagerar för att vi ska lägga oss och sova, men hon håller inte med på något sätt. Nu springer hon i cirklar på golvet och beter sig som en stressad mus i en för liten bur.
Dumlekakor i ugnen!
Vi har bakat dumlekakor, eller för att vara mer korrekt, jag geggade ihop degen fort som sjutton medans min dotter hetsåt av den. Sedan skulle den vila i kylen i 30 minuter, men det tyckte jag var lite onödigt, så jag bakade ut kakorna efter tio minuter.
Jag förstår nu syftet med att låta den ligga kallt.
Det skulle bli 24 kakor, det blev 15, för jag hade slarvläst lite och inte sett att man skulle dela kolorna, så degen räckte ju inte till. Skitsamma, degen är god, kolorna är goda och då borde resultatet bli gott.
Ni som på något sätt trot att jag blivit huslig tar helt fel. Jag bakar för att det är en bra aktivitet att göra med barn, fast jag tycker visserligen det räcker med att göra smeten. Dock är det praktiskt att verkligen göra kakorna ibland, för få människor i min omgivning uppskattar en skål smet då de kommer på besök.
Här kommer receptet
DUMLEKAKOR 24 ST
200 gr Margarin
3 dl Vetemjöl
1 dl Strösocker
1 tsk Bakpulver
12 st Dumlekolor
1 ask Noblesse (rosa)
24 st Folieformar
Gör såhär:
1. Blanda ihop margarin, strösocker, vetemjöl och bakpulver till en smidig deg .
2. Låt degen stå kallt i ca 30min
3. Dela degen i 24 delar och rulla till runda bollar.
Tryck ner en halv dumlekola i varje boll och lägg dem i folieformarna
4. Grädda mitt i ugnen 200 gr ca 10 min
5. Ta sedan kakorna ur ugnen och lägg på en bit Nobless på varje boll, direkt innan de har kallnat. Chokladen ska smälta ut över kakan.
6. Ställ kakorna i kylen sa att chokladen stelnar ordentligt.
Smaklig spis
Jag förstår nu syftet med att låta den ligga kallt.
Det skulle bli 24 kakor, det blev 15, för jag hade slarvläst lite och inte sett att man skulle dela kolorna, så degen räckte ju inte till. Skitsamma, degen är god, kolorna är goda och då borde resultatet bli gott.
Ni som på något sätt trot att jag blivit huslig tar helt fel. Jag bakar för att det är en bra aktivitet att göra med barn, fast jag tycker visserligen det räcker med att göra smeten. Dock är det praktiskt att verkligen göra kakorna ibland, för få människor i min omgivning uppskattar en skål smet då de kommer på besök.
Här kommer receptet
DUMLEKAKOR 24 ST
200 gr Margarin
3 dl Vetemjöl
1 dl Strösocker
1 tsk Bakpulver
12 st Dumlekolor
1 ask Noblesse (rosa)
24 st Folieformar
Gör såhär:
1. Blanda ihop margarin, strösocker, vetemjöl och bakpulver till en smidig deg .
2. Låt degen stå kallt i ca 30min
3. Dela degen i 24 delar och rulla till runda bollar.
Tryck ner en halv dumlekola i varje boll och lägg dem i folieformarna
4. Grädda mitt i ugnen 200 gr ca 10 min
5. Ta sedan kakorna ur ugnen och lägg på en bit Nobless på varje boll, direkt innan de har kallnat. Chokladen ska smälta ut över kakan.
6. Ställ kakorna i kylen sa att chokladen stelnar ordentligt.
Smaklig spis
tisdag 1 mars 2011
Tidstjuvar
Har ni tänkt på hur många tidstjuvar som finns omkring oss?
Man kollar bara lite snabbt på facebook, man kollar sina mail lite snabbt, man ska bara sms:a någon, man ska bara kolla vad det är på tv:n, man ska bara kolla en grej på internet.
Jag sätter på datorn det första jag gör då jag kommer hem, sedan sitter jag och gör en massa "ska bara" grejer, vilket gör att jag är lite okoncentrerad på ungefär allt.
Idag när jag kom hem startade jag inte datorn, jag tittade inte något på tv och "jag skulle inte bara" någonting.
Detta innebär att jag hann med en hel timmes lek och gos med mitt barn då jag gav 100% istället för 70% i några fler timmar. Detta gav oss båda mycket mer än det där halvdana som jag ger henne annars.
Inte alltid, jag är med henne 100% rätt ofta, men majoriteten av tiden är absolut halvtidsuppmärksamhet.
Hon var förresten sur då jag kom hem, sa inte hej och tittade inte alls på mig de fösta 4 minuterna, men sedan lossnade det. Hon tyckte att jag skulle varit hemma redan då de kom från dagis och hon blev ledsen då jag inte var det.
Åter till tidstjuvar. Så många saker som inte tar så lång tid och som absolut inte är viktiga just direkt. Även om varje sak bara tar någon minut så blir man okoncentrerad på det man gör.
När jag pysslar är jag som mest effektiv om jag bestämmer mig för att jag vid en viss tidpunkt "får" kolla mail och fb, men inte innan eller efter. För sanningen är ju att det inte gör något om jag inte har ständig koll på det där.
Jag vill ibland ha en telefon typ iphone, men jag tror att den skulle ta så mycket av min tid, speciellt när jag borde plugga. När jag jobbar så jobbar jag och har inte den mentaliteten att jag ska sitta och slöa eller sitta och surfa, men hemma är det värre.
Man kollar bara lite snabbt på facebook, man kollar sina mail lite snabbt, man ska bara sms:a någon, man ska bara kolla vad det är på tv:n, man ska bara kolla en grej på internet.
Jag sätter på datorn det första jag gör då jag kommer hem, sedan sitter jag och gör en massa "ska bara" grejer, vilket gör att jag är lite okoncentrerad på ungefär allt.
Idag när jag kom hem startade jag inte datorn, jag tittade inte något på tv och "jag skulle inte bara" någonting.
Detta innebär att jag hann med en hel timmes lek och gos med mitt barn då jag gav 100% istället för 70% i några fler timmar. Detta gav oss båda mycket mer än det där halvdana som jag ger henne annars.
Inte alltid, jag är med henne 100% rätt ofta, men majoriteten av tiden är absolut halvtidsuppmärksamhet.
Hon var förresten sur då jag kom hem, sa inte hej och tittade inte alls på mig de fösta 4 minuterna, men sedan lossnade det. Hon tyckte att jag skulle varit hemma redan då de kom från dagis och hon blev ledsen då jag inte var det.
Åter till tidstjuvar. Så många saker som inte tar så lång tid och som absolut inte är viktiga just direkt. Även om varje sak bara tar någon minut så blir man okoncentrerad på det man gör.
När jag pysslar är jag som mest effektiv om jag bestämmer mig för att jag vid en viss tidpunkt "får" kolla mail och fb, men inte innan eller efter. För sanningen är ju att det inte gör något om jag inte har ständig koll på det där.
Jag vill ibland ha en telefon typ iphone, men jag tror att den skulle ta så mycket av min tid, speciellt när jag borde plugga. När jag jobbar så jobbar jag och har inte den mentaliteten att jag ska sitta och slöa eller sitta och surfa, men hemma är det värre.
lördag 26 februari 2011
många småsaker på gång.
Angående jobb så står det lite stilla.
Den hemliga grejen är uppskjuten och därmed kan jag inte berätta vad det är ännu, om det ens blir av.
Det andra ligger också på is, men jag har fått en kontakt på arbetsförmedlingen så nu är det lite kunskapstester och sånt som gäller och sedan kanske lite coachning.
Annat i livet är att jag har en del marknader på gång, det ska bli skoj, men inget är bestämt ännu. Fram tills dess så kör jag vidare med att ha kort och trasor i några butiker och säljer till dem som vill. Det kommer bli en jobbig deklaration i år, för jag har planerat att på med vinst när det gäller pysslet :-)
Studierna går som vanligt, men där händer det inte så mycket, så det är ingen mening att skriva om det.
Jo, en skoj sak! En kompis har bett mig att strukturera upp lite i hennes liv, prioriteringslista och hjälp att komma igång. Himla skoj att fixa lite, som tack för hjälpen så bjuder hon på middag :-)
Jag blir ju själv väldigt stressad av att inte ha någorlunda ordning, det är såna energitjuvar att ha saker oklart eller halvklart. Förstår inte hur folk orkar leva så, men jag vet många som har det så och de tycker säkert att det är okej.
Jag är lite stressad bara för att jag har liiite ont om kort just nu, men jag har inget större behov av fler kort just nu. Jag säljer inte så mycket privat här hemifrån nu, men det är ju alltid bra att ha ifall någon skulle vilja ha. Ja, jag har inte tomt, jag har rätt mycket, men inte massor :)
Ett litet stressmoment som jag ska åtgärda inom en vecka. Det ska skrivas upp på min priolista :-)
Nu ska jag leka lite :-)
Den hemliga grejen är uppskjuten och därmed kan jag inte berätta vad det är ännu, om det ens blir av.
Det andra ligger också på is, men jag har fått en kontakt på arbetsförmedlingen så nu är det lite kunskapstester och sånt som gäller och sedan kanske lite coachning.
Annat i livet är att jag har en del marknader på gång, det ska bli skoj, men inget är bestämt ännu. Fram tills dess så kör jag vidare med att ha kort och trasor i några butiker och säljer till dem som vill. Det kommer bli en jobbig deklaration i år, för jag har planerat att på med vinst när det gäller pysslet :-)
Studierna går som vanligt, men där händer det inte så mycket, så det är ingen mening att skriva om det.
Jo, en skoj sak! En kompis har bett mig att strukturera upp lite i hennes liv, prioriteringslista och hjälp att komma igång. Himla skoj att fixa lite, som tack för hjälpen så bjuder hon på middag :-)
Jag blir ju själv väldigt stressad av att inte ha någorlunda ordning, det är såna energitjuvar att ha saker oklart eller halvklart. Förstår inte hur folk orkar leva så, men jag vet många som har det så och de tycker säkert att det är okej.
Jag är lite stressad bara för att jag har liiite ont om kort just nu, men jag har inget större behov av fler kort just nu. Jag säljer inte så mycket privat här hemifrån nu, men det är ju alltid bra att ha ifall någon skulle vilja ha. Ja, jag har inte tomt, jag har rätt mycket, men inte massor :)
Ett litet stressmoment som jag ska åtgärda inom en vecka. Det ska skrivas upp på min priolista :-)
Nu ska jag leka lite :-)
torsdag 24 februari 2011
kroppsbehandling!
Jag var på axelsons idag och fick en kroppsbehandling. Det var två stycken för en annan kund hade inte kommit. Först fick man svara på lite frågor och sedan klä av sig och ställa sig framför dem. Där stod man medans de sa saker som typ:
Flexus ligger lägre än rotatorn, Glutmuserna roterar åt höger, Flaxitirerna speglar floxitiserna på höger sida.
Vänd dig om
Rotatorerna fixeras vid bristoriterna. Lite högre axpalaxer än groftiflox
Sträck upp armarna sakta, bör dig fram, bör dig hit osv.
Graxtrosari kontra bofixer? Nej, graxosari är högre
Ja, som ni förstår så blev jag livrädd och tänkte fly, det var värre än när tandläkaren pratar i kod med sin sköterska och man ligger där, nertryckt och inte vet hur många tänder man kommer att ha i behåll när man går därifrån.
Sedan började massagen, trodde jag.
nepp, jag fick lägga mig ner och det trycktes och klämdes och petades, samtidigt som andra obegripliga ord växlades.
Sedan började massagen! Nepp, sedan började det töjas och böjas....
Sedan började massagen! Ja, bröstmuskeln masserades och det gjorde ont!!! Jag hade tänkt mig att somna lite, men det kunde man verkligen inte.
Sen, jag sedan blev vi vänner igen och hon masserade min rygg :-)
Nu, ja nu är det så värt det, Hela ryggen är varm och mjuk och jag kan röra mig mycket smidigare än innan, vilket inte innebär jag är smidig, jag är bara mindre kylskåpslik...
Gå dit, det var kanonbra!
Detta skriver jag inte bara för att jag vill tjäna pengar, för det gör jag ju ändå inte. Men jag vill iallfall tjäna pengar, så det så :-)
Flexus ligger lägre än rotatorn, Glutmuserna roterar åt höger, Flaxitirerna speglar floxitiserna på höger sida.
Vänd dig om
Rotatorerna fixeras vid bristoriterna. Lite högre axpalaxer än groftiflox
Sträck upp armarna sakta, bör dig fram, bör dig hit osv.
Graxtrosari kontra bofixer? Nej, graxosari är högre
Ja, som ni förstår så blev jag livrädd och tänkte fly, det var värre än när tandläkaren pratar i kod med sin sköterska och man ligger där, nertryckt och inte vet hur många tänder man kommer att ha i behåll när man går därifrån.
Sedan började massagen, trodde jag.
nepp, jag fick lägga mig ner och det trycktes och klämdes och petades, samtidigt som andra obegripliga ord växlades.
Sedan började massagen! Nepp, sedan började det töjas och böjas....
Sedan började massagen! Ja, bröstmuskeln masserades och det gjorde ont!!! Jag hade tänkt mig att somna lite, men det kunde man verkligen inte.
Sen, jag sedan blev vi vänner igen och hon masserade min rygg :-)
Nu, ja nu är det så värt det, Hela ryggen är varm och mjuk och jag kan röra mig mycket smidigare än innan, vilket inte innebär jag är smidig, jag är bara mindre kylskåpslik...
Gå dit, det var kanonbra!
Detta skriver jag inte bara för att jag vill tjäna pengar, för det gör jag ju ändå inte. Men jag vill iallfall tjäna pengar, så det så :-)
onsdag 23 februari 2011
Listor och prioriteingsordning
Jag älskar listor!!
När jag är stressad eller har mycket att göra så skriver jag en lista på allt som ska göras. Ibland blir det flera listor, en "stor" lista med "stora" saker, typ
städa övervåningen, sortera alla våra kläder (det var en grov överdrift, det har aldrig hänt)
sortera ut melinas försmå kläder osv.
Denna stora lista kan lätt delas upp i mindre listor, bara för att det är så skoj att stryka det man har gjort. tex.
Städa hela övervåningen blir:
Byta lakan i vår säng, byta lakan i melinas säng
plocka upp saker från golvet, städa badrummet (eller till och med tvätta badkaret, tvätta handfatet osv) plocka undan i pysselrummet, fast pysselrummet räknas inte till övervåningen, det är bara en ren bonus i livet och ingår inte i vårt hem...typ.
Dessa listor får mig att komma igång och se till att saker blir gjorda.
Jag har till och med en riktigt hård variant. Den ska utföras i en viss ordning. Detta är bara när det är extremt stressigt eller om jag helt enkelt helst inte vill göra det. Inträffar skumt nog rätt ofta angående mitt pyssel. Ex. Göra:
1 neutralt bebiskort
1 rosa glitterkort
1 fotbollskort
1 fotbollskort
1 fotbollskort
1 döskallekort.
osv.
Ja ni läste rätt, ska jag göra fler i samma tema så får varje kort ändå en egen rad, för att det är skoj att stryka när man gjort något.
Eftersom jag mår ganska kasst då det är oorganiserat eller rörigt så är listor ett himla bra sätt för mig att få ordning och känna att saker blir gjorda. Det är dessutom lättare att verkligen göra det som står på listan och inte bli distraherad av annat än om man har allt i huvudet. Jag tror dessutom inte att det är bra att ha allt i huvudet, man kan inte slappna av och bara göra om man ständigt går runt och tänker på allt som ska göras.
Tänk, detta skrivs av en som inte anser att det finns några måsten i livet, bara saker man vill göra eftersom man vill ha resultatet av dem :-)
Hur gör ni för att strukturera upp era liv och det som ska göras?
Är ni en listmänniska eller håller ni allt i huvudet eller har ni ett annat knep?
När jag är stressad eller har mycket att göra så skriver jag en lista på allt som ska göras. Ibland blir det flera listor, en "stor" lista med "stora" saker, typ
städa övervåningen, sortera alla våra kläder (det var en grov överdrift, det har aldrig hänt)
sortera ut melinas försmå kläder osv.
Denna stora lista kan lätt delas upp i mindre listor, bara för att det är så skoj att stryka det man har gjort. tex.
Städa hela övervåningen blir:
Byta lakan i vår säng, byta lakan i melinas säng
plocka upp saker från golvet, städa badrummet (eller till och med tvätta badkaret, tvätta handfatet osv) plocka undan i pysselrummet, fast pysselrummet räknas inte till övervåningen, det är bara en ren bonus i livet och ingår inte i vårt hem...typ.
Dessa listor får mig att komma igång och se till att saker blir gjorda.
Jag har till och med en riktigt hård variant. Den ska utföras i en viss ordning. Detta är bara när det är extremt stressigt eller om jag helt enkelt helst inte vill göra det. Inträffar skumt nog rätt ofta angående mitt pyssel. Ex. Göra:
1 neutralt bebiskort
1 rosa glitterkort
1 fotbollskort
1 fotbollskort
1 fotbollskort
1 döskallekort.
osv.
Ja ni läste rätt, ska jag göra fler i samma tema så får varje kort ändå en egen rad, för att det är skoj att stryka när man gjort något.
Eftersom jag mår ganska kasst då det är oorganiserat eller rörigt så är listor ett himla bra sätt för mig att få ordning och känna att saker blir gjorda. Det är dessutom lättare att verkligen göra det som står på listan och inte bli distraherad av annat än om man har allt i huvudet. Jag tror dessutom inte att det är bra att ha allt i huvudet, man kan inte slappna av och bara göra om man ständigt går runt och tänker på allt som ska göras.
Tänk, detta skrivs av en som inte anser att det finns några måsten i livet, bara saker man vill göra eftersom man vill ha resultatet av dem :-)
Hur gör ni för att strukturera upp era liv och det som ska göras?
Är ni en listmänniska eller håller ni allt i huvudet eller har ni ett annat knep?
tisdag 22 februari 2011
dagen blev inte som väntat
Hade planerat en dag av plugg, pyssel och "annat"
Det blev en dag av pyssel och hastigt och lustigt jobb i en butik. Himla trevligt och gött med lite extra inkomst.
Varje hundralapp är ju rena bonuspengar nu, det märks verkligen att vi har en mindre inkomst än normalt.
Förmiddagen tillbringade jag dock med pyssel, eller ja, jag organiserade och städade mest där inne.
Jag tror att alla mår rätt bra av att ha lite ordning runt sig och jag vet att jag blir jättepåverkad av att det är rörigt och framförallt svarta hål . Ni vet de där hörnen, lådorna, rummen där allt bara samlas. Jag har 3 såna backar i mitt pysselrum. Där får och sa det vara rörigt och jag har inte full koll på vad som finns där, men i övrigt så måste det vara ordning så att jag bara kan vara kreativ där inne.
Nu vet ju alla ni som känner mig att jag är långt, långt ifrån pedantisk, men lite ordning ja det är bra.
Okej, jag vet. En del av er, nämner inga namn, men ni vet vilka ni är, skulle förmodligen inte tycka att jag var ordningsam, men ni har fel. Jag är hälsosamt ordningsam och ni är fanatiska.
ha en härlig natt och gör lite syskon till era barn :-)
Det blev en dag av pyssel och hastigt och lustigt jobb i en butik. Himla trevligt och gött med lite extra inkomst.
Varje hundralapp är ju rena bonuspengar nu, det märks verkligen att vi har en mindre inkomst än normalt.
Förmiddagen tillbringade jag dock med pyssel, eller ja, jag organiserade och städade mest där inne.
Jag tror att alla mår rätt bra av att ha lite ordning runt sig och jag vet att jag blir jättepåverkad av att det är rörigt och framförallt svarta hål . Ni vet de där hörnen, lådorna, rummen där allt bara samlas. Jag har 3 såna backar i mitt pysselrum. Där får och sa det vara rörigt och jag har inte full koll på vad som finns där, men i övrigt så måste det vara ordning så att jag bara kan vara kreativ där inne.
Nu vet ju alla ni som känner mig att jag är långt, långt ifrån pedantisk, men lite ordning ja det är bra.
Okej, jag vet. En del av er, nämner inga namn, men ni vet vilka ni är, skulle förmodligen inte tycka att jag var ordningsam, men ni har fel. Jag är hälsosamt ordningsam och ni är fanatiska.
ha en härlig natt och gör lite syskon till era barn :-)
söndag 20 februari 2011
Är lite... nedstämd, tror jag...
En gång, för länge, länge sedan. För mer än tio år sedan fanns det en människa i mitt liv. Inte väldigt nära mig, men han var där. Jag tyckte så fruktansvärt mycket om honom. Inte som en kille, utan som en... ja som en lillebror eller så. Han var snäll, gullig, otroligt rolig, omtänksam, söt, trevlig och mycket mycket annat. Det var en släkting till en annan människa som jag då också tyckte väldigt väldigt mycket om. Kärlek, men vi var inte bra för varandra.
Jag väljer att kalla honom Kärleken, för han var min Kärlek länge och jag tycker fortfarande väldigt mycket om honom.
Under åren som gått så har jag och Kärleken haft lite sporadisk kontakt. Det har gått på lite olika sätt för Kärleken, men nu tror jag att han har kommit i hamn och kanske blivit trygg med sig själv. Kommit över att jag svek honom och kanske insett att alla tjejer inte är som jag var och förhoppningsvis är han inte likadan nu som han var då.
Hans släkting har nu blivit vuxen, en man till och med. En man som jag inte alls kan känna igen den lilla snälla, trevliga killen i. Nej, jag känner honom inte alls längre, men jag har sett lite bilder på honom och jag ser att han har förändrats. Han har blivit så... hård, tror jag. Jag vet inte, men jag är ledsen över att den här otroligt mjuka, snälla och mycket bra killen kanske, kanske ha blivit en människa jag inte skulle tycka om.
Jag skulle så gärna vilja att det gick bra för honom i livet, att han hamnade rätt och hittade rätt personer som tar fram det bästa i honom, för jag tyckte så otroligt mycket om honom en gång...
Jag väljer att kalla honom Kärleken, för han var min Kärlek länge och jag tycker fortfarande väldigt mycket om honom.
Under åren som gått så har jag och Kärleken haft lite sporadisk kontakt. Det har gått på lite olika sätt för Kärleken, men nu tror jag att han har kommit i hamn och kanske blivit trygg med sig själv. Kommit över att jag svek honom och kanske insett att alla tjejer inte är som jag var och förhoppningsvis är han inte likadan nu som han var då.
Hans släkting har nu blivit vuxen, en man till och med. En man som jag inte alls kan känna igen den lilla snälla, trevliga killen i. Nej, jag känner honom inte alls längre, men jag har sett lite bilder på honom och jag ser att han har förändrats. Han har blivit så... hård, tror jag. Jag vet inte, men jag är ledsen över att den här otroligt mjuka, snälla och mycket bra killen kanske, kanske ha blivit en människa jag inte skulle tycka om.
Jag skulle så gärna vilja att det gick bra för honom i livet, att han hamnade rätt och hittade rätt personer som tar fram det bästa i honom, för jag tyckte så otroligt mycket om honom en gång...
alla är så olika och gör så olika
Jag funderar ibland, när jag ser era fb-statusar, på hur olika alla är. Något som jag främst lägger märke till är ju hur olika det är med barnen eftersom det är en stor del av mitt liv nu. Mitt barn, inte era barn, dem får ni minsann ta hand om själva.
en del tittar mycket på tv, andra får aldrig kolla på tv, en del uppmuntras mycket till ett specifikt intresse/stil, andra ska ha alla stilar och saker. En del spelar dator/tv spel, andra får bara lägga pedagoiska pussel. Några ska alltid sova i sin egna säng, andra sover i föräldrarnas säng förjämnan.
En del får inget godis alls, inte ens kakor, andra får det nästan jämt.
En del ska minsann göra precis som föräldrarna vill, andra förhandlas med och en del mutas.
Vad är då egentligen rätt? Finns det något rätt?
Jag vet inte, eller rättare sagt, jag vet vad jag tycker är rätt och vad jag tycker är definitivt fel. Förmodligen så gör jag mycket som andra tycker är fel, men det får man aldrig reda på.
Varför får man inte det? Varför är det så "förbjudet" att prata om hur man själv gör och hur andra gör då det gäller barn?
Jag tror att man utvecklas genom att man pratar om såna saker, att man diskuterar det. Det betyder inte att någon ska ändra sig, men man får och ger lite nya tankar.
Tyvärr så är det alldeles för få människor i min omgivning som vill diskutera. De kan möjligen säga vad de tycker, men om man säger emot så tar det genast slut. En diskussion ÄR inte att bara sitta och hålla med varandra. Det är att försöka förstå andras åsikter och att få andra att förstå sina egna. Inget vinna eller förslora, bara att vidga sina vyer.
Jag vill ha folks åsikter på vad jag gör, jag vill diskutera dem, jag vill höra dem, jag vill utvecklas, för jag är på långa väga inte alls speciellt sker på att mitt sätt är det bästa, men utan input så stannar jag där.
en del tittar mycket på tv, andra får aldrig kolla på tv, en del uppmuntras mycket till ett specifikt intresse/stil, andra ska ha alla stilar och saker. En del spelar dator/tv spel, andra får bara lägga pedagoiska pussel. Några ska alltid sova i sin egna säng, andra sover i föräldrarnas säng förjämnan.
En del får inget godis alls, inte ens kakor, andra får det nästan jämt.
En del ska minsann göra precis som föräldrarna vill, andra förhandlas med och en del mutas.
Vad är då egentligen rätt? Finns det något rätt?
Jag vet inte, eller rättare sagt, jag vet vad jag tycker är rätt och vad jag tycker är definitivt fel. Förmodligen så gör jag mycket som andra tycker är fel, men det får man aldrig reda på.
Varför får man inte det? Varför är det så "förbjudet" att prata om hur man själv gör och hur andra gör då det gäller barn?
Jag tror att man utvecklas genom att man pratar om såna saker, att man diskuterar det. Det betyder inte att någon ska ändra sig, men man får och ger lite nya tankar.
Tyvärr så är det alldeles för få människor i min omgivning som vill diskutera. De kan möjligen säga vad de tycker, men om man säger emot så tar det genast slut. En diskussion ÄR inte att bara sitta och hålla med varandra. Det är att försöka förstå andras åsikter och att få andra att förstå sina egna. Inget vinna eller förslora, bara att vidga sina vyer.
Jag vill ha folks åsikter på vad jag gör, jag vill diskutera dem, jag vill höra dem, jag vill utvecklas, för jag är på långa väga inte alls speciellt sker på att mitt sätt är det bästa, men utan input så stannar jag där.
lördag 19 februari 2011
att välja hur man vill må...
Ja, det är något som jag förespråkat i många år nu. Man är alltid ansvarig för hur man reagerar, känner och mår, men det är inte så lätt och så enkelt som det låter.
Naturligtvis kan jag alltid välja om jag vill låta någon annan kunna såra mig, vill försöka att de det positiva i en situation istället för det negativa. sånt som jag har sagt de senaste 5 åren eller så. Jag håller fortfarande med mig själv, men och det är ett stort MEN, man måste lyssna på sig själv. Jag har inte förstått det tidigare, utan försökt med positivt tänkande och ta dig i kragen-tänk. Det fungerar inte i längden.
Det finns en anledning till att man är som man är, till att man känner som man gör och om man vågar och vill ta tag i att reda ut det, ja då kan man på allvar börja förstå sig själv. Man kan peta lite på ytan och tänka positivt osv, vilket är bra, men har man stora orsaker i sitt liv eller har haft det så tror jag på att man ska förstå och acceptera dem. Först då tror jag att man på fullt allvar verklige kan välja hur man vill vara och känna och att resultatet blir att man är som man vill vara.
Jag kastar in en brasklapp. Jag tror att man man analysera för mycket, men jag tror att det är ganska långt dit. En annan brasklapp är kemi, en depression tex är kemisk obalans i hjärnan/kroppen för att förenkla det. Det funkar inte att rycka upp sig och tänka positivt. Den som säger det ska ha en skott i pannan, rent ut sagt.
Jag tycker att det är intressant att prata om sånt här, för så många människor har så många händelser i sina liv som gjort dem till hur de är idag. Är de då dessutom intresserade av att själva vilja förändra sig, genom att se in i sig själva, ja då är det riktigt intressant. att prata, att utvecklas tillsammans!
Naturligtvis kan jag alltid välja om jag vill låta någon annan kunna såra mig, vill försöka att de det positiva i en situation istället för det negativa. sånt som jag har sagt de senaste 5 åren eller så. Jag håller fortfarande med mig själv, men och det är ett stort MEN, man måste lyssna på sig själv. Jag har inte förstått det tidigare, utan försökt med positivt tänkande och ta dig i kragen-tänk. Det fungerar inte i längden.
Det finns en anledning till att man är som man är, till att man känner som man gör och om man vågar och vill ta tag i att reda ut det, ja då kan man på allvar börja förstå sig själv. Man kan peta lite på ytan och tänka positivt osv, vilket är bra, men har man stora orsaker i sitt liv eller har haft det så tror jag på att man ska förstå och acceptera dem. Först då tror jag att man på fullt allvar verklige kan välja hur man vill vara och känna och att resultatet blir att man är som man vill vara.
Jag kastar in en brasklapp. Jag tror att man man analysera för mycket, men jag tror att det är ganska långt dit. En annan brasklapp är kemi, en depression tex är kemisk obalans i hjärnan/kroppen för att förenkla det. Det funkar inte att rycka upp sig och tänka positivt. Den som säger det ska ha en skott i pannan, rent ut sagt.
Jag tycker att det är intressant att prata om sånt här, för så många människor har så många händelser i sina liv som gjort dem till hur de är idag. Är de då dessutom intresserade av att själva vilja förändra sig, genom att se in i sig själva, ja då är det riktigt intressant. att prata, att utvecklas tillsammans!
Farmor har anlänt!
Härom dagen ringde Melinas farmor och frågade en helt absurd sak. Jag förstår inte att hon ens kom sig för att fråga en sån sak, men men, hon är som hon är...
Hon frågade om hon fick baka bullar, chokladmuffins och citronmuffins, nu när hon ska vara här i helgen.
Får? Vaddå får? Jag förstår inte alls hur hon kan få för sig att hon behöver fråga en sån sak, det klart att hon får och bör och ska!!!
Så, Farmor har anlänt och bulldegen är satt. Jag slänger ihop ett bröd efteråt, så får vi lite nybakat bröd också. :-)
Denna farmor vet precis hur hon ska göra oss glada. Hon hade köpt ett gäng med t-shirts till oss, eftersom våra börjar att ta slut. Hon hade med sig två paket med munkar, göteborgsmunkar, så att ni fattar vad som är munkar. Dessutom hade hon med sig någon vaniljkaka och middagsmatsingredienser + ingredienser till bakandet då. Det ser ut som att hon ska flytta hit varje gång hon kommer :-)
Nu ska jag gå och propagera för att vi ska äta vaniljkakan, så att vi hinner bli sugna igen innan det är dags att äta bullar :-)
Hon frågade om hon fick baka bullar, chokladmuffins och citronmuffins, nu när hon ska vara här i helgen.
Får? Vaddå får? Jag förstår inte alls hur hon kan få för sig att hon behöver fråga en sån sak, det klart att hon får och bör och ska!!!
Så, Farmor har anlänt och bulldegen är satt. Jag slänger ihop ett bröd efteråt, så får vi lite nybakat bröd också. :-)
Denna farmor vet precis hur hon ska göra oss glada. Hon hade köpt ett gäng med t-shirts till oss, eftersom våra börjar att ta slut. Hon hade med sig två paket med munkar, göteborgsmunkar, så att ni fattar vad som är munkar. Dessutom hade hon med sig någon vaniljkaka och middagsmatsingredienser + ingredienser till bakandet då. Det ser ut som att hon ska flytta hit varje gång hon kommer :-)
Nu ska jag gå och propagera för att vi ska äta vaniljkakan, så att vi hinner bli sugna igen innan det är dags att äta bullar :-)
torsdag 17 februari 2011
I apatisk väntan....
Jag går här och väntar... Eller ja, jag sitter väl oftast, men jag väntar. En förlamande känsla sprids genom min kropp och allt ljus i mitt liv har försvunnit.
Jag känner hur uppgivenheten fyller mina ådror och livslusten falnar.
Jag pratar naturligtvis om mina tv-serier.
Det finns inga nya avsnitt av Dexter, inga av vampire diaries, inga av gossip girl, inga buffy, inga veronica mars, inga true blood, inga serenity, inge sjunde himlen, inga gilmore girls, inga criminal minds, inga csi, inga deperate housewives, inga greys anatomy, inga city akuten, inge dr House, inga kyle xy, inga medium, inga painkiller Jane, inga sex and the city, inga sabrina tonårshäxan.....
Ja, ni förstår, mitt liv har ingen mening längre....
Jag känner hur uppgivenheten fyller mina ådror och livslusten falnar.
Jag pratar naturligtvis om mina tv-serier.
Det finns inga nya avsnitt av Dexter, inga av vampire diaries, inga av gossip girl, inga buffy, inga veronica mars, inga true blood, inga serenity, inge sjunde himlen, inga gilmore girls, inga criminal minds, inga csi, inga deperate housewives, inga greys anatomy, inga city akuten, inge dr House, inga kyle xy, inga medium, inga painkiller Jane, inga sex and the city, inga sabrina tonårshäxan.....
Ja, ni förstår, mitt liv har ingen mening längre....
onsdag 16 februari 2011
kloka farbrorn har talat
Dagen har bestått av huvudvärk, lite plugg, lite pyssel. Hämtade Melina tidigare och åkte och handlade massor med godis och kakor.
Har bestämt mig för att börja soppa nästa vecka, så jag måste ju passa på nu innan, smart va?
Har även gjort en tidsplan för vad som ska göras för resten av vecka, har dock en hel dag som resurs, vilket är bra med tanke på att halva veckan redan gått. :-)
Har pratar med min kloka farbror som jag pratar med ibland. Vi pratade om mig, såklart :-)
Jag beklagade mig hur svårt det är att göra ett andra intryck på folk. Folk som lärde känna en för några år sedan har ju sin bestämda uppfattning om mig och även om jag förändras så är ju deras uppfattning kvar. Ska man då kämpa för att bevisa att man har förändrats, eller ska man satsa på nya människor som man ännu inte känner?
Vi pratade även mycket om varför jag är som jag är, eller varit som jag varit.
Vi påverkas ju alla av våra bakgrunder och min bakgrund har gjort mig kontrollerande, osäker, besservissig, socialt svag, gränslös och hjälpande.
Detta är saker jag vet och som jag jobbar med. Denna fantastiska farbror har hjälpt mig att arbeta bort mycket, mycket av detta. Jag gör jobbet, man han öppnar mina ögon.
Ska man då skämmas för hur man var och ibland fortfarande är? Nej, absolut inte. Det finns en förklaring till varför man gör som man gör och min förklaring är väldigt tydlig.
En annan sak som jag fått "order" om är att inte "hjälpa till lite" oombedd. Jag vill gärna komma med råd och hjälp och tips.
Detta ska jag sluta med, eftersom få människor vill ha sånt om de inte uttryckligen frågar efter det. Det blir svårt, men en klar utmaning! Jag klarade förra veckans utmaning med bravur, så det ska nog gå, på sikt :-)
Nu ska jag äta ballisar :-)
Har bestämt mig för att börja soppa nästa vecka, så jag måste ju passa på nu innan, smart va?
Har även gjort en tidsplan för vad som ska göras för resten av vecka, har dock en hel dag som resurs, vilket är bra med tanke på att halva veckan redan gått. :-)
Har pratar med min kloka farbror som jag pratar med ibland. Vi pratade om mig, såklart :-)
Jag beklagade mig hur svårt det är att göra ett andra intryck på folk. Folk som lärde känna en för några år sedan har ju sin bestämda uppfattning om mig och även om jag förändras så är ju deras uppfattning kvar. Ska man då kämpa för att bevisa att man har förändrats, eller ska man satsa på nya människor som man ännu inte känner?
Vi pratade även mycket om varför jag är som jag är, eller varit som jag varit.
Vi påverkas ju alla av våra bakgrunder och min bakgrund har gjort mig kontrollerande, osäker, besservissig, socialt svag, gränslös och hjälpande.
Detta är saker jag vet och som jag jobbar med. Denna fantastiska farbror har hjälpt mig att arbeta bort mycket, mycket av detta. Jag gör jobbet, man han öppnar mina ögon.
Ska man då skämmas för hur man var och ibland fortfarande är? Nej, absolut inte. Det finns en förklaring till varför man gör som man gör och min förklaring är väldigt tydlig.
En annan sak som jag fått "order" om är att inte "hjälpa till lite" oombedd. Jag vill gärna komma med råd och hjälp och tips.
Detta ska jag sluta med, eftersom få människor vill ha sånt om de inte uttryckligen frågar efter det. Det blir svårt, men en klar utmaning! Jag klarade förra veckans utmaning med bravur, så det ska nog gå, på sikt :-)
Nu ska jag äta ballisar :-)
tisdag 15 februari 2011
Reflektioner om vampyrer och annat
Vampyrer är hett nu och har varit det ett tag. Vampyrer är läckra, sexiga och farliga... ja om man bortser från mesarna i twilight. De är mest tragiska och missförstådda små varelser som inte har förstånd eller vilja att utnyttja sina förmågor. Jaja, jag kastar sten i glashus och uttalar mig om saker jag inte vet, jag är rätt slapp själv och jag har bara sett första och halva andra filmen.
Vampire diaries. Där är vampyrerna iallafall lite häftiga, men det är fortfarande betoning på lite.
Tacka vet jag true blood, där är vampyrer som vampyrer ska vara, men nu menar jag såklart inte Bill. Bill är en... ja jag har inte nog ord för honom, men han är för gammal, för grå, för mesig och för fel för att spela den rollen. Det är nästan lite äckligt att han är förälskad i den där unga tjejen och hon i honom... Han är 13 år äldre än henne på riktigt, vilket inte är så mycket om man jämför med andra filmer, men...jag gillar honom inte ändå, så det så.
Buffy the vampire slayer, där snackar vi vampyrer. De är onda och fula, förutom Angel som är en mes och Spike som är sådär supersexig på ett väldigt 80-taligt sätt. Ja, jag erkänner, jag är djupt förälskad i honom, men jag kan förstå om jag är ensam om det.
Vad som stör mig med dessa vampyrserier är att reglerna ändras. Det finns ingen rim och reson i vad de tål och inte tål, vad som dödar dem och vad som bara är myter. Priset tas av Twilight, där skimrar de där stackars tragiska varelserna bara lite vackert i solen... Mesigt!
En annan sak är hur träffsäkra alla människor är och starka! De kör utan problem en träpinne genom bröstet på vem som helst. Har vampyrer ett försvagat bröstben? Det måste komma sig av den något ensidiga kosten. Detta borde vampyrerna i true blood kunna undvika om de bara tillsätter lite kalcium och vitaminer i konstblodet...
Äta ja, varför kan vampyrer i vampire diaries äta när de inte kan det i buffy?
Åter tilld et där med bröstbenet. Allas vår favoritseriemördare dexter har en grym träffsäkerhet då det gäller att hugga en kniv i hjärtat på sina offer. Denna förmåga är visst något som smittar av sig för hans kollega har samma säkerhet och detta helt utan träning.
Så, nu har jag ännu en gång producerat ett inlägg som inte handlar om något vettigt alls, egentligen... Fast det är rätt intressant ändå.
Vampire diaries. Där är vampyrerna iallafall lite häftiga, men det är fortfarande betoning på lite.
Tacka vet jag true blood, där är vampyrer som vampyrer ska vara, men nu menar jag såklart inte Bill. Bill är en... ja jag har inte nog ord för honom, men han är för gammal, för grå, för mesig och för fel för att spela den rollen. Det är nästan lite äckligt att han är förälskad i den där unga tjejen och hon i honom... Han är 13 år äldre än henne på riktigt, vilket inte är så mycket om man jämför med andra filmer, men...jag gillar honom inte ändå, så det så.
Buffy the vampire slayer, där snackar vi vampyrer. De är onda och fula, förutom Angel som är en mes och Spike som är sådär supersexig på ett väldigt 80-taligt sätt. Ja, jag erkänner, jag är djupt förälskad i honom, men jag kan förstå om jag är ensam om det.
Vad som stör mig med dessa vampyrserier är att reglerna ändras. Det finns ingen rim och reson i vad de tål och inte tål, vad som dödar dem och vad som bara är myter. Priset tas av Twilight, där skimrar de där stackars tragiska varelserna bara lite vackert i solen... Mesigt!
En annan sak är hur träffsäkra alla människor är och starka! De kör utan problem en träpinne genom bröstet på vem som helst. Har vampyrer ett försvagat bröstben? Det måste komma sig av den något ensidiga kosten. Detta borde vampyrerna i true blood kunna undvika om de bara tillsätter lite kalcium och vitaminer i konstblodet...
Äta ja, varför kan vampyrer i vampire diaries äta när de inte kan det i buffy?
Åter tilld et där med bröstbenet. Allas vår favoritseriemördare dexter har en grym träffsäkerhet då det gäller att hugga en kniv i hjärtat på sina offer. Denna förmåga är visst något som smittar av sig för hans kollega har samma säkerhet och detta helt utan träning.
Så, nu har jag ännu en gång producerat ett inlägg som inte handlar om något vettigt alls, egentligen... Fast det är rätt intressant ändå.
fredag 11 februari 2011
Vad man missar när man jobbar!
Jag tänker på mig, såklart, eftersom jag ju är just jag.
Jobbade mellan 10 och 18 idag, vilket innebar att jag var hemifrån mellan 09:45 och 18:15
Melina vaknade 08:15 och somnade 19:00.
Man hinner ju inte träffas mycket alls, idag var det ändå mycket eftersom hon var hemma från dagis och vi kunde ta en lugn morgon ihop.
Tänk de som faktiskt jobbar till 18 varje dag och sedan ska iväg och handla eller vad man nu behöver göra. Det blir ju ingen tid alls!
Jo, klart att det blir och man vänjer sig nog.
Jag är ju väldigt bortskämd med att jag pluggar och jobbar lite då och då. Jag kan mycket väl ta ledigt en hel dag och bara ha det mysigt med barnet mitt. Vi skolkar från dagis rätt ofta på fredagarna :-) Dessutom så hämtar jag henne gärna vid 14 istället för 16, för att få lite extra tid.
Det är svårt att tänka sig att andra inte får den möjligheten, den är ju så mycket värd! Fast, ja deras barn kanske är sjuka lite då och då och då får man ju ändå lite extra tid tillsammans.
Menar inte att ni ska må dåligt över detta, jag fick bara en liten uppenbarelse över hur himla bra jag har det och hur mycket jag uppskattar att kunna vara ledig ibland och att kunna ge henne möjligheten att få gå en halvdag på dagis ibland.
I morgon ska vi baka, har jag bestämt. En perfekt aktivitet när man har varit borta en heeel dag!
Ni hör, jag är så bortskämd! :-)
Jobbade mellan 10 och 18 idag, vilket innebar att jag var hemifrån mellan 09:45 och 18:15
Melina vaknade 08:15 och somnade 19:00.
Man hinner ju inte träffas mycket alls, idag var det ändå mycket eftersom hon var hemma från dagis och vi kunde ta en lugn morgon ihop.
Tänk de som faktiskt jobbar till 18 varje dag och sedan ska iväg och handla eller vad man nu behöver göra. Det blir ju ingen tid alls!
Jo, klart att det blir och man vänjer sig nog.
Jag är ju väldigt bortskämd med att jag pluggar och jobbar lite då och då. Jag kan mycket väl ta ledigt en hel dag och bara ha det mysigt med barnet mitt. Vi skolkar från dagis rätt ofta på fredagarna :-) Dessutom så hämtar jag henne gärna vid 14 istället för 16, för att få lite extra tid.
Det är svårt att tänka sig att andra inte får den möjligheten, den är ju så mycket värd! Fast, ja deras barn kanske är sjuka lite då och då och då får man ju ändå lite extra tid tillsammans.
Menar inte att ni ska må dåligt över detta, jag fick bara en liten uppenbarelse över hur himla bra jag har det och hur mycket jag uppskattar att kunna vara ledig ibland och att kunna ge henne möjligheten att få gå en halvdag på dagis ibland.
I morgon ska vi baka, har jag bestämt. En perfekt aktivitet när man har varit borta en heeel dag!
Ni hör, jag är så bortskämd! :-)
torsdag 10 februari 2011
Jag, JAG har köpt kläder!
Det började i lördags. 4 tröjor på mindre än en halvtimme. När jag kom hem och testade dem igen så kom jag visserligen på att jag behövde lämna tillbaka 2 av dem, men det var bra jobbat ändå.
Idag åkte vi till allum och rastade det sjuka barnet. Jag gick in och bytte tröjorna och tog mig tid att verkligen gå igenom vad som fanns. Inte allt såklart, någon måtta får det vara, men det de reade och som var på vägen mellan kassan och provrummet.
Jag kom därifrån med 7 tröjor. Ja sju stycken tröjor, olika dessutom!
Den här gången har jag köpt kläder som jag kan ha om 5 kilo, 5 kilo upp alltså. Jag är suveränt bra på att köpa kläder som jag kan ha om 5 kilo ner, vilket jag aldrig går ner och därför kan jag inte ha kläderna.
Eller ja... En kraftig överdrift att jag är suveränt bra på att handla kläder, för det är jag verkligen inte. Det är ju aptråkigt.
Iallfall, inte nog med att jag fick tag på 9 plagg på mindre än en vecka, jag gick dessutom vidare till lindex och provade ett par leggings, för en av tröjorna är en tunika. Jag har skeva ben, men eftersom varenda kotte som springer runt i leggings har antingen tjocka ben, skeva ben eller spinkiga ben, så smälter mina lagom tjocka, men dock skeva ben in rätt bra :-)
Erkänn att ni är ganska imponerade av mig? Betänk att jag handlade, helt av fri vilja och utan att ha ett akut behov (så som fest inom 2 dagar) eller en ond och pådrivande människa som piskade på mig.
9 plagg för 955:- är ett helt ok snittpris :-)
Maken och barnen fick roa sig med att jaga fiskar och äta glass (vilket jag också åt, men då lite snabbare)
Sedan åkte vi och kollade på vagnar. Supertråkigt. Jag tror att maken får ta med en viss Maria nästa gång, så kan jag vara hemma och passa barnen eller så.
Hittade naturligtvis ingen vagn och jag blev bara trött. Sänkte snabbt mina krav.
Nu är kraven:
Rätt billig,
Inte för stor så att Melina inte syns
rörliga framhjul och sänkbart handtag.
Maken vill ha stora hjul
Sedan skiter jag i resten. Om en månad så kan vi revidera listan till hälften och lagom tills vi har köpt en vagn så tar Melina körkort...
Idag åkte vi till allum och rastade det sjuka barnet. Jag gick in och bytte tröjorna och tog mig tid att verkligen gå igenom vad som fanns. Inte allt såklart, någon måtta får det vara, men det de reade och som var på vägen mellan kassan och provrummet.
Jag kom därifrån med 7 tröjor. Ja sju stycken tröjor, olika dessutom!
Den här gången har jag köpt kläder som jag kan ha om 5 kilo, 5 kilo upp alltså. Jag är suveränt bra på att köpa kläder som jag kan ha om 5 kilo ner, vilket jag aldrig går ner och därför kan jag inte ha kläderna.
Eller ja... En kraftig överdrift att jag är suveränt bra på att handla kläder, för det är jag verkligen inte. Det är ju aptråkigt.
Iallfall, inte nog med att jag fick tag på 9 plagg på mindre än en vecka, jag gick dessutom vidare till lindex och provade ett par leggings, för en av tröjorna är en tunika. Jag har skeva ben, men eftersom varenda kotte som springer runt i leggings har antingen tjocka ben, skeva ben eller spinkiga ben, så smälter mina lagom tjocka, men dock skeva ben in rätt bra :-)
Erkänn att ni är ganska imponerade av mig? Betänk att jag handlade, helt av fri vilja och utan att ha ett akut behov (så som fest inom 2 dagar) eller en ond och pådrivande människa som piskade på mig.
9 plagg för 955:- är ett helt ok snittpris :-)
Maken och barnen fick roa sig med att jaga fiskar och äta glass (vilket jag också åt, men då lite snabbare)
Sedan åkte vi och kollade på vagnar. Supertråkigt. Jag tror att maken får ta med en viss Maria nästa gång, så kan jag vara hemma och passa barnen eller så.
Hittade naturligtvis ingen vagn och jag blev bara trött. Sänkte snabbt mina krav.
Nu är kraven:
Rätt billig,
Inte för stor så att Melina inte syns
rörliga framhjul och sänkbart handtag.
Maken vill ha stora hjul
Sedan skiter jag i resten. Om en månad så kan vi revidera listan till hälften och lagom tills vi har köpt en vagn så tar Melina körkort...
Baka bröd...
För 5 år sedan bakade jag mycket bröd, istort sett allt vi åt och jag hade hållit på att bara bröd i flera år.
Sedan fick jag problem med handlederna och slutade.
Nu tänkte jag baka igen och kom på att jag ju kan läsa lite om bakning, eftersom jag vet att en del långjäser sina degar och det låter intressant.
Sagt och gjort, googlade och slog upp några sidor.
Att baka bröd är mycket, mycket mer komplicerat än jag visste att det var för 5 år sedan. Fantastiskt att jag lyckades så bra då...
Nu har jag ju prestationsångest och är helt övertygad om att jag kommer att misslyckas, bara för att jag vet att det går att misslyckas. Det hade jag ingen aning om, jag menar. Hur svårt kan det va?
Sedan fick jag problem med handlederna och slutade.
Nu tänkte jag baka igen och kom på att jag ju kan läsa lite om bakning, eftersom jag vet att en del långjäser sina degar och det låter intressant.
Sagt och gjort, googlade och slog upp några sidor.
Att baka bröd är mycket, mycket mer komplicerat än jag visste att det var för 5 år sedan. Fantastiskt att jag lyckades så bra då...
Nu har jag ju prestationsångest och är helt övertygad om att jag kommer att misslyckas, bara för att jag vet att det går att misslyckas. Det hade jag ingen aning om, jag menar. Hur svårt kan det va?
onsdag 9 februari 2011
Ordning och reda i tankar i livet....
Nu börjar det ordna upp sig lite här hemma, nu ska det bara ordna upp sig lite i mitt arbetsliv och med min tid.
Jag lägger för mycket tid på saker som inte leder någonstans.
Jag lägger ganska mycket tid på saker som kanske leder någonstans
Jag lägger rätt lite tid på saker som leder någonstans.
Detta har hänt
Jag skrivit in mig på arbetsförmedlingen och målet är att komma på vad jag vill göra om jag vill gå någon utbildning.
Jag har jobbat extra i en affär och jag har hjälpt till och har nu bett om referenspapper
Jag har jobbat extra som städerska
Jag går en utbildning som kan leda till ett bättre läge i jobbsökande i framtiden
Jag har en annan boll i luften som kanske kan leda till lite jobb, men det är ytterst hemligt ännu
Detta väntar jag på/ska jag göra
Jag ska komplettera uppgifterna till arbetsförmedlingen
Jag väntar på referenspapper
Jag ska få ordning på mina papper/avtal
Jag ska boka plats på marknader och få igång försäljningen av kort och trasor, så att det blir en inkomst att räkna med.
Jag ska fatta beslut om den superhemliga saken, men det behöver inte ske än på en vecka.
Jag ska fatta beslut om ett då och då jobb.
Så, nu var det nog allt, skönt att få det lite ordnat. Jag sorterar tankarna som bäst då jag skriver :-)
Jag lägger för mycket tid på saker som inte leder någonstans.
Jag lägger ganska mycket tid på saker som kanske leder någonstans
Jag lägger rätt lite tid på saker som leder någonstans.
Detta har hänt
Jag skrivit in mig på arbetsförmedlingen och målet är att komma på vad jag vill göra om jag vill gå någon utbildning.
Jag har jobbat extra i en affär och jag har hjälpt till och har nu bett om referenspapper
Jag har jobbat extra som städerska
Jag går en utbildning som kan leda till ett bättre läge i jobbsökande i framtiden
Jag har en annan boll i luften som kanske kan leda till lite jobb, men det är ytterst hemligt ännu
Detta väntar jag på/ska jag göra
Jag ska komplettera uppgifterna till arbetsförmedlingen
Jag väntar på referenspapper
Jag ska få ordning på mina papper/avtal
Jag ska boka plats på marknader och få igång försäljningen av kort och trasor, så att det blir en inkomst att räkna med.
Jag ska fatta beslut om den superhemliga saken, men det behöver inte ske än på en vecka.
Jag ska fatta beslut om ett då och då jobb.
Så, nu var det nog allt, skönt att få det lite ordnat. Jag sorterar tankarna som bäst då jag skriver :-)
söndag 6 februari 2011
Personer som jag känt och känner
Här ska jag berätta om personer som jag känt eller känner de senaste 15 åren av mitt liv.
En person som gillar att sminka sig till fester och brinner för musik och filosofi
En poetisk person som skrev dikter och drömde om den stora kärleken
En person som tränade mycket och var väldigt mån om sitt utseende och väldigt, väldigt osäker på sig själv
En person som aldrig städade, men konstant grubblade på den stora kärleken
En person som var snygg, fåfäng, tränad och gay
En person som var mjuk, smart, djup och gay
En person som älskade att spela musik och datorer.
En person som solade solarium 2 gånger i veckan
En person som satt och tröstade alla deppiga människor på festerna
En person som högg en kniv genom en dörr för att komma åt sin partner.
En person som lät en annan person sova i sin lägenhet för att den skulle slippa vara hemma
En person som presenterade sig själv med att den gillade ensamma kanotturer i naturen
En person som alltid frågar hur man mår och som vill veta det.
En person som dricker öl varje dag
En person som bakar bröd och har matlagardagar
En person som renoverar sitt hus
En person som aldrig målar eller tapetserar
En person som inte ens öppnar motorhuven på bilen själv
En person som renoverar sitt hus
En person som aldrig målar eller tapetserar
En person som inte ens öppnar motorhuven på bilen själv
En person som gillar sport och ser allt på tv
En person som gillar att pyssla och att spela fotboll
En person som är djup, tänkande och programmerar
En person som tar livet med ro och har måttot att allt löser sig
En person som gillar att baka
En person som skickar omtänksamma sms
En person som klarar det mesta själv och inte vill be om hjälp
En person som sitter vid datorn hela kvällarna och tycker om deckare
En person som slappnar av genom att spela tv-spel, i mängder
En person som har en sjukt rolig humor och ett varmt hjärta
En person som mår dåligt över hur den ser ut, och som tycker att allt löser sig
En person som gillar smink, som målar om hemma och som bygger altan
En person som älskar skräckfilmer och glitter
En person som är vältränad, tränar mycket och älskar sport och är gay
En person som renoverar sin lägenhet och målar om för att hon bara tröttnar på färgen
En person som är vältränad, tränar mycket och älskar sport och är gay
En person som renoverar sin lägenhet och målar om för att hon bara tröttnar på färgen
Ja, en massa olika egenskaper, vill inte skriva ut för mycket om varje så att ingen blir utpekad.
Den första gruppen är män, den andra gruppen är kvinnor.
Och så sägs det att killar och tjejer är olika?
lördag 5 februari 2011
trots, en utvecklingsfas
Ja, visst är det en utvecklingsfas som barnen går igenom. De vill testa vad som är okej, vad de kan bestämma över, vad som händer om de bara vägrar.
Jag tror ju på Jespers Juuls teori om att barn vill samarbeta och att de är mycket kompetenta.
Melina testar som alla andra barn. Idag testade hon hur många gånger hon kunde få klättra upp på en pall och hålla i mina händer och hoppa ner. Detta inne på ica maxi, så klart. Efter ett trettiotal gånger så tröttnade hon. Sedan testade hon om man verkligen måste ha jacka på sig när man går mellan bilen och hemmet. Det måste man, eftersom det är lite kallt ute, däremot så är det ju bara lite kallt, så då kan man slippa vantarna.
Sedan testades det om man kunde få en kaka trots om man skrek, det kunde man inte, däremot kunde man få det om man lugnade sig och bad om det efteråt.
Sedan kom hon förslaget att byta blöja i soffan då hon bajsat, det kan man inte, men det går bra när man bara kissat. Hon försökte övertyga oss om att det bara var kiss, men efter en liten titt så konstaterade vi att det ju inte bara var kiss. då gick hon till toaletten.
Än så länge så fungerar det himla bra med att prata med henne och visa att man förstår vad hon vill, även om det inte alltid går att göra så som hon vill
Jag tror ju på Jespers Juuls teori om att barn vill samarbeta och att de är mycket kompetenta.
Melina testar som alla andra barn. Idag testade hon hur många gånger hon kunde få klättra upp på en pall och hålla i mina händer och hoppa ner. Detta inne på ica maxi, så klart. Efter ett trettiotal gånger så tröttnade hon. Sedan testade hon om man verkligen måste ha jacka på sig när man går mellan bilen och hemmet. Det måste man, eftersom det är lite kallt ute, däremot så är det ju bara lite kallt, så då kan man slippa vantarna.
Sedan testades det om man kunde få en kaka trots om man skrek, det kunde man inte, däremot kunde man få det om man lugnade sig och bad om det efteråt.
Sedan kom hon förslaget att byta blöja i soffan då hon bajsat, det kan man inte, men det går bra när man bara kissat. Hon försökte övertyga oss om att det bara var kiss, men efter en liten titt så konstaterade vi att det ju inte bara var kiss. då gick hon till toaletten.
Än så länge så fungerar det himla bra med att prata med henne och visa att man förstår vad hon vill, även om det inte alltid går att göra så som hon vill
onsdag 2 februari 2011
bestämma, tvinga, tjata, övertala?
Jag måste sortera upp mina tankar lite.
Tvinga för mig är att man antingen handgripligen får någon att göra som man vill eller gör det på dem. Man kan även säga till ordentligt och att det mer eller mindre blir konsekvenser om de inte lyder.
Jag är inte alls för att tvinga någon. Jag vill inte göra det mot Melina och jag tror inte på den tekniken. Nu får jag naturligtvis förklara att Melina inte är överdrivet "trotsig" av sig eller på annat sätt bångstyrig, men hon säger instinktivt nej till allting, oavsett hon vill det eller inte. Hon testar gärna om det går att slippa något och hon busar en hel del.
Nu till mina tankar.
Som sagt, helt emot tvång, om det inte handlar om något väldigt viktigt, så som viktig medicin eller att undvika en fara.
Vad gör jag då?
Vi pratar om det.
Ex nog är täppt i näsan, men vill inte "puffa" näsan. Jag pratar med henne, säger att det kommer att kännas bättre efteråt och vara lättare att andas. Erbjuder att vi kan göra det på mig också om hon vill.
Resultatet är att hon tycker att det är rätt ok att puffa näsan, den gången.
Ex vill inte ha på sig ytterkläderna.
Jag frågar om hon vill ha jacka eller overall på sig och håller fram dem båda. Hon säger nej och rusar iväg. Jag går och hämtar henne och säger att, klart att du ska ha något av det på dig, det är ju kallt ute. Då har man jacka eller overall på sig. Ska jag öppna dörrren så får du känna? Ibland öppnar vi dörren och konstaterar att det är kallt, ibland väljer hon något av plaggen direkt.
Jag väljer mina strider med stor omsorg. Jag tror att barn stärks av att känna att de kan påverka sin vardag och sin familj. Barn mår bra av att känna att även de har en viktig roll i familjen, att de stärks av att ibland faktiskt få bestämma helt vad vi ska göra. Jag Gillar Jesper Juuls tankar om att barn vill samarbeta och att de är mycket kompetenta. Mitt barn vill nämligen det och hon är mycket kompetent att fatta bra beslut.
Naturligtvis så är en del saker förbjudna här hemma, för alla. Man hoppar INTE i trappan. Man klättrar INTE på bordet osv. Saker som jag tycker är viktiga av två anledningar, skaderisken och uppförandet.
Tjata? Vad är då tjat? Ja om man upprepar samma sak hela tiden så är det nog tjat. Den praktiserar jag en stund på kvällen då hon ska sova. Ligg ner, ligg ner, ligg ner... sedan brukar jag tröttna och hålla på att somna själv, då somnar hon också.
Övertala. Ja det gör jag ofta, avleda och övertala, om det är viktigt för mig. Eller rättare sagt om det är viktigt för situationen. Jag har ingen prestige i att få rätt eller bestämma över mitt barn. ibland spelar det ingen roll och då får hon bestämma.
Bestämma ja. En vän till mig nämnde att hon såg att det var lite det som var att vara förälder. Man bestämmer över barnet. Inte sådär hårt som jag skrev nu, men iallfall så skulle man bestämma.
Ja... Jag håller nog inte mer. Man kan visa barnet vad som är viktigt. Man kan visa barnet hur man beter sig, men att bestämma saker... Ja jo, jag bestämmer också. Man leker INTE med mina pysselsaker, för de är MINA. Man kastar inte hårda saker på varandra för då får någon ont osv. Men då försöker jag förklara och säga ifrån. Visa med kroppsspråk och tonfall att jag fick ont om jag fick det på mig osv.
Ojoj, långt som vanligt :-D
Era tankar?
Tvinga för mig är att man antingen handgripligen får någon att göra som man vill eller gör det på dem. Man kan även säga till ordentligt och att det mer eller mindre blir konsekvenser om de inte lyder.
Jag är inte alls för att tvinga någon. Jag vill inte göra det mot Melina och jag tror inte på den tekniken. Nu får jag naturligtvis förklara att Melina inte är överdrivet "trotsig" av sig eller på annat sätt bångstyrig, men hon säger instinktivt nej till allting, oavsett hon vill det eller inte. Hon testar gärna om det går att slippa något och hon busar en hel del.
Nu till mina tankar.
Som sagt, helt emot tvång, om det inte handlar om något väldigt viktigt, så som viktig medicin eller att undvika en fara.
Vad gör jag då?
Vi pratar om det.
Ex nog är täppt i näsan, men vill inte "puffa" näsan. Jag pratar med henne, säger att det kommer att kännas bättre efteråt och vara lättare att andas. Erbjuder att vi kan göra det på mig också om hon vill.
Resultatet är att hon tycker att det är rätt ok att puffa näsan, den gången.
Ex vill inte ha på sig ytterkläderna.
Jag frågar om hon vill ha jacka eller overall på sig och håller fram dem båda. Hon säger nej och rusar iväg. Jag går och hämtar henne och säger att, klart att du ska ha något av det på dig, det är ju kallt ute. Då har man jacka eller overall på sig. Ska jag öppna dörrren så får du känna? Ibland öppnar vi dörren och konstaterar att det är kallt, ibland väljer hon något av plaggen direkt.
Jag väljer mina strider med stor omsorg. Jag tror att barn stärks av att känna att de kan påverka sin vardag och sin familj. Barn mår bra av att känna att även de har en viktig roll i familjen, att de stärks av att ibland faktiskt få bestämma helt vad vi ska göra. Jag Gillar Jesper Juuls tankar om att barn vill samarbeta och att de är mycket kompetenta. Mitt barn vill nämligen det och hon är mycket kompetent att fatta bra beslut.
Naturligtvis så är en del saker förbjudna här hemma, för alla. Man hoppar INTE i trappan. Man klättrar INTE på bordet osv. Saker som jag tycker är viktiga av två anledningar, skaderisken och uppförandet.
Tjata? Vad är då tjat? Ja om man upprepar samma sak hela tiden så är det nog tjat. Den praktiserar jag en stund på kvällen då hon ska sova. Ligg ner, ligg ner, ligg ner... sedan brukar jag tröttna och hålla på att somna själv, då somnar hon också.
Övertala. Ja det gör jag ofta, avleda och övertala, om det är viktigt för mig. Eller rättare sagt om det är viktigt för situationen. Jag har ingen prestige i att få rätt eller bestämma över mitt barn. ibland spelar det ingen roll och då får hon bestämma.
Bestämma ja. En vän till mig nämnde att hon såg att det var lite det som var att vara förälder. Man bestämmer över barnet. Inte sådär hårt som jag skrev nu, men iallfall så skulle man bestämma.
Ja... Jag håller nog inte mer. Man kan visa barnet vad som är viktigt. Man kan visa barnet hur man beter sig, men att bestämma saker... Ja jo, jag bestämmer också. Man leker INTE med mina pysselsaker, för de är MINA. Man kastar inte hårda saker på varandra för då får någon ont osv. Men då försöker jag förklara och säga ifrån. Visa med kroppsspråk och tonfall att jag fick ont om jag fick det på mig osv.
Ojoj, långt som vanligt :-D
Era tankar?
tisdag 1 februari 2011
Melina, min mycket socialt kompetenta dotter
Vi hade just kommit hem från dagis och ätit lite middag. Jag skulle ge mig av igen, men ville leka lite med Melina. Hon ville kolla på tv.
Ja berättade för henne att jag skulle tycka att det vore roligt att leka med henne eftersom jag inte träffat henne på hela dagen och snart skulle iväg igen.
Nåväl, hon gick med på det och vi pusslade lite. Några gånger sa hon Melina inte med. Detta kan betyda två saker, antingen så känner hon att hon inte får vara med och vill kolla, eller så vill hon inte vara med. Svårt att veta när det är vad. Som de pedagogiska och förstående föräldrar vi är så sa vi att Melina är med och att vi gärna vill det, men att hon inte behöver om hon inte vill. Efter ytterligare en stund packade hon ihop pusslet och gick och satte sig i soffan och sa, färdigt mamma. Titta pippi långstrump.
Återgå till inläggslista
Så, vad är mest fel i detta, att jag använde ett känsloargument för att få som jag ville, då jag ville leka med henne, eller att dottern fick kolla lite för mycket på tv?
Ja berättade för henne att jag skulle tycka att det vore roligt att leka med henne eftersom jag inte träffat henne på hela dagen och snart skulle iväg igen.
Nåväl, hon gick med på det och vi pusslade lite. Några gånger sa hon Melina inte med. Detta kan betyda två saker, antingen så känner hon att hon inte får vara med och vill kolla, eller så vill hon inte vara med. Svårt att veta när det är vad. Som de pedagogiska och förstående föräldrar vi är så sa vi att Melina är med och att vi gärna vill det, men att hon inte behöver om hon inte vill. Efter ytterligare en stund packade hon ihop pusslet och gick och satte sig i soffan och sa, färdigt mamma. Titta pippi långstrump.
Återgå till inläggslista
Så, vad är mest fel i detta, att jag använde ett känsloargument för att få som jag ville, då jag ville leka med henne, eller att dottern fick kolla lite för mycket på tv?
måndag 31 januari 2011
så här ser veckans statistik ut...
Jag kan se var mina läsare bor, eller iallfall i vilket land.
Här är statistiken och då undrar man genast, vem sjutton som läser min blogg från singapore? Kambodja är också ganska otippat...
Här är statistiken och då undrar man genast, vem sjutton som läser min blogg från singapore? Kambodja är också ganska otippat...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
